Maria P

Vet ni vad jag skulle vilja?

 

Jag skulle vilja åka iväg med en eller flera väninnor. Bort, till någonstans där det finns ett nöjesfält. En helg i glada väninnors lag, med restauranger, barer... och karuseller! Åkattraktioner så långt ögat når. Tänk, bara en massa härj en helg, bara släppa loss och bli barnslig!

 

Jag är tjugosju, men vad gör det? Jo, man är äldre än man gör sig! Man är den ålder man är, punkt. Men det behöver inte vara ett hinder för att härja. Klart vi blir äldre, det blir vi allihop. Och tur är väl det, för vad vore alternativet? Ut och festa, på riktigt festa, är kanske inget jag skulle orka eller vilja var och varannan helg längre. Men jag har energi nog att göra det någon gång ibland.

 

Och så lite berg-ochdalbana på det.

 

Så. Nu har jag talat om vad jag vill.

 

Vem är på?

Idag fyller du tretton år.

 

Älskade unge.

 

Jag är långtifrån ensam om att kunna gå i döden för dig. Jag vet så många, som är beredda att gå in med näbbar och klor om någon kröker ett hår på ditt huvud.

 

Du betyder så otroligt mycket för mig. Det värmer hela mitt jag, att du fortfarande vill ge mig en kram när vi ses. Det betyder allt, att du vill prata med mig. Sluta aldrig med det, snälla du.

 

Tänk om jag vetat, den där gången, att du skulle bli den du är, i mina ögon, i min värld? Det började som något så enkelt; lite lek på en gräsplätt. En barnvaktsstund. En nattning, och jag somnade jag också. I ett hus där jag ännu inte sett alla vinklar och vrår, ett hus jag inte kände. En plats där jag ännu inte kände till alla rutiner och skrymslen, där somnade jag, med armen om dig. Du var så liten, bara fem. Ingen väckte oss, så där låg vi. Så många gånger, sen dess, har vi somnat så. Trygga hos varandra, med skrattet fortfarande studsande i våra kroppar. En liten kropp och en stor, båda i behov av varandra.

 

Från den dagen lärde du mig, att det finns en kärlek bortom familj, och bortom vänskap. En kärlek som gör allt för att skydda, lära och finnas till.

 

Det gör mig så oändligt stolt, att jag får växa tillsammans med dig. Jag blir så glad när du delar ett skratt med mig, när du vågat vara arg på mig och när vi bara kan vara. Du gör mig stolt, varje dag, när du lär dig nytt. Du bär så oändligt många förmågor och du är klok nog att utnyttja dem. Du är den klokaste trettonåring jag känner, och samtidigt har du kvar det barnasinne jag aldrig hoppas du släpper taget om.

 

För dig gör jag vadsomhelst. Vad du än ber mig, tänker jag göra allt som står i min makt, för att det ska bli så. Samtidigt vill jag visa dig att världen är en plats där det kan gå fel, men kan jag påverka din värld till något bättre, så gör jag det. Livet kostar på, och det vill jag att du ska veta men du kommer lära dig det, det vet jag. Och fram till dess, och medan du kommer till insikt, finns jag här. Du är den enda som alltid kan kliva rakt in, för dig finns alltid plats.

 

Älskade barn. Kloka tonåring. Snart är du vuxen, på god väg redan. Så mycket finns framför dig, och jag ber varje dag att jag ska få dela det med dig. Allt du låter mig se, blir en värld av stolthet för mig. För det är bara du som kan släppa in.

 

Var alltid modig nog att prata. Stå för det du sagt och gjort. Var alltid klok nog att ha en del, som är bara din. Res dig efter motgång, var glad för medgång. Tillåt dig att vara liten och rädd ibland, för jag finns här och för mig får du bli hur liten du vill. Om det mörka vill ta över, så låt mig visa dig det ljusa; det finns alltid, och det är så oändligt mycket bättre och starkare, än det mörka.

