Maria P

Under dagen har vi haft återsamling med kören jag var med i fram till i somras. Min väninna från Nederländerna är ju här också, och tillsammans med aktiva och andra föredettingar, har vi haft en kul dag.

 

Lite känslor började allt svaja, när vi sjöng gamla godingar; såna som sitter kvar än. En del texter har, återigen, fått nya innebörder för mig. Det, i sig, håller sångerna vid liv och allt blir mer... äkta. Nya erfarenheter, nya bekantskaper, nya planer, hjälp från oväntat håll, ord som sagts och som återkommer, och därmed får en ny betydelse, i och med sitt nya sammanhang.

 

Come with me
Where chains will never bind you
All your grief at last at last behind you
Lord in heaven, look down on him in mercy!

Forgive me all my trespasses
And take me to your glory

Take my hand, and lead me to salvation
Take my love, for love is everlasting
And remember the truth that once was spoken
To love another person is to see the face of God!

Minns ni att jag nämnde att jag skapat en ny melodi? Eller, snarare, att en människa givit mig en ny melodi?

 

 

Minns ni, hur jag beskrev att jag behöver vemodet för att kunna skapa?

 

Den har, sedan länge, tagit form. Den är klar. Jag bara leker med den nu. Lägger till stämmor. Har, för minnets skull, skrivit en pianostämma; bara som komp. Kanske kan Finaste spela melodin på dragspel? Det skulle kunna låta vackert tillsammans.

 

Den finns i flera versioner. Alla passar mottagaren. Inte konstigt, för jag har ju fått den, av mottagaren, en gång. Jag har bara förvaltat gåvan och tecknat ner den. För att, en dag, kunna ge den tillbaka.

 

I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt
Så som stjärnor tittar fram ut ur evighetens natt
Och i solens första strålar
Flyger svalorna mot skyn
För att binda sköra trådar
Tvinna trådar
Till en tross mellan oss, så vi når varandra

  I den hårda tidens brus finns det skrik som ingen hör
Allt försvinner i ett sus, som när vinden sakta dör
Alla tårarna har torkat
Till kristaller på min kind
Jag har ropat allt jag orkat
Allt jag orkat
Efter Dig. Hör Du mig? Kan vi nå varandra?

  I den långa vinterns spår trampas frusna blommor ner
Och där ensamheten går biter kylan alltid mer
Ändå har jag aldrig tvekat
Mellan mörker eller ljus
För när månens skära bleknat
Har allt pekat
Åt ditt håll, och från mitt håll, kan vi nå varandra

 

 

 

 

I've been walking around all day, laughing

Thinking I'd be better off witout you here

Now, that's okay; let them stop and stare

 

 

I've been walking around all day, waiting

And waiting is all I seem to do

But this time I'll just have to

Yeah, this time I'll just have to

 

But I am free

 

Say you're not around - am I finished?

If you're not around, that's too bad

'Cause you know I believe in you

 

 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Deltog i ett vinterlopp (ja, löpning då...), besökte Nederländerna, framförde en egenskriven (och egenarrad) låt (en trall), besökte Tallinn, började blogga mer och mer öppet om mina matproblem, färgade håret, var på filmpremiär, sprang en halvmara (i motionssyfte, men ändå).

Genomdrev du någon stor förändring?
Hmm... Nja, det har väl snarare handlat om löpande reflektioner över mitt mående; när jag tittar tillbaka på året så har jag haft både toppar och dalar men flera gånger har jag sagt att när det är över, då ska det vara bra. Annars är väl det mest drastiska som hänt, det att jag färgade håret för första gången ever (inte ens slingor hade det blivit innan dess) och att jag har skickat ut inbjudningar till det som kommer vara mitt och Finastes bröllop.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svågern och hans flickvän =D

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Tjugoåttonde november. Det var senast jag hade en vilodag och det datumet har etsat sig fast.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna och Estland.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag blivit bättre på att prioritera. Jag är mer rättfram med vad jag tycker och tänker, samtidigt som jag vet när det är dags att prioritera bort mig och istället vrida och vända på någon annans tillvaro; problematisera och se ur nya synvinklar. Jag är en bättre lyssnare och jag vågar prata med mina vänner på ett nytt sätt. Jag har, helt undantagslöst, E att tacka för den egenskapen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Säkert onödigheter som smink och kläder. Eller möjligen mina besök hos J.

