Maria P

Morrn!

 

Konserten igår gick fint, massor med folk (eller ja, runt hundratrettio, men det var en liten lokal) och trevlig eftersits. Vi var hemma runt midnatt och jag lyckades somna relativt fort, trots femtioelva koppar kaffe och ett glas läsk (vilket jag dricker ungefär tre gånger per år - sockerchock!).

 

Gårdagen inleddes med dans - dagen idag har inletts med en lång löptur. Det var längesen jag sprang långt, så jag trodde det skulle gå lite trögt, men det gick bättre än jag väntat mig. Nu väntar en välbehövlig dusch, sen har jag ställt in mig på en megafrukost med en jätteportion gröt och ägg!

 

Det blev all in med udda strumpor idag. Tillochmed på danspasset nu i eftermiddag!

 

Ni förstod grejen, i morse? Det handlar alltså om Internationella Down's Syndromdagen, eller World Down's Syndrome Day, vilken uppmärksammas med udda strumpor. Udda är bra!

 

♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

 

Idag är en såndär dag då jag egentligen inte skulle blogga, för jag har inget att förtälja. Skrivlusten pockar dock på uppmärksamhet, så det får bli några rader, om än lätt meningslösa.

 

Dagen har varit fin. Glada kids, vilka har visat sig vara omättligt intresserade av vulkaner. Lite kladdande på tavlan och några bilder och dagen är räddad. Herreminje, deras kunskapstörst är helt enorm; det börjar bli svårt att hänga med i deras tempo.

 

Jag är fortfarande retroaktivt trött sen i måndags; människan jag träffade var verkligen ett vandrande energidränage. Trots det har torsdagsträningen varit bra. BodyCombatpasset var som vanligt helt grymt; hon som leder det på torsdagar är verkligen otroligt inspirerande och peppande! På tisdag släpps en ny release, vilket såklart ska bli spännande att testa, även om det är många härliga låtar i det pass vi nu lämnar bakom oss, som jag kommer sakna.

 

Nej, det blir inte mycket vettigare än såhär. Jag öppnar imorgon igen, så det får snart bli kvällen här. Finaste ska få massera min ömma rygg med lite liniment, och kanske ska han få ge sig på utsidan av min högra höft, vilken jag haft en låsning i, i nästan en månad. Sen har jag bokat in massage hos en av gyminstruktörerna på torsdag; hon har en del att jobba med, kan jag säga.

 

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.

 

Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.

 

Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.

 

Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!

 

Det här, när barnen själva tillverkar saker hemma, tar med till förskolan och ger till mig, som pedagog. Det blir sällan större än så.

— Skrattfröken (@lammunge) 13 mars 2014

Dagens andra matrapport. Kom ganska nyligen hem från gymet och var, frukosten till trots, galet sugen på något.

 

Det fick, efter febrilt letande i skafferiet, bli en skivad banan, över vilken jag strödde kokosflingor, solrosfrön, gojibär, mortlad kanelstång (helvete, alltså; hade slut på malen kanel och tog en kanelstång och försökte mortla, det var apsvårt, gör aldrig det) och sist ringlade jag över lite flytande honung. Det blev sådär sjukt sött, så tungan nästan skrynklade sig, men gott var det.

 

Herreminje...

 

Jag har precis smällt i mig detta. Är. Så. Grymt. Mätt.

 

Jaha. Det är alltså nu. Nu det ska hända. Vända. Trodde det skulle bli mer av en bombnedslagseffekt, men just nu är jag fylld av liv, av en eld. Mitt hjärta glöder, snart kan det stå i brand, och just därför, vågar jag gå in i det här med en liten gnutta beslutsamhet. Det är för kort om tid för att skjuta tankarna framför mig, och det är nog bra. Trots att jag inser att jag behöver ta ställning, nu direkt, ska det här inte få ta död på glöden.

 

Jag har haft en så bra vecka. Dansat fram på överskottsenergi i tre dagar. Idag var jag tröttare, men fortfarande glad. Det var en lugnare glädje idag och jag vet, sedan innan, att även den sprudlande glädjen, den starka energin, till sist tar ut sin rätt. Det behöver inte betyda att jag dippar, jag finner bara ett lugn i mitt varande.