 

Var alltid större, än att leta fel hos andra. Gläds åt det de har, och se bortom ytan. Leta dig in, för det vet jag att du kan. Bara så vinner du andra, genom att bry dig om och leta dig fram. Lär känna en människas inre, allt de bär på, istället för att se yttre attribut. Det är det viktigaste råd jag kan ge dig.

 

Var aldrig rädd att be mig. Om hjälp, om förändring, om en ledsagande hand.

 

Sträcker du dig efter mig, så tar jag din hand. Jag lovar.

Om mindre än tre månader firar vi bröllop. Herregud, så tiden går!

 

Bara ett fåtal inbjudningar har skickats. Till dem som är bjudna på middagen, vilket i sin tur innebär våra närmsta familjer. Föräldrar, syskon, morföräldrar och mor- och farbröder med familjer. Punkt.

 

Den som känner sig förbisedd ska inte ta något personligt. Vi berättar vitt och brett om själva vigseln och till den är alla välkomna. Den 28 juni, klockan 16.30 i Nyeds kyrka. Portarna står öppna, det är bara att kliva in. En vecka senare blir det grillfest och samma gäller där. Kliv på. Ingen av oss är överförtjust i långbordsmiddagar med honnörsbord och en massa fluffigt pynt och vikta servietter (ja, för servett heter det ju inte då) och löjliga små blommor överallt. Nej, för fan. Inget gör mig mer illamående än såna tillställningar. Hellre en grillfest med papptallrikar (nåja) och ett flak billig öl (fast dryck får ni ta med själva på grillfesten).

 

Ärligt talat. Jag vill gärna gifta mig för en fullsatt kyrka. Familjer, släkt och vänner. Eller, som jag sa till en förälder på jobbet: Alla fyrtiotvå ungar får gärna sitta där och se på. Snälla ni, kom! Inget skulle göra mig gladare. Sen sätter ni er på en uteservering här i stan, för när vi ätit klart så kommer vi och tar en öl med er.

 

Det låter väl bra?

Herreminje, säger jag bara, vilken grå dag. Allt är grått, tillochmed min outfit för dagen. Jag skulle åkt ner till gymet för PowerStep och Core, men avbokade. Anledningen är oklar. Så lätt kommer du inte undan säger Han, och jag vet att det är sant. Det blir garanterat en långtur senare.

 

Det positiva med det grå är att det inte är svart. Inte i närheten. Snarare ljust, för dagens grå nyans ligger närmre det ljusa än det mörka, så en svart dag är det verkligen inte, långtifrån. Den är bara lite tråkig och hade troligen varit roligare om jag tagit mig i kragen och åkt ner till gymet, men nu blev det inte så. Kanske är det som Liselotte skriver; undvik träningen om du är osugen - du tar med dig känslan dit och får för dig att det är träningen, i sig, som gör dig oinspirerad. Motsägelsefullt (jag ska ju strax ut och springa)? Ja, men just gymet vill jag få vara inspirerad och glad på.

 

Nåväl. På tisdag ska jag på föredrag. S, en av mina kollegor på en annan enhet, ringde mig för ett par veckor sen och bjöd in mig på ett föredrag som E ska hålla. Fina, älskade E. Det var så längesen jag såg henne nu. Visst, det blir ingen egentid. Hon kommer vara för fokuserad inför föredraget och troligtvis för överhopad med folk efteråt, för att vi ska hinna säga mer än Hej, men bara att se de där gråblå, kloka ögonen, kommer göra mig glad. Höra hennes röst. S hintade om att näsdukar kan vara bra att ta med, och hon brukar ha rätt.

 

Nej, det börjar dra ihop sig till den där långturen. Är lite inställd på milen, men jag orkar inte riktigt vara spontan, så det får bli en tur runt Kroppkärrssjön. Då vet jag att jag får distansen, åtminstone.