Största misstaget?
Inget jag tänker gå in på här.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det faktum att jag och Finaste bestämde oss för giftermål.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Själafrid.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Räknat kalorier.

Bästa boken du läste i år?
Mercurium, av Ann Rosman. Eller, var det i år...? Eller ifjol?

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Oj... vet inte om jag lyckas plocka ut något enstaka... Som förskollärare utvecklas jag ständigt och framgång för mig kan även betyda att barnen utvecklas. Och det gör de ju hela tiden. Det går, apropå det, att lära fyraåringar om vattenmolekyler. Fyraåringar. Molekyler.

Något du önskade dig och fick?
Inte vad jag minns.

Något du önskade dig och inte fick?
Se föregående fråga.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åkte till Göteborg och hade en underbar helg med min underbare Finaste.

Vad fick dig att må bra?
Träning. All typ av träning. Och hästarna. Familjen. Finaste. Vännerna. Barnen.

Vem saknade du?
Jag saknar alltid min faster. Fastän det är så längesen nu. I sommar är det femton år.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla underbara tomtar i Nederländerna. Gudars, vilket skönt gäng med människor! Sen har jag tagit kontakt, på nya sätt, med människor som jag träffat tidigare än just i år, men som nu kommit att betyda mer än innan.

Mest stolt över?
Att jag vågat vara öppen med min matproblematik. Åtminstone här. Kanske kan jag en dag hjälpa någon.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska gifta mig. Kanske inte så annorlunda, men nytt för mig.

---

Jag inser, efter lite tillbakabläddrande, att det kommer få lov att bli några inlägg imorgon, och på tisdag, med länkar till inlägg jag på något sätt vill återknyta till. Och ett par inlägg med bilder. Jag har tagit många fina kort och jag har skrivit mycket som är vackert. Jag är stolt över mycket jag har producerat här och jag vill trotsa jantelagen och ge er de texter och bilder som jag vill stoltsera med.

En del texter är vackra och skrivna när jag mår bra. En del är vackra, men skrivna i vemod. Eller vredesmod. Eller i tillstånd av nära förestående ångest. Eller i ångest.

Men jag vill ge er dem ändå. De kommer inom ett par dagar.

 När jag anar sorgens djup
Som en avgrund inom mig
När mörkret formar skuggor
Och jag vilsen söker Dig

När jag inte längre ser
Vart min väg ska leda mig
När tvivlet skymmer allt jag känt
I min längtan efter dig

När jag rusar från mig själv
I en längtan att bli fri
När jag önskar att jag kunde se
Vad som skrämmer inuti

När din kärlek når min själ
Och Du stillar mig till ro
Ser jag värmen i Ditt leende
Sprida ljus där sorgen bor

Du är där och bär min smärta
Läker såren som jag fått

 

Nja... någon glimmande juldagsmorgon vet jag inte om det var... Som vanligt var jag med vännerna och sjöng på midnattsmässan. Det är garanterat ett av mina favorittillfällen att sjunga på och en stor del av orsaken till att jag gärna avslutar mina julaftnar här nere.

 

Vid ett var jag i säng, men somnade väl inte förrän vid halv två. Vid fem var det bara att masa sig upp igen och klockan sex var det samling i nästa kyrka, nu för julotta. Jag brukar hänga på mammas kör här nere, alltid lika kul att få sjunga gamla godingar.

 

Vi var hemma strax efter åtta och efter en tallrik havregrynsgröt toppad med tranbär, kröp jag ner bredvid Finaste igen och lyckades sova i drygt en timme till.

 

Upp och fräscha till sig, sen kom TheRese och tog mått och vi diskuterade brudklänning. Det kommer bli superbra; inte alls sådär prinsesstårterosafluffigt och tramsigt, utan lite mer bohemiskt och enkelt. Precis som jag vill ha det. Sen en snabb sväng till Skövde och en ännu snabbare visit till Ljungstorp där jag lämnade lite julklappar till K, J och S. Efter det har det blivit en löprunda, lite mat och en kopp kaffe. Nu stundar en lugn kväll med ett glas vitt och lite familjeflum.

 

Hörs!

 

Ett par instagram från igår:

 

Gårdagen var intensiv. Jag var uppe vid halv sju och sprang en halvmil. Sen hem för dusch och fix och direkt ner till Domkyrkan, samling där var klockan nio.

