Maria P

 

Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).

 

 

Fantastiska Katerina Janouch!

Sista löpturen för i år blev en riktig långkörare. Femton kilometer, för att vara exakt. Det blåste från alla håll idag, kändes det som, men trots att jag upplevde mig springa i motvind mesta delen av tiden, tog jag mig runt på en bra kilometertid.

 

Det är lite sjukt det där... Om jag springer med GPSklockan på mig, och upplever att det går trögt, så är det nio gånger av tio så, att det går som fortast just då, när det känns som segast (som sagt, om GPSklockan är på och jag har möjlighet att kolla). Kan det vara så att det känns långsamt för att benen får jobba hårdare?

 

Nej, jag vet inte. Idag kändes det som en lugn tur, men det gick förhållandevis fort. Jag är nöjd med det.

 

Minns ni Farbror Blå? Ja, alltså, det hoppas jag ni gör, men jag menar min mugg? Den jag fick av min syster när jag fyllde år?

 

 

Jag tror bestämt att Tomten har varit i kontakt med min syster, för av hen fick jag två nya muggar ur samma serie, på julafton. Nu på morgonen invigdes den ena; Fru Fuchsia fick agera kaffeflicka idag. Dessutom fick jag en där ett av Tomtebobarnen flyger på en fladdermus.

 

Idag har jag varit i stallet. Jag har mått bra. Njutit. Trivts. Klockan sex var jag i stallet och en timme senare var alla djur utfodrade och utsläppta i mörkret. Då passade jag på att ladda upp med lite kaffe och en tallrik gröt.

 

Stallsysslorna flöt på som de skulle. Då och då passade jag på att kramas lite med vovvarna och när det ljusnat gick jag ner till fölstona och gav dem lite frukost och såg till att de hade det bra. Som vanligt fick jag även lite extra städ utfört. Det känns alltid gott i kroppen att ha fått göra fint i alla skrymslen och vrår.

 

Jag hade ingen lust att leta hästar i mörkret, så vid tretiden började jag plocka in dem igen från hagarna. Det medförde att jag var helt klar vid fyra. Då hade jag varit däruppe i runt tio timmar och jag är i efterhand nöjd med mitt dagsverke. Visst finns det alltid saker att göra i ett stall, där blir man aldrig klar, men jag ska dit nästa helg igen och vara där heeela helgen, och då har jag lite planer på vad jag kan plocka med.

 

Jag gillar att gå där ensam. Det ger mig tid till reflektion. Och just idag gick jag och tänkte på det här med tillit.

 

Jag såg nämligen en del likheter mellan att ta hand om stallet, och mitt jobb. Båda bygger på en enorm tillit.

 

Hästarna, liksom barnen, är helt beroende av att jag är fullständigt trygg i det jag gör. Tvekar jag, märks det och både barn och djur påverkas av det. Både hästar och barn är helt beroende av min omvårdnad. Båda har behov som behöver uppfyllas, behov de inte kan uppfylla på egen hand. De behöver min guidning i nya situationer. Båda är helt enkelt avhänginga att jag är kompetent i det jag gör.

 

Och, självklart, har vi tilliten som K och J visar mig, enbart genom att be mig ta hand om deras hästar. Den tilliten är fullt jämförbar med den tillit barnens föräldrar visar, enbart genom att överlåta sina barn i min vård, varje dag. Alla ger de mig något av det käraste de har. K och J lägger, rent krasst, sitt levebröd i mina händer, helt bortsett det ekonomiska värdet, bara i hästarna som sådana. Föräldrarna på jobbet ger mig det mest värdefulla de har. Det abslolut finaste i deras liv.

 

Det är så många som litar på mig, som blir beroende av mig, i dessa situationer. Situationer som är min vardag. Situationer där jag sällan behöver tänka, där jag får det att flyta.

 

Jag vet att de kan lita på mig. Precis som de tycks veta det. Jag hoppas och tror att de aldrig skulle anförtro mig allt detta fina annars. Det är ett enormt ansvar, vilket jag axlar med glädje. För jag finner stor tillfredsställelse i det jag gör, vare sig jag är på jobbet eller i stallet.

