Maria P

Morrn!

 

Konserten igår gick fint, massor med folk (eller ja, runt hundratrettio, men det var en liten lokal) och trevlig eftersits. Vi var hemma runt midnatt och jag lyckades somna relativt fort, trots femtioelva koppar kaffe och ett glas läsk (vilket jag dricker ungefär tre gånger per år - sockerchock!).

 

Gårdagen inleddes med dans - dagen idag har inletts med en lång löptur. Det var längesen jag sprang långt, så jag trodde det skulle gå lite trögt, men det gick bättre än jag väntat mig. Nu väntar en välbehövlig dusch, sen har jag ställt in mig på en megafrukost med en jätteportion gröt och ägg!

 

 

)

 

When I come home, when I come home
I hear you washing in the shower
Mirages of you, mirages of you
Even steam pouring thru the crack at the floor

I won't lose it, holdin steady

All by myself
All by myself
I can lift a car up

All by myself

So very nice, so very nice
My grandpa's leather jacket & goggles
So you kiss me on the futon
I hope you like it in Chicago!

Holdin steady; I won't lose it

All by myself
All by myself
I can lift a car up

All by myself

Did ya know that
I can lift a car up all by myself?
Well, no misunderstanding, I'm not saying that you can't,
But did you know that I can lift a car all by myself?

I've been going out & trying to stay fit
I met someone who wears your glasses
She kissed me on my new futon
And I'm clumsy cause she finds me attractive

I won't lose it

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?

 

Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.

 

Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.

 

På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.

 

Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.

 

Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.

 

Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.

 

Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.

 

Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.

 

Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.

 

Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.

 

Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.

 

Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.

 

I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.

 

Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.

 

 

Why should it be so bad to be bad
When it's so hard to be anything at all?
And why does everyone seem to forget
What it's like to be all alone?

 

As soon as they have got someone, oh it's no fun
It makes me wanna vanish and die
Maybe I'll throw all my clothes into a waterfall
And sit and spy while they all cry

You get so silly when you're lonely
And you think that you're the only who'll say

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself?
But now and then when I look into the mirror
All I see is a big mistake, and wouldn't you?

Well, I just wanna be fun
Just wanna be the one who makes you smile
Well, I just wanna believe
That I could be something to someone

Am I the only one around here,
Who's not gonna live my life in fear?

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

I don't understand you
And why would You?
Can you tell me what is on your mind?
I don't have words to say how much I think I owe You
We ain't gonna live our lives in fear

 

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

Sådär. Övningsdagen är slut. Allt har gått fint.

 

Här sitter vi och ser V75, som utspelar sig ungefär femhundra meter västerut. Allt i kvinnodagens anda, är studio och referentbås fyllda med kvinnor (herreguuud, byt ut Borgås permanent istället och sätt dit någon som kan referera trav, man eller kvinna, någon som kan).

 

Nog om det. Jag har övergått litegrann till att planera bröllop. Vi kan checka av det mesta i nuläget. Jag har kontaktat restaurangen igen, för att bocka av några punkter. Kören borde gå att få ihop. Vi har bestämt repertoar. Vi bollar fram och tillbaka om vi ska kontakta en urduktig folkmusikgitarrist som vi känner litegrann, och hans fioliolejande fru, för komp på psalmer och kanske på inmarschtrallen. Vi har pratat med svärmor om efternamn och hon har leende gett sitt okej (inte för att det enligt formalia behövs; mer för att det känns lite bättre så).

 

Apropå repertoaren, så har vi, bland annat, valt en av sångerna som vi har med på konserten. Så fantastiskt vacker, både i original och som körlåt. Det är lite visa över den, och texten kommer kännas så perfekt, den dagen.

 

Nej, nu ska jag se klart travet och sen blir det en löptur. Solen har gett upp för idag (men jag har hunnit larva omkring barfota i gräset under en av pauserna idag - årspremiär på den), men det är fortfarande skönt i luften och det luktar helt gudomligt ute. Kommer bli en fin runda (fast kort, efter gårdagens fysiska besvär).

 

Fin. Precis som dagen som varit. Och som kvällen, som komma skall.

Så. Jag tror jag är människa idag. Lite huvudvärk finns kvar, men det kan lika gärna vara ett resultat av två glas vitt igår.

 

Frukostgröten och kaffet är hursomhelst intagna nu. Jag ska ställa mig och fixa lite lunchsallad och hälla upp bryggarens resterande innehåll i en termos, sen bär det av mot Skoghall där vi ska ha övningsdag med kören, hela dagen.

 

Om två veckor har vi konserter, det finns platser kvar. Kom, vettja!