 

Sen var det repetition, repetition och åter repetition. Banka in alla låtar och försöka undvika att få prestationsångest över de låtar som ännu inte satt hundraprocentigt. Nils Landgren kom vid halv elva och då satte vi låtarna han skulle vara med på. Nu känner jag ju inte karln, men som samarbetspartner måste jag säga att han var otroligt ödmjuk och trevlig och bjöd på sig själv och lät oss ta del av hans tankar, samtidigt som han bjöd in oss för idéer.

 

Känslorna var på svaj hela dagen. Vid tiosnåret bad jag en tyst bön om att få klara dagen utan att bryta ihop före, under eller efter någon konsert. Bara överleva och åtminstone försöka ha kul. Vi kan väl säga som så, att jag fick ta till lite fysisk hjälp... underarmen är lite fnasig idag, efter mina försök att hålla känslolivet i någorlunda styr.

 

Jag lyckades nästan. Lunchrasten blev grymt försenad och jag hade lyckats skriva en lång lista, i huvudet, på allt jag lyckats glömma kvar hemma. I bilen hem, stressad och förbannad på mig själv, kom tårarna. Dock verkade det lätta en del på trycket, och jag var, mitt i eländet, glad att jag fick vara ensam.

 

Första konserten gick väl sisådär. Nils Landgren skötte naturligtvis sitt, men vi i kören var lite osäkra på en del insatser. Det höll, det gjorde det, men vi hade ändå ett snack, allihop, innan andra konserten, för att gå igenom vad vi kunde förbättra.

 

Och förbättrade, gjorde vi. Med råge. Jag var lite smågrinig, då kommentaren kom upp om att alla skulle ha körpärmen sågottsom hela konserten. Jag hade låtit den vila i min hängande arm under alla låtar utom två; jag kunde resten. Nu skulle jag alltså stå med den i famnen, med endast två låtar i, för syns skull. Följden blev att jag stod och spände nacke och armar. Menmen, vad gör man inte för konsten (varsågoda att läsa in all bitterhet ni kan, mellan raderna)?

 

Hursomhelst. Förbättring. Andra konserten gick strålande och vi fick stående ovationer från en fullsatt Domkyrka. Efteråt hade vi lite terminsavslutning på en restaurang i stan och där bjöds det på musik, prat och oändligt många skratt. Landgren var med nästan hela kvällen, och det var även hans fru (ja, ni vet, hon som spelade Lotta på Bråkmakargatans mamma; sååå starstruck just nu). Jag bröt samman lite när Landgren "spelade trombon utan trombon" (för att citera vår körledares fru, som jag känner litegrann och satt med en stund under kvällen) då vi sjöng. Hade precis samlat mig för att kunna vara med åtminstone under slutackordet, då Landgren tittade på mig och tog en sista ton som fullständigt fick mig att tappa fattningen och skratta så tårarna rann.

 

Som vanligt är jag sliten, efter en sån dag. Dels för att den blev så lång och fullspäckad, men också för att jag lät känslorna glida runt. Eller kanske snarare för att jag inte lät dem, utan lät mitt kontrollbehov ta över. Trots det, har jag varit på gymet och kört en timmes crosstrainer och sen en halvtimmes överkroppsstyrka på det. Väl hemma igen blev det lite plock och städ och faktiskt också saffrans- och vaniljbullebak. De blev grymt fina, för att inte säga stora! Hela fyrtiotvå stycken tvinnade jag ihop. Vi har dessutom fått granen klädd, och alla inköpta julklappar är inslagna.

 

Maybe this Christmas will mean something more
Maybe this year love will appear
Deeper than ever before

Maybe forgiveness will ask us to call
Someone we love, someone we've lost
For reasons we can't quite recall
Maybe this Christmas

Maybe there'll be an open door
Maybe the stars that shone before
Will shine once more

Maybe there'll be an open door
Maybe the stars that shone before
Will shine once more

Maybe this Christmas will find us at last
In heavenlike peace, pray for, at least
For the love we've been shown in the past
Maybe this Christmas
Maybe this Christmas

Andra versen är om E - I'm beginning now to see... - Jag har insett vad hon såg, vad alla såg. Jag förstår varför hon ville vänta med att prata med mig i somras.