Härliga kväll! Jag, Finaste, J och J var som sagt och bowlade ikväll. Jag var lika kass som vanligt, men kul hade vi! Det blev många skratt och jubel över strikes och spares. Efteråt gick vi ett kvarter uppåt gatan och tog en bit mat. Jag körde på en grekisk sallad som, efter att oliver och rödlök var bortplockade, var grymt god (vilket den orimliga mängden fetaost garanterat bidrog till). På restaurangen blev det mycket prat och djupa ämnen; Vad händer efter döden? Vad kan drömmar tala om? Kan man få reda på saker i drömmar, om människor, som man inte kunnat veta sen innan (jag svarade att ja, det har jag varit med om...)?

 

Nu ska jag bädda ner mig. Imorgon blir det ett danspass och för att slippa få magknip av frukosten mitt under passet, behöver jag kliva upp strax efter sju. Det fina med det, är ju att jag kan krypa ner hos Finaste sen igen, när gröten väl är på plats. Kvällslektyren blir min nya bok, det ska bli galet intressant, det här...

 

Happ, så ver det fredag igen. Som vanligt undrar jag i min stilla sinne vad som händer med veckorna. Fast å andra sidan, har jag aldrig varit en såndär släpa-sig-igenom-veckorna-och-längta-efter-en-helg-som-går-alldeles-för-fort-människa, utan jag har alltid trivts med alla veckans dagar och aldrig riktigt förstått den där fredagshysterin som snart övergår i söndagsångest.

 

Ikväll blir det hursomhelst lite roligheter. Jag och Finaste ska iväg och bowla tillsammans med kollegan J och hens sambo. Det var ett bra tag sen vi hittade på något nu, så det är lite läge, kan man säga. I övrigt i helgen blir det dans och ett kortbesök av svärisarna imorgon, och ett PowerSteppass på söndag. Nästa helg blir det Skaraborg igen; jag ska göra en första provning av bröllopsklänningen!

 

Nu är gröten (med pumpakärnor på (det råkar faktiskt handla om att de är goda (och Du, vad tror Du alternativet är?)), bland annat) uppäten och jag ska trampa ner till bussen.

 

Tjillevippen.

Minns skratten. Minns det fina. Luta dig tillbaka på det. Var aldrig rädd att glömma, det gör du inte. Det finns så mycket vackert när du ser tillbaka. Det vet jag.

 

Jag vet också att saknaden är dig övermäktig. Jag vet att du ser livet som ett hopplöst, nödvändigt ont just nu.

 

Jag hoppas du vet, att dörren står vidöppen. Här finns en bäddad säng, en soffa där vi kan sitta i varsin ände och se meningslösa TVprogram, helt utan att tilltala varandra. Veta att tystnaden är förenande, i just vårt fall. Här kan du veta att inga tvång finns. Inga frågor som ställs. En plats där allt bara får vara som det är, utan att någon dömer.

 

En plats för förståelse. Den dag du är redo för det.

 

Jag ber dig bara om en enda sak.

 

 

 

Över vida oceaner

Emot fjärran horisonter

Över hav och kontinenter

Genom skymningar och dagrar

Har vi färdats med varandra

Vi har vandrat samma vägar
Vi har burit samma bördor
Vi har sett mot samma stjärnor
Vi har sjungit samma sånger
Vi har delat samma drömmar

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Som broar över djupen
Som skuggor under träden
Som eldarna i natten
Som stigarna i snåren
Har vi varit för varandra

Vi har delat samma minnen
Vi har burit samma längtan
Vi har sett med samma ögon
Vi har trott på samma löften
Vi har stått på samma sida

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Och ingenting kan splittra oss
Och ingenting kan skilja oss
Och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
Att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
Kan lösa våra band

Du är med mig vart jag går
Genom månader och år
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

Du är med mig där jag är
Du är med mig vart jag ser
Du är med mig alla dar
Du är med mig vart jag far
Du är den jag kunde va

---

Jag är med dig, vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig, alla dar
Jag är med dig, vart du far
Du är den jag kunde va

Det gör så ont i hjärtat ikväll. Ända in i roten, värker det.