 

 

 

 

Ana, bussen här utanför går ingenstans
Det är ingen som vill någon vart
Jag har åkt så många varv
Men det är alltid lika svart
Ana, är det tiden på året som skrämmer?
Är vi trygga bakom väggarna här?
Nej jag vill inte få in den där världen
Den är så tom och tyst och tvär
Och min tunna karaktär
Bara vrider och vänder sej
  Jag vill va en bättre man vän för dej
Ett smartare drag, en lösning
En lanterna på din gungande båt
Ja, jag vet att jag sluter igen
Men det känns som om det är mej dom vill åt
Nej, jag vet, men det känns så än

Ana, det är ett timglas som bara rinner
Det finns inget att förstå
När himlen är blodröd och brinner
Är det natten som tränger sej på
Och jag drömmer så konstigt igen
Ana, håll mej, hårt
För jag skakar av all denna meningslöshet
Jag förstår bara det som är vårt

Ana, nu tänder dom gatubelysningen
Bussarna åker sitt varv
Jag letar efter rispor i ytan
En spricka, ett hål, en skarv
Det måste komma nåt bra ur allt
Det måste växa nånting under alla listor
Alla bingon, alla tävlingar, alla steg tillbaka
Res mej upp, ge mej lust att hänga på
Jag ska värma dej, Ana
Jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet
Trots det timglas som sliter i oss
Ska vi hitta en väg ändå
  Ska jag hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två

Sådär. Min sång och Finastes gitarrspel från dopet igår är nu klippt och upplagt på YouTube. Jag kan höra att det är lite småfalskt ibland, framförallt de långa tonerna i frassluten, men jag överlever det. Jag är nöjd med helheten och enligt Å, somnade bebishen nästan direkt, när vi börjat (vilket i sig innebär att jag numera är akutvaggvisesångare när bebishen vägrar somna).

 

 

Så härligt att få tänka tillbaka på mysiga stunder med trötta barn i knät, på stunder med näsan djupt nerborrad i väldoftande hår. Trygghet. Värme. Ett sätt att göra sången min.

 

 

Lilla barn, du sover och drömmer så lugnt

Lutad mot kudden du andas så tungt

Jag doftar på renhet och mjukaste hud

Och då rör du dig sömnigt med små, söta ljud

 

Lilla du, det regnar och natten är mörk

Vinden drar hårt i aspar och björk
Men du slumrar som sömnmedel över dig strötts

Som du gjort sedan dagen du fötts

 

Lilla vän, du är pappa och mamma i ett

Men självklart så har du ditt helt egna sätt

Du har älskats sen dagen du la's mot mitt bröst

Och jag gav dig ditt livs första tröst

 

Lilla knodd, jag är trött men lycklig ändå

Ibland frestar barngråt om nätterna på

Och somliga dagar kan va uppocnher

Men glöms bort när du sen mot mig ler

 

Lilla gull fast du rest bort till drömmarnas land

Så har du mitt hjärta i din lilla hand

Du gnäller och jag lägger mig hos dig en stund

Och då somnar jag själv efter någon sekund

 

Som du gjort sedan dagen du fötts

 

 

 

Det finns nog miljarder stjärnehopar
Bortom sol och måne
Röster ur den svarta rymden ropar
Bortom sol och måne

Sökare ska hon heta; allting vill hon veta
Ja, människan kan aldrig sluta leta
Bortom sol och måne

Om jag ber om svar på livets gåta
Står du som en fåne
Jag kan höra himlens änglar gråta
Bortom sol och måne

Änglarna sträcker vapen inför okunskapen
Och öppna står dom tysta svarta gapen
Bortom sol och måne

Fast jag är ganska välförsedd med styrka, mod och rättframhet
Så kan jag någon gång bli rädd för allt det där som ingen vet

 

Helen...

 

Fantastiska Helen.

 

Älskade verkligen konserten, från början til slut. Sågottsom alla låtar gick rakt in i hjärtat. Tårarna letade sig fram, flera gånger, och när hon sen avslutade huvuddelen av konserten med Gabriellas Sång, kom verkligheten ikapp totalt.

 

Jag sjöng den, en gång, för drygt ett år sen. Jag har alltid tyckt om den, den har aldrig gått att lyssna sönder. Men, som jag påpekat förr, jag väljer aldrig en sång jag inte kan relatera till fullständigt. Blir jag ombedd att sjunga vid dop, bröllop, gudstjänster och annat, så gör jag låtarna till mina sågott jag kan. Jag blir tvungen att, i hjärta och huvud, ge texterna en ny betydelse, om jag inte kan hitta en källa till interpretation i min direkta närhet.

 

Den gången, för ett år sedan, var den min. Gabriellas Sång. Jag kunde ge den all den själ den förtjänar. Jag var stolt efteråt.

