Maria P

Lördagen blev en frossardag; hela eftermiddagen var ett enda långt frosseri. Dubbelsidigheten i det, att sitta på mottagningen och inte vilja, inte kunna, ändå göra.

 

Kroppen spänner idag, det trycker på åt alla håll. En kaka för mycket och själen vrider sig i protest. Vill inte, kan inte, gör ändå, av någon anledning.

 

Ni kan aldrig ana, inte utan egna erfarenheter, det dubbla i allt det här. Två viljor i samma kropp, och det handlar inte om ambivalens, inga svårigheter att välja. Det handlar inte om att, inom sig, argumentera för och emot. Det handlar om något annat, något som inte går att styra, inte på riktigt. Det är så svårt att förklara, för det är en känsla. Och vem kan beskriva känslan av glädje, av sorg? Hur skulle jag då kunna beskriva känslan, som är så främmande för så många, av att känna ett tvång, ett verkligt tvång, av att behöva ge mig ut på en orimligt lång löprunda idag, enbart på grund av hur gårdagen såg ut? Vad jag gör, avgör direkt, linjärt, hur mycket som sen ska bort. En vanlig lördag, och jag kan nöja mig med en halvmil på söndagen.

 

Ida blir det en mil. Minst. Jag orkar inte strida om det idag. Jag tänker inte ens försöka. Idag ska jag bara rida ut stormen. Ge Honom en lång löptur ikväll.

 

Men innan dess ska jag ha trevligt. Jag vet vad som väntar ikväll, behöver inte utkämpa det slaget redan i förväg. L, H och pojkarna har bott på hotell inatt, de var här för dopet, och H och jag ska shoppa. Aggressivt. Vi ska skratta, på riktigt. Jag ska umgås med fina människor hela dagen. Jag ska slappna av i att jag kan träna ikväll. Det är så det får bli, och jag vet att om jag gör det, då blir gårdagens beteende inte riktigt lika ångestfylld att se tillbaka på.

 

Skratta. Prata. Umgås. Ha trevligt, från hjärtat.