 

 

Jag har aldrig arbetat heltid med hästar, men jag måste säga att jag älskar det. Jag har full förståelse för att en hästskötare tycker jobbet blir slitigt. För det kräver sitt. Det är tungt. Det kräver tempo, det kräver noggrannhet och, i många situstioner, full fokus. Det krävs att alla mina muskler samspelar in i minsta fiber, med varandra. Min kropp behöver vara under min fullständiga kontroll för att arbetet ska flyta. Jag behöver orka vara ett steg före i tanken, för att jag ska få något gjort. Planering, rutiner och flexibilitet.

 

Det finns få jobb som sliter så på kroppen. Det finns få jobb som kräver så mycket av varenda muskelgrupp. Hela kroppen arbetar, hela tiden.

 

Ja. Jag förstår att det finns de som tröttnar. Jag har det som hobby. Jag behöver inte vara där, jag gör det för att jag vill. Jag gör det av kärlek till djuren och för vänskapen. Jag gör det för att jag är fri där. Fri i tanken, fri i kroppen. Jag gör det för värmen hästarna ger mig.

 

Jag älskar det.

Nja... någon glimmande juldagsmorgon vet jag inte om det var... Som vanligt var jag med vännerna och sjöng på midnattsmässan. Det är garanterat ett av mina favorittillfällen att sjunga på och en stor del av orsaken till att jag gärna avslutar mina julaftnar här nere.

 

Vid ett var jag i säng, men somnade väl inte förrän vid halv två. Vid fem var det bara att masa sig upp igen och klockan sex var det samling i nästa kyrka, nu för julotta. Jag brukar hänga på mammas kör här nere, alltid lika kul att få sjunga gamla godingar.

 

Vi var hemma strax efter åtta och efter en tallrik havregrynsgröt toppad med tranbär, kröp jag ner bredvid Finaste igen och lyckades sova i drygt en timme till.

 

Upp och fräscha till sig, sen kom TheRese och tog mått och vi diskuterade brudklänning. Det kommer bli superbra; inte alls sådär prinsesstårterosafluffigt och tramsigt, utan lite mer bohemiskt och enkelt. Precis som jag vill ha det. Sen en snabb sväng till Skövde och en ännu snabbare visit till Ljungstorp där jag lämnade lite julklappar till K, J och S. Efter det har det blivit en löprunda, lite mat och en kopp kaffe. Nu stundar en lugn kväll med ett glas vitt och lite familjeflum.

 

Hörs!

 

Ett par instagram från igår:

 

Gårdagen var intensiv. Jag var uppe vid halv sju och sprang en halvmil. Sen hem för dusch och fix och direkt ner till Domkyrkan, samling där var klockan nio.

 

Sen var det repetition, repetition och åter repetition. Banka in alla låtar och försöka undvika att få prestationsångest över de låtar som ännu inte satt hundraprocentigt. Nils Landgren kom vid halv elva och då satte vi låtarna han skulle vara med på. Nu känner jag ju inte karln, men som samarbetspartner måste jag säga att han var otroligt ödmjuk och trevlig och bjöd på sig själv och lät oss ta del av hans tankar, samtidigt som han bjöd in oss för idéer.

 

Känslorna var på svaj hela dagen. Vid tiosnåret bad jag en tyst bön om att få klara dagen utan att bryta ihop före, under eller efter någon konsert. Bara överleva och åtminstone försöka ha kul. Vi kan väl säga som så, att jag fick ta till lite fysisk hjälp... underarmen är lite fnasig idag, efter mina försök att hålla känslolivet i någorlunda styr.

 

Jag lyckades nästan. Lunchrasten blev grymt försenad och jag hade lyckats skriva en lång lista, i huvudet, på allt jag lyckats glömma kvar hemma. I bilen hem, stressad och förbannad på mig själv, kom tårarna. Dock verkade det lätta en del på trycket, och jag var, mitt i eländet, glad att jag fick vara ensam.

 

Första konserten gick väl sisådär. Nils Landgren skötte naturligtvis sitt, men vi i kören var lite osäkra på en del insatser. Det höll, det gjorde det, men vi hade ändå ett snack, allihop, innan andra konserten, för att gå igenom vad vi kunde förbättra.

 

Och förbättrade, gjorde vi. Med råge. Jag var lite smågrinig, då kommentaren kom upp om att alla skulle ha körpärmen sågottsom hela konserten. Jag hade låtit den vila i min hängande arm under alla låtar utom två; jag kunde resten. Nu skulle jag alltså stå med den i famnen, med endast två låtar i, för syns skull. Följden blev att jag stod och spände nacke och armar. Menmen, vad gör man inte för konsten (varsågoda att läsa in all bitterhet ni kan, mellan raderna)?