 

Sådan har jag varit idag. Lugn och glad.

 

Det är en tacksamhetstorsdag, just på grund av den lugna tröttheten. Jag har kunnat stanna upp, se glimtarna. Ta åt mig av föräldern som satt en lång stund och bara... ja, lovordade mig, i brist på bättre ord. Ta till mig, ända in i hjärteroten, teckningen. Den som tillverkats hemma, till mig. Inte en av en hög, massproducerade, bilder.

 

Den blev som en av mina melodier. Den kom, och den tillhörde.

 

Tacksam över barnen som lyhört, andlöst, följde med mig i mina tankar. Frågade nyfiket, manade mig till eftertanke och tvingade mig att vrida och vända. Tacksam över att få kladda med chokladbollssmet, kladda och kleta och trivas i kokosröran. Tacksam över barnet som lyckades stanna upp, en lång stund. Lyckades samla sig, sitta hos mig, prata med mig, låta sig bli ompysslad en stund. Bandet vi känner, när det sker.

 

Den där trivseln i kroppen.

 

Tacksamhetstorsdag. Det finns inget bättre ord.

 

Måndag igen. Och jag mår bra. Så långt, i alla fall. Vem kan göra annat, när klockan är halv sju och jag inte ens kommer behöva reflexväst, för att synas när jag cyklar ner till bussen?

 

Farbror Blå visar sig på sin bästa sida och serverar mig gott kaffe också. Och jag tänker tillbaka på när jag satt just här, igår, och tittade ut genom fönstret och fick se tre barn som hade lite picknick här på innegården. Det var en så fin bild, och jag blev glad. Sen blev jag glad igen, för när jag och Finaste var på Bergvik, fick jag en liten tub med BB-creme på Affection. Den låg, helt randomly och ensam, i en hylla bakom kassan, och när jag hade betalat, vände sig kassörskan om och sa typ "Den här är nog din, den låg bra där i påsen". Tack och bock, sa jag. Gratisprover, som dessutom kommer räcka i många dagar, är aldrig fel.

 

Imorgon är det jag som fixar fredagsfika på jobbet. Kollegorna ska få müslibars, helt enligt detta recept, och dessutom ska de få hemgjorda chokladtryfflar. Sååå enkelt, och tillochmed (nästan) nyttigt; en deciliter vispgrädde som kokas upp och tas av från plattan. Sen rör man ner tvåhundra gram mörk choklad (minst sjuttio procent) och en halv tesked vaniljpulver (inte vaniljsocker, utan -pulver). Sen är det bara att röra tills smeten är jämn och låta den svalna (den fick lov att göra det medan jag var på gymet i några timmar). Och sen återstår bara att rulla den till små bollar (tjugofem stycken fick jag till) och sen rulla dessa i kakaopulver. Jag och Finaste smakade varsin - sååå goda!

 

Cykelturerna igår? Jodå, både till och från jobbet gick det fint. Var grymt skakig i benen när jag klev av hemma, trots att jag inte tagit i direkt. Menmen, kroppen var väl inte helt med på noterna... Fast som sagt, det gick och det känns bra. Eventuellt tar jag en löptur hem därifrån nästa vecka. I år kan man välja att springa Karlstadsloppet som halvmara, och även om jag är tveksam, helt och hållet av tristesskäl, vore det kul att någon gång ha löpt en halvmara. Jag vet att jag kan, men det kanske ska tränas till också...

 

Avslutar med en bild på mitt nya träningslinne från Cubus. Använde det på BodyCombatpasset idag, grymt passande, enligt mig.

 

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.

 

Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.

 

Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.

 

Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.

 

Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.

 

Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.

 

Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?

 

 

Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)

 

Helt seriöst, torsdagar är nog min favoritdag på hela veckan! Jag hinner med sååå mycket träning och jobbet brukar, av någon outrgrundlig anledning, flyta ännu bättre just på torsdagar. Fråga mig inte varför.