We're connected through our hearts

 

 

There's a room inside your gut
Close the door and keep it shut
Let no daylight enter in
And the punishment begin

Who are you now to decide
Whether or not I can
Be exposed to what you hide
Just be a strong and silent man

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

I'm beginning now to see
What you must have thought of me
In a body cast of glass
Life-changing information should just pass

But I don't break that easily
And if you'd dare then you would see
That I can carry all the weight
Of the burdens on your plate

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

But every wrong turn that you make will also be my mistake
'Cause we're connected through our hearts
And the devastating part is that I foolishly defended you to myself
But secrets always have a way of coming out

That noone could climb it

 

Would you let me see beneath your beautiful?

Would you let me see beneath your perfect?

Take it off now, girl

I wanna see inside

Would you let me see beneath your beautiful

Tonight?

 

I'm gonna climb on top your ivory tower

 And then we'll jump right out

Falling

I just wanna know

 

Mycket trevligt julbord med fina kollegor igår. Jag var glad hela kvällen och Han höll sig på sin kant. Avvaktande. Jag visste att Han var där, men jag fick vara någotsånär ifred.

 

Idag blev det en löptur på nästan tolv kilometer. Det satt fint. Visst, Han drev mig, men dels gjorde jag det för att det var längesen jag gjorde en långtur nu, dels för att förebygga att Han skulle kasta sig över mig med näbbar och klor.

 

Han pockar på uppmärksamhet just nu. Och det beror på att jag äter. Självklart beror det på det. Men han får faktiskt lov att vänja sig. För mitt tjugohundrafjorton ska inledas med ett projekt som jag tänker kalla Åtta veckor vanlig. Jag ska vara vanlig. Äta vanligt, röra mig vanligt. Få en vanlig mage och ett vanligt tänk kring mat. Jag väljer ordet vanlig, eftersom jag avskyr ordet normal. I åtta veckor ska jag kämpa och se vad det ger för resultat. Jag tror Han börjar få separationsångest, för Han härjar med mig hejvilt. Att ha tänkt tanken färdigt och dessutom avslöja den, gör Honom galen, min puls är skyhög i skrivande stund. Men jag har bestämt mig, även om Han, troligtvis, kommer straffa mig. Han kan få göra det, Han har ett par veckor på sig. Den första januari ska jag vända Honom ryggen och gå. J vill att jag omfamnar allt som är jag och jag tänker visa Honom att Han får tycka att det är jobbigt. Han får ha separationsångest. Han kan tillochmed få en kram. Men Han ska inte få vara en del av mig när det här är över.

 

Detta innebär att jag behöver hjälp. Jag har pratat om att bli redo, men det blir jag inte. Allt sker två gånger, eller kanske snarare trehundra. Eller hur? Du vet vad jag menar. Du sträckte ut en hand, jag tar den nu. Jag är långtifrån redo, men det funkar inte att vänta ut det. Jag tar Din hand. Lovar Du att hålla i den? För jag kanske släpper, och då behöver Du hålla hårt, även om jag rycker och sliter för att komma loss. Även om projektet är mitt, så kommer jag behöva vägledning och stöd, för jag kan mycket väl avbryta det och då behöver någon knuffa rätt mig igen. Du har lovat att Du går bakom mig, men får jag stanna till en stund? Vänta in Dig? För jag vill ha Dig bredvid mig, åtminstone till en början. Kan Du kliva fram några steg och ta mig i handen? Kan Du hålla den?

 

Håller Du kvar? Orkar Du? För om Du inte gör det så vill jag inte belasta Dig, vi har alla nog med vårt.

 

Redan nu är jag redo att vända om och hoppa av det här, trots att jag inte ens börjat. Jag lider av separationsångest jag också. Det här är ett förhållande jag levt i länge. Och visst, det är destruktivt, men det är trygghet. Jag vet vad jag kan vänta mig. Och samtidigt vet jag att Han behöver bort. Inte bara tystas för stunden, som förr. Utan bort. Då räcker det inte med att jag är vanlig, jag kommer behöva hjälp från alla håll; såväl vänner som proffessionella behöver sättas in.

 

Från det ena till det andra.

 

Jag har skapat igen. Jag har fått till en melodi, och den är faktiskt vacker. Och den har visat sig gå att göra mycket med. Den har en mottagare, självklart har den det. Det har alla mina melodier. Redan när första tonen kommer, vet jag till vem den är. Men det är aldrig så, att jag tänker att nu ska hen få en visa, utan någon ger mig en melodi, helt omedvetet. Alltid utan text. Bara melodier. Och den här är vacker. Den är sin mottagare, på pricken. Den kom över mig förra veckan, i en helt annan situation än jag är van vid. Mottagaren var inte ens där, långtifrån. Men plötsligt började jag nynna, och jag visste direkt vem jag nynnade för. Jag blev så glad, för det var längesen en melodi kom in i mitt medvetande så.