 

Älskade vän. Jag önskar så det fanns något jag kunde göra. Det svider inombords. Ingen ska behöva vara med om något sånthär, ingen alls, och nu slår det till med full kraft.

 

Älskade. Fina. Min kämpe och förebild.

 

Orka nu. Snälla, orka det här.

 

Det är det enda jag ber om.

 

Kroppen behöver vila. Mitt vänsterknä värker än, arton timmar sen senaste löprundan. Den blev lång, och höften gjorde sig påmind. Och sen knät. Arton långa timmar. Jag hade nästan väntat mig ett blåmärke, för det känns som om jag fått en smäll, men inget syns på utsidan.

 

Kroppen behöver vila. Jag är helt utmattad och vet inte riktigt varför, vad jag gjort. Jag vilar i Finastes famn, låter honom smyga in handen under kragen, ner på min rygg. Låter honom klia mig på ryggen, sådär som han alltid gjort. Hans naglar, som känner varje linje på min rygg, letar sig fram kring mina skulderblad och jag somnar nästan. Upp längs min nacke och upp i min hårbotten. Rysningar av välbehag genom hela kroppen.

 

Kroppen behöver vila och jag försöker låta den göra det, bara ikväll. Finastes famn får överrösta Honom, jag vill att den ska göra det, bara ikväll. Jag ligger här och försöker låta kroppen vila, nästan domna bort, och jag försöker låta knät göra ont och bara lyssna på det.

 

Kroppen behöver vila. Jag ligger och tänker på hur skyddsnätet bakom, under, mig, blir alltmer finmaskigt. Folk sluter upp, men jag vet inte vad jag tycker om det. För ju fler som ställer sig bakom, desto fler sviker jag när allt går åt helvete. Jag vill inte släppa dem för nära, för mitt mörker kan bli så mörkt. Samtidigt är ingenting hemligt; orden får strömma fritt när de kommer. Ibland tänker jag att ju fler som vet, desto mindre att försöka dölja. Färre förklaringar.

 

Kroppen behöver vila, och jag tänker på dem som skyddar mig. Nya vänskaper, vänskaper som vill. De som ser, de som har svar, de som har erfarenheter. Vänskaper som fördjupas, men som inte kan breddas. Det växer på djupet, men kan inte bli bredare, inte nu.

 

Kroppen behöver vila, och jag börjar inse att det är svaret. Vila, fullständig vila. Frysa allt, bara sluta. Det är så enkelt, men så enkelt är det aldrig. Jag vet vad svaret är, men samtidigt förnekar jag att svaret överhuvudtaget existerar och jag spelar dum.

 

Kroppen behöver vila. Jag blundar lite. Stänger Honom ute. Låter Finaste ta över en stund. Faller hos Finaste, försöker få vila där. Ikväll.

 

 

 

  When the days are cold
And the cards all fold
And the saints we see
Are all made of gold

When your dreams all fail
And the ones we hail
Are the worst of all
And the blood's run stale

I wanna hide the truth
I wanna shelter you
But with the beast inside
There's nowhere we can hide

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

When the curtain's call
Is the last of all
When the lights fade out
All the sinners crawl

So they dug your grave
And the masquerade
Will come calling out
At the mess you've made

Don't want to let you down
But I am hell bound
Though this is all for you
Don't want to hide the truth

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

They say it's what you make
I say it's up to fate
It's woven in my soul
I need to let you go

Your eyes, they shine so bright
I want to save that light
I can't escape this now
Unless you show me how

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

Jag såg Dig för min inre syn. Jag vet att det är fånigt, men igår blev jag tvungen. Jag såg Dig, Du stod där framme i portalen, mellan baren och garderoben och Du lutade Dig mot dörrposten. Du hade Din svarta kappa och den färggranna sjalen och väskan över axeln.