 

Just idag hade jag bytt arbetstid med J, så jag började sju, istället för kvart i sex. Det innebar att min rast senarelades, så jag hann vara med länge i skogen med kidsen. Den underbara stubbhoppningen fick sig en rejäl genomkörare, med kast i luften, snurr i famnen och många skratt. Vid halv fyra åkte jag hem, packade träningsväskan och sen snabbt ner till gymet. Där blev det, i vanlig ordning, trettio minuter spinning, trettio minuter core, trettio minuter aktiv stretch, tjugo minuter crosstrainer och en timmes BodyCombat. Har redan sjuk träningsvärk i de övre magmusklerna...

 

Sen jag kom hem har jag hunnit steka bananplättar. "Alla" gör dem just nu, så jag ville också prova. Den variant jag gjorde, bestod av en mosad banan, ett ägg och en deciliter fiberhavregryn. Bara att blanda och steka på medelvärme i litelite smör; två stycken fick jag till - en till mig, en till Finaste. Till detta tog jag femtio gram cottage cheese (i folkmun kallat Keso, fast just Keso är ett märke, inte en produkt). Satt fint i magen efter kvällens hårda pass.

 

Duschen nästa, tjing!

 

J och J har varit här och blivit rejält gödda. I runt fyra timmar satt vi och snackade och åt. Sjukt trevligt.

 

Efterrätten var, som sagt, müslibars. Såg kanske avancerade ut, men låter enkla att göra och är ännu enklare än vad det verkar.

 

Ingredienser:

• 6dl fiberhavregryn
• 2dl riven kokos
• 2 dl solrosfrön
• ½dl krossade linfrön
• 1dl russin
• 1dl torkade gojibär
• 5msk flytande honung
• 2 ägg
• 100g mörk (70%) blockchoklad

Blanda allt utom blockckokladen i en skål. Rör runt ordentligt tills alla torrvaror blivit fuktiga av ägg och honung. Bred ut i en ugnssäker form med bakplåtspapper och platta till (jag la ett bakplåtspapper ovanpå och plattade till medelst en brödform). Ställ in i mitten av en 175°C varm ugn och låt stå där i runt tjugo minuter.

 

Låt svalna någon timme, dela sedan upp i lagom stora bars. Mina blev lite väl stora, så jag fick till runt fjorton stycken. Jag är rätt säker på att jag hade kunnat få till ytterligare två.

 

Smält blockchokladen genom att lägga den på en (någotsånär) flat tallrik över en kastrull med kokhett vatten. Lägg ena sidan av varje bar i cokladen, använd sked att bre med, om det visar sig nödvändigt. Lägg på en bricka med bakplåtspapper, med chokladsidan upp, och ställ i kylen.

 

Ni ser! Otroligt enkelt och bara barsen är gräddade och uppskurna, så kan man vänta med att doppa dem i choklad (jag gjorde barsen igår och doppade dem idag), eller helt strunta i chokladen om man vill. Ingredienserna går naturligtvis att ändra efter behag. Och dessutom skulle jag nog tillochmed våga påstå att de är... nyttiga. Åtminstone nästan.

 

Det där enda allahjärtansglaset med rosé... blev tre. Den där enda burken Tuborg... blev fyra. Och det blev även klockan, innan jag till sist var i säng.

 

Halv nio skrek min arma lekamen NEJ! men jag pallrade mig upp och ut i skitvädret och promenerade de knappa fyra kilometrarna ner till gymet. Där blev det dans i en timme, och core i en halvtimme. Det gick bättre än vad jag väntat mig av min bakfulla och outsövda kropp, men fokuset var väl inte på topp...

 

Nu har jag promenerat hem igen, börjat torka till om fötterna efter att ha gått i en halvdecimeter blöt modd hela vägen och ska strax släpa mig in i duschen. Finaste och jag ska hem till svågern, svägerskan och bebishen. Hen ska få sin t-shirt, som jag köpte på ABBAmuseet och en affisch som vi hittade på IKEA. Så fin... men inget vi har någon vettig plats för. Så vi köpte den till bebishen istället. Kanoners. Nåväl, hos dem ska vi se trav; K och J har häst till start inom V75 så vi ska hoppa av spänning i soffan och vråla av glädje... eller frustration, vilket det nu blir.

