Maria P

Jag blev så frustrerad igår. Ännu en diskussion och en insikt om att folk inte har en jävla aning om vad jag pratar om. Och ändå, ändå, har hon sett mig från början. Hon har känt mig sen innan det drog igång, innan raset. Hon erkände att det från början syntes att jag var sjuk. Men sen kom det.

 

Ser ut. Där har ni nyckelbegreppet.

 

Jag berättade om hur det är, hur tankarna skaver, hur hjärtat ibland blöder litegrann, hur skavsåren på hjärtat ibland stöter emot, går upp och börjar blöda.

 

Hon blev bekräftelsen på att det här inte är något man kan gissa sig till.

 

Hon berättade att hon får ångest av pizza och paj sedan hon var med i ViktVäktarna. Jag berättade att jag får ångest av frukostgröten, av att ligga på plus. Jag fick lov att förklara för henne, för en femtioåring, att det inte är sunt att räkna som jag gör. Hon kunde inte förstå, att jag räknar kaffe. Hon berättade att hon oftast äter normalt, men ibland kör en släng av femtvå, av GI, av LCHF. Jag berättade att när jag är frisk, så får jag aldrig, aldrig hoppa på någon typ av diet, för det kommer troligen att trigga igång en ny typ av beteende. Hon tyckte att det ändå är viktigt att äta sunt, för annars kan man ju svälla ut och bli jättetjock. Jag tyckte att när jag är frisk, ska jag kunna välja att köpa en stor påse choklad, bara för att jag vill. Jag tyckte att det är viktigare att tänka sunt, än att äta sunt. Jag tyckte att om jag sväller ut och blir jättetjock, så är det ingenting som någon överhuvudtaget ska behöva lägga sig i, det ska tamejfan världen skita i, för det är inte det som skapar mig. Hon pratade om vikten av att tänka sig för. Jag pratade om vikten av att ligga på minus. Hon pratade om vilken fin kropp jag ändå har fått, att jag ser strålande ut. Jag pratade om att mitt utseende aldrig varit primärt i det här, utan det handlar om att ta kontroll över någonting. Det kunde stannat vid perfekt ordning bland skorna i hallen på jobbet, men det gick vidare i perfekt ordning bland barnens kläder, bland mina saker och sen, tillslut, över siffrorna. Det handlar om perfekt ordning, om kontroll. Det handlar om att inte släppa någonting till någon annan, det handlar om att jag med ett leende hellre bränner ut mig på att städa, än att lämna något åt slumpen.

 

Jag fick henne inte att förstå, att det här inte är friskt. Varje gång jag sa något om hur osunt mitt beteende är, fick jag ett "...ja, fast..." till svar. Och, självklart, får det mig att tvivla på mig och på om jag verkligen är så sjuk som en del påstår? Känslan av att spela, låtsas, leka med min omgivning; deras tålamod och medmänsklighet, blir så påtaglig, när jag får den typen av respons. Är det här ens på riktigt? Eller är jag för medveten, för att det här ska kunna vara äkta? Jag har berört det förr, och jag gör det igen: Jag ser för frisk ut. Min kropp är min bästa vän, och min värsta fiende. Mitt sunda yttre ger en falsk bild av mitt skruvade inre; mina hårda tankar, mitt självförakt och mina organ som kämpar för att bearbeta det de får.

 

Jag är så glad att jag var nykter igår, för i onyktert tillstånd, hade jag inte kunnat hantera diskussionen. Jag valde att gå ifrån den, för jag väckte ingen som helst förståelse. I onyktert tillstånd, hade jag antagligen suttit kvar och stridit för min sak, men nu valde jag att inte orka, jag valde att lämna henne i oförståelse. Jag valde att gå därifrån, för hon trodde sig förstå, men hon var inte i närheten. Hon har sina tankar och erfarenheter. Jag har mina. Olika förutsätningar, jag dömer henne inte.

 

Hon är många år äldre än jag, men i det här är jag mognare än hon. I just det här, är jag äldre, mer erfaren och kunnigare. Diskussionen blev bekräftelsen på skillnaden jag kommer kunna göra. Den blev bekräftelsen på vem jag kommer kunna bli, vad jag kommer kunna göra. Jag kommer veta hur jag ska lyssna, vad jag ska svara. Jag kommer kunna fråga en orolig anhörig, om jag ska ta diskussionen. För jag kommer förstå, jag kommer veta vad alla förvirrade tankar vill leda till, jag kommer kunna vara en vuxen förebild.

 

Jag dömer inte.

 

Dra inga förhastade slutsatser om mig.

 

Tack.