 

Sen kan jag aldrig komma upp i Helens nivå, det är mer eller mindre omöjligt. Men jag kunde sjunga sången, många år efter att filmen kommit ut. Oavsett orsak till att jag kunde välja den, är jag glad att jag till sist kunde göra den till min, utan att behöva spela teater kring det.

 

Lite folk träffade vi också, Finaste och jag. Mest gamla körvänner, men även lite annat löst folk.

 

Nu sitter vi däckade i soffan. Svärisarna är här, men de är nere hos svågern. Vi slötittar på MasterChef och dricker varsin Tuborg. Känns fint. Vi är grymt trötta och under vår snabba tur till Coop gick vi bara och fnissade, skrattade och flummade. Övertrötthet, japp!

 

 

Sådär. Bebishen är kristnad och klar och sången gick bra. Visserligen fick vi börja om mitt i andra versen, eftersom jag fullständigt tappade texten, men när vi väl tog allt från börja, så flöt det fint, och jag tog inte speciellt allvarligt på det. Sånt händer, helt enkelt.

 

Nu ska vi nyttja Finastes födelsedagspresent från mig!

 

 

 

Dröm om en blomma i fredlig jord

Som stolt står emot ljuva toner

 

Dröm om den blomma som i sitt värv

Dröm om den blomma som helt bestämt

 

Dröm om en blomma som ser och ler

Och stadigt står rotad, fast vinden

I västan mest liknar ett stjärnbanér

Som förtroligt och ömt smeker kinden

 

Dröm om den blomma som växt sig stor

Dröm om en blomma, så ren som sand

Som har funnit en väg till sitt samarkand

 

Dröm om en blomma som fick och gav

Nothing comes from nothing

Nothing ever could

So somewhere in my youth or childhood

I must have done something good...

Det blåste i mitt inre - en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in

Då stod Du där i vimlet och sträckte ut Din hand;
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet

Och den jag, som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktades till att leva och älska (sig) själv igen

Så vill jag bli som solen som värmer Dina ben
Som luften och som jorden; som livet de Dig ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen Din känns hård
Och kunna fukta marken framför Dig där Du går

Idag har jag tränat sjukt mycket. Trots det, hade jag löjligt mycket energi till dagens sista pass...

 

Jag började mitt gymbesök på crosstrainern. En timme avsatte jag, det var mer eller mindre exakt vad jag skulle hinna med. Tråkigt, ja, men jag har ett knep för att få tiden att gå liiite fortare... Jag sätter upp ett knappt uppnåeligt mål, vad gäller endera distans eller brända kalorier. Idag bestämde jag mig för att hinna en mil. Redan efter tre minuter insåg jag att jag låg lite efter, så det blev till att trampa på. Efter sex minuter hade jag kommit niohundratjugo meter. Efter tolv minuter, ettusenniohundraåttio. Efter arton minuter hade jag trampat iväg tretusentjugo meter. Efter sextio minuter, hade jag landat på tiotusenetthundra meter. Lite skakig i benen, klev jag av och in på kvällens första instruktörsledda pass.

 

Det var FLX, alltså stretch. Det var väl dels därför jag valde att stå på crosstrainern först; det känns rätt poänglöst att gå på stretchpass med kalla muskler. Jag har varit mer rörlig under ett FLXpass, helt klart, men det drog skönt i ljumskar och baksida, och det är där jag behöver sträcka ut.

 

Jag hade en timme till nästa instruktörsledda pass, så jag smet upp på ett löpband och satte fem kilometer som mål. Jag ställde in hastigheten till tio kilometer i timmen, förutom sista kilometern, då jag ökade till elva. Tjugonio minuter och trettionio sekunder tog halvmilen. Abslout inte den snabbaste tid jag gjort, men det hade jag heller aldrig haft som intention. Och just på löpbandet kan jag ju styra det. Dock har jag som mål nu, fram till VårRuset, att alltid springa halvmilen under halvtimmen.

 

Kvällens sista pass blev BodyCombat. Och, som jag skrev ovan, jag hade så sjukt, galet mycket energi. Varifrån kom den?! Jag hoppade och sprang och slogs och sparkade. Jag tror jag missade, max, tre slag under hela passet. Mitt fokus var stenhårt och i varenda vändning hängde jag med. Näst sista konditionslåten varvar running man och "vanliga" höga knän (med slag också, förstås) och den låten är stentuff. Det bekom mig tydligen inte det minsta, trots all konditionsträning jag gjort innan.

 

Jovars, det kändes att jag svettats idag. Väl hemma, kunde jag borsta bort saltet ur nacken. Men kroppen känns mer okej än den borde. Det brukar betyda att något snart bryter ut. Vi får hoppas att detta något håller sig borta.