 

Dessa testade jag idag, en variant på ett recept av en av instruktörerna på gymet. Hon har dock dadlar och cashewnötter i sina; jag har inget tålamod med att blötlägga något jag ändå inte gillar och Finaste tål inte cashewnötter, därtill bytte jag ut dessa mot pumpakärnor, solrosfrön, tranbär och russin.

 

Fin helg i stallet, som alltid. Det är en skön känsla, när man varit innanför dörren i en halvminut och när första frasen efter "Hej" är "Det finns öl i kylen". Fredagkvällen blev sen; först vid två bröt vi upp och gick och la oss.

 

Stalljobbet under lördagen flöt fint. K och J åkte in en sväng till travbanan och jag och S umgicks hemma på gården. Det blev mycket flams och skratt och bus med hundarna. Sen blev det snabbt in för ombyte och fix, innan vi åkte in till travgalan.

 

Galan var... låt oss (diplomatiskt) säga sisådär anordnad. Det blev otroligt segdraget stundtals, men festen efteråt blev bra och J fick återigen pris som årets amatörkusk. Jag hälsade på bror min, dansade med en full norrman som ingen vet namnet på, blev nedspilld med champagne av en person, vilket föranledde att en helt annan person bjöd mig på öl. Så kan det gå. Jag lyckades halka omkull efteråt och tog emot mig med handen som, trots rejält med painkillers, fortfarande värker. Jag hade laddat hela dagen för att ta ett snack med Henne, men Hon dök aldrig upp. Vet inte om jag är lättad eller besviken över det.

 

Jag åkte ifrån gården i förmiddags, då vi ätit en sen frukost efter att vi fixat klart i stallet. Trots att helgen varit bra, åkte jag därifrån med en knepig känsla i kroppen och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att något blivit osagt; en fråga som aldrig blivit ställd.

 

Helgen har fått avslutas med en nästan fjorton kilometer lång löptur, en såndär skön runda som fick bli vad den blev, svänga som den ville. Tempot var medelmåttigt och kroppen fylld av lugn. Nu är den snarare fylld av trötthet, så en dusch och en tallrik gröt stundar, innan det blir natten här.

 

Ska man tappa sin påläggspaprika, ska man göra det med stil.

När praktikanten är i skolan, ja, då förses personalen plötsligen med ett par vantar (vilka går alldeles utmärkt att snöa ner lite extra).

Jag och mamma har haft en superhelg i Stockholm! Vi möttes redan i Hallsberg och satt och snackade dynga på tåget. Väl framme i Hufvudstaden packade vi oss in i hotellets bagagerum, innan vi gjorde vår första runda på stan.

 

Det blev en del shopping redan då; en sjal, ett halsband och en tröja/poncho eller vad jag nu ska kalla den, hann jag köpa, och (medelst presentkort) ett par nya gymskor. Vi tog en fika och sen knallade vi tillbaka till hotellet för att checka in. Det lilla bagage vi hade lämnades nu på rummet och sen blev det en ny tur ner till stan. Vi gjorde vårt livs första besök på NK där jag köpte vad jag skulle kallat jacka, eller möjligen kappa, om inte mamma klargjort att det var en duffel. Den skulle kostat nästan tretusentvåhundra, men den var på halva priset. Jaja, sextonhundra är rätt mycket pengar, det också, men det var prisvärt ändå. En flaska rosé lyckades vi få med oss också.

 

Snabbt tillbaka till hotellet för ett misslyckat försök till bastubad, innan vi fixade oss iordning inför biobesök. Hundraåringen var klart sevärd. Nu hade jag inte läst mer än halva boken, men jag tror det kommer vara smärtfri läsning, det som återstår. Efter bion intogs trerätters på Michelangelo Ristorante i Gamla Stan. Oerhört gott!