 

Hursomhelst. Förbättring. Andra konserten gick strålande och vi fick stående ovationer från en fullsatt Domkyrka. Efteråt hade vi lite terminsavslutning på en restaurang i stan och där bjöds det på musik, prat och oändligt många skratt. Landgren var med nästan hela kvällen, och det var även hans fru (ja, ni vet, hon som spelade Lotta på Bråkmakargatans mamma; sååå starstruck just nu). Jag bröt samman lite när Landgren "spelade trombon utan trombon" (för att citera vår körledares fru, som jag känner litegrann och satt med en stund under kvällen) då vi sjöng. Hade precis samlat mig för att kunna vara med åtminstone under slutackordet, då Landgren tittade på mig och tog en sista ton som fullständigt fick mig att tappa fattningen och skratta så tårarna rann.

 

Som vanligt är jag sliten, efter en sån dag. Dels för att den blev så lång och fullspäckad, men också för att jag lät känslorna glida runt. Eller kanske snarare för att jag inte lät dem, utan lät mitt kontrollbehov ta över. Trots det, har jag varit på gymet och kört en timmes crosstrainer och sen en halvtimmes överkroppsstyrka på det. Väl hemma igen blev det lite plock och städ och faktiskt också saffrans- och vaniljbullebak. De blev grymt fina, för att inte säga stora! Hela fyrtiotvå stycken tvinnade jag ihop. Vi har dessutom fått granen klädd, och alla inköpta julklappar är inslagna.

 

Det tär på en, det här med julen...

 

Hur det gick med pepparkakshuset?

 

Ja... Ni får faktiskt bara en gissning.

 

Snökaos i olika omgångar har varvats med regn. Och däremellan har det varit iskallt och stjärnklart.

 

Göteborg var kanon. Hotellet var bra, Liseberg var fint och vi passade på att träffa min syster och ta en kopp kaffe och snacka dynga en stund (läs: en och en halv timme).

 

Jag låter några instagrambilder sammanfatta helgen.

 

Jag har redan hunnit vara ute och hälsa på Sven (och, dessutom, fullständigt skrämma slag på ett stackars tidningsbud); kvart över fyra var jag ut och rännde. Det gick faktiskt fint att löpa i nysnö och blåst, även om jag ångrade mig lite mot slutet. Rundan avslutas med en kilometer uppförsbacke och vinden blåste rakt norrifrån och gav mig en motvind utan dess like. Menmen, det gick det med. Det blev dessutom säsongens första tur med isbrodden på (kallt konstaterat; utan dem hade det aldrig gått).

 

Nu fyller jag ju först imorgon, men presenterna har jag fått redan ikväll. Av Finaste fick jag presentkort på Stadium, mina föräldrar skickade ett kort med två trisslotter (de får dock skrapas imorgon) och av svärisarna fick jag värmespolar. Så snart kan ni se mig, med miljonärssmajlet på, rännandes omkring med lockigt hår och nya, snygga, vinterfodrade löpartights.

 

Häpp!

 

Första advent. I vanlig ordning har vi adventsbakat litegrann; Finaste har gjort sina gudomliga lussekatter och jag har bakat pepparkakor. De blev lätt misslyckade men de smakar som de ska (och ja, det är hemgjord deg).

 

Vill bara tipsa om denna, ursöta lilla burk.

 

Detta kallas för "Honung - Halsmix" och jag köpte det på Kronans Droghandel. Tror den kostade runt sjuttio kronor. Ja, om man tänker på mängden så är det rätt dyrt, men vi snackar inte fem koppar honungsvatten varje dag, utan snarare någon gång ibland när det verkligen behövs. Jag har nåt skit med halsen just nu (ja, det är korkat att träna då; nej, jag kan inte låta bli) och mixen av honung, eukalyptus, pepparmynta, propolis och röd solhatt både lenar och ger lite sting.

 

En stooor kopp med hett vatten och så en tesked doppad i härligheten. Mums!

 

När man, halv sex på morgonen, sprungit fem kilometer, så kan man se såhär nöjd ut. Typ.