 

Mitt huvud är tomt. Kroppen är trött. Han är galen. Han kommer inte lämna mig ifred inatt. Men jag vet det, jag får lov att hantera det. Jag pratade för högt igen, jag vet vad konsekvenserna blir. Innan mina åtta veckor är slut kommer jag ligga blåslagen många gånger, men jag ska segra. Jag tänker fokusera på det ikväll.

 

Ikväll och inatt.

Alla, alla som var där, blev kvar där
När jag var liten fanns ni där, och än idag stannat kvar

Kära far, kära mor, kära bror och syster kär
Människor och hoppfullhet finns kvar ännu

En hand på min rygg
En hand gör underverk
En suck av ro
När alla ting är slut är det här jag vill va

Hjärtat inom mig, det ljudet är slagen,
När alla ting är slut, det fyller mig - ett ensamt ljud
Så skört och fint

När alla platser tomma är vill jag va här

En hand på min rygg
En hand gör underverk
En suck av ro
När alla ting är slut är det här jag vill va

Hjärtat inom mig, det ljudet är slagen,
När alla ting är slut, det fyller mig - ett ensamt ljud
Så skört och fint
En hand på min rygg
En hand gör underverk
En suck av ro
När alla ting är slut är det här jag vill va

 

Du utstrålar just det här. Jag hoppas att jag tolkar Dig rätt. Jag hoppas det, och jag tror det någonstans inom, för jag har börjat förstå att Du kan kanalisera Din energi på det Du för stunden behöver.

 

Jag hoppas lära mig av Dig en dag. För det är precis det här jag vill kunna ge de små.

 

 

Vila i mig
Du ska se att allt ska bli stilla i dig
Genom mig kan du bli fri
Jag finns här hos dig
Fast vågorna gå höga kan du vila
Vila
Vila i mig

Lita på mig
Om du bara tar min hand, leder jag dig
Till en lugn och skyddad strand
Jag finns här hos dig
Fast vågorna går höga kan du lita
Lita
Lita på mig

 

 

Maria? Fångar du mig varje gång jag hoppar?

 

 

 

Över vida oceaner
Emot fjärran horisonter
Över hav och kontinenter
Genom skymningar och dagar
Har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
Som skuggor under träden
Som eldarna i natten
Som stigar genom snåren
Har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mej vart jag går
Genom månader och år
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
Och ingenting kan söndra oss
Och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
Att överge varann

Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
Kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va

Du är med mej där jag är
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej vart jag far
Du är med mej alla dar
Du är den jag kunde va

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va

Hey brother
There's an endless road to re-discover
Hey sister
Know the water's sweet but blood is thicker
When the the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

Hey brother
Do you still believe in one another?
Hey sister
Do you still believe in love I wonder?
When the the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

What if I'm far from home?
Oh brother I will hear your call
What if I lose it all?
Oh sister I will help you out!
If the sky comes falling down for you
There's nothing in this world I wouldn't do

Hey brother
There's an endless road to re-discover
Hey sister
Do you still believe in love I wonder?
When the the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

What if I'm far from home?
Oh brother I will hear your call
What if I lose it all?
Oh sister I will help you out!
If the sky comes falling down
For you
There's nothing in this world I wouldn't do

Self hatred grows in me like cancer
I can't locate its whereabouts but its feasting on its host
I expected him to have the answers
I thought I taught him how to love me
Now he fears me like a ghost

Self-fulfilling prophecy
You're the only guaranteed loyalty
In this town
Full of violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
I swear to you, I'll never love again

This hunger grows inside me like a tumor
The dizziness just compliments
This failure of a girl
I'm settled now
The shell of mine consumes me
But every pound I shed
Speaks volumes of my lack of self control

Self-fulfilling prophecy
You're the only one that dare speak truth about me
In this town of
Well intentioned mothers
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never eat again

Self-fulfilling prophecy
You never fail to comfort me
In this town filled with
Violent mothers
Cheating fathers
Leaving lovers
Angry brothers
Starving daughters
Starving daughters
Worried lovers
I swear to you, I'll never trust again