 

Idag tog vi oss ut till Djurgården och in på ABBA The Museum. Mycket bra museum med hög teknologisk standard och mycket kul att se och göra. Efter det besökt tog vi oss tillbaka till innerstan och Gamla Stan, där det blev ytterligare en kopp kaffe och lite gott till.

 

Sen kom väl resans enda bottennapp... Inne i en butik, där jag hittade ett par orientaliskinspirerade byxor och en urmysig fleecetröja, upptäckte jag att min plånbok var borta! Jag svor och suckade, men den återfanns ingenstans. Efter ett tag lugnade jag mig och blev så praktisk som jag brukar när det kör ihop sig; jag knappade mig in på mobilbanken och flyttade alla pengar illa kvickt, jag ringde Finaste och bad honom spärra tankkort och Coopkort och jag spärrade mitt bankkort och beställde nytt. Huruvida plånboken var tappad eller stulen var inget jag varken kunde veta, eller orkade bry mig om. Den var borta, och efter att ha gått igenom, i huvudet, vad som fanns av värde i den, så kunde jag konstatera att inget egentligen var omöjligt att ersätta. Jag flyttade över lite pengar till mamma, som tog ut dem i kontanter åt mig. Jag fick köpt byxor och tröja och sen fick jag en sjal av mamma.

 

Efter en sallad vinkade jag av mamma, som skulle med ett tidigare tåg än jag, och sen strosade jag runt litegrann innan jag hämtade mina saker från hotellets bagagerum och satte mig på mitt tåg hem till Karlstad.

 

Jag hade knappt hunnit sätta mig i bilen hos Finaste, innan det samtal jag gått och hoppats på hela eftermiddagen kom. Min plånbok var upphittad. Av en vänlig själ, inne i Gamla Stan. Jag måste ha tappat den, för Visakort och allt var kvar. Inga kontanter dock... sa killen som ringde, men jag svarade glatt att den hade inte innehållit så mycket som en krona innan dess, så den var, helt enkelt, bara tappad av en Maria som, antagligen, svängde klumpigt med en väska som, klantigt nog, antagligen inte var ordentligt stängd. Mamma och jag hade pratat lite om det där, då vi upptäckte att plånboken saknades; merparten av dem som hittar en plånbok är ärliga och försöker återbörda den till sin ägare. Såvida den bara var tappad (det hoppet hade jag aldrig gett upp, eftersom jag ju inte kunde veta hur det låg till), så fanns ju chansen att den skulle hittas. Och det var vad som hänt, i en gränd i Gamla Stan.

 

Så. Helgen blev precis så lyckad som den kunde bli. Jag har haft tur som en tokig och världen innehåller vänliga själar. Precis som jag visste.

 

Instagram får berätta resten.

 

Här har söndagen varit lugn. Jag cyklade (eller vad man nu ska kalla det) i nysnö och iskyla ner till gymet där det först blev fyrtiofem minuter crosstrainer, sen ett PowerSteppass följt av lite core. Instruktören var en av dem jag hade på ett par pass igår och hon erkände faktiskt att gårdagen hade satt sig på hennes muskler också. Herrejistanes, hela min kropp värker (sen kan nog en del av det bero på att jag har kört tre BodyCombatpass under veckan som gått)!

 

Efter passen blev det snabb dusch och fix innan jag mötte upp med Finaste. Vi hade planerat en liten fika med min kollega J och hans sambo. Så sjukt trevligt att träffas privat och prata om allt annat än jobb. Det styr vi lätt upp fler gånger!

 

En snabbvisit till kyrkan, där jag hade lyckats glömma min älskade mössa strax före jul, när vi hade våra julkonserter. Jag har varit in där flera gånger, men då har kyrkan varit tom och bakre delen av kyrkan, där körsalen (bland annat) ligger, har varit låst. Nu hade Oratoriekören övning där, så jag kunde slinka in och hämta min grönrandiga skatt. Lycka! En snabb sväng till Ikea och sen Coop fick fullända dagen. Väl hemma stekte jag fetaostbullar, vilka fick agera middag.