 

Jag vet att jag är fånig, men jag såg framför mig hur Du stod där, som om Du bara haft vägarna förbi och tyckte att Du lika gärna kunde stå kvar och lyssna färdigt.

 

Igår var det nödvändigt. Jag vet att Du hade tyckt om texterna och melodierna, så det var enkelt. Enkelt och fullständigt livsnödvändigt. Presidentens Vaggsång blev så bra, så rätt och jag tog hjälp av Dig, fast på distans.

 

Och jag tror att det syntes. Klockan var nästan midnatt, lokalen var nästan tom på folk och en äldre kvinna kom fram till mig och berättade att hon sett mig, under hela konserten. Hon hade imponerats av att jag stod där, helt utan noter i handen, hon hade sett hur mitt ansiktsuttryck levde med i texter och melodier. Hon berömde mig, och sa, att det synts att jag visste vad jag sjöng.

 

Då skänkte jag Dig en liten tanke, ett enkelt litet Tack.

 

Läkarbesöket igår tog ut sin rätt (jaja, tillsammans med en timmes crosstrainer (= en mil), en timmes styrka/core och en timmes promenad (= sex och en halv kilometer)) så vid halv tio loggade jag ner från allt vad omvärlden hette, och gick och la mig.

 

Innan dess hade jag nog dock lyckats gå igenom alla känslor som människokroppen kan erbjuda. Jag hade varit ängslig, nervös, livrädd, uppgiven, arg, ledsen, stressad, fly förbannad, upprymd, lugn, irriterad... När kvällningen började komma, och jag äntligen landat hemma, ringde A och vi pratade i närmare fyrtio minuter. Att höra hennes röst gjorde mig glad och varm, och en lyckotår kom och hon gjorde mig stolt. Hon är verkligen en av de finaste jag har, det slår aldrig fel; hennes röst kan leda mig rätt varifrån som helst.

 

Idag har varit en tröttdag, men jag har varit på rätt köl mer eller mindre hela dagen. Svältfödd på barngos som få, efter helledig dag igår, så det blev mycket kram och mys med kidsen. Ett av barnen, som var hemma på ledig dag, kom förbi och gav mig och en annan pedagog ett varsitt hemgjort halsband. Det där med hemgjorda grejer, att känna sig utvald, uppskattad... Ja, ni vet. Jag har skrivit om det förr. Fantastiska små. Det är den uppskattningen som, till syvende och sist, är den som räknas. Är jag uppskattad bland barnen, då har jag gjort mitt jobb. Det är de som ska möta mig varje dag och jag har en känsla av att om jag ger trygghet till barnen, då känner sig föräldrarna trygga, de också.

 

Nej, nu blir det löpgrupp. Chipp!

 

Det här, när barnen själva tillverkar saker hemma, tar med till förskolan och ger till mig, som pedagog. Det blir sällan större än så.

— Skrattfröken (@lammunge) 13 mars 2014

Jag ska minnas Dina ord. Försöka tänka som Du. För jag vet, att skjuter jag på det här, så sviker jag mig själv. Och jag behöver stå på egna ben, inte klänga som en igel på andra. Jag har levt på andra så länge, och jag vill bevisa för mig själv, att det går.

 

Jag kommer sakna reflektionen med Dig, efteråt. Helt klart, det är den jag kommer sakna mest, för det har gett mig så mycket, hittills. Men jag ska, ska, ska orka. Jag ska gå direkt till gymet, ställa mig på en crosstrainer och släppa in Dig i mina tankar, låtsas att Du står bredvid mig och trampar, kommer med kloka ord och reflekterar. Se på det, utifrån. Att återge är inte samma sak, är aldrig samma sak.

 

Jag kan inte ljuga. Jag kommer sakna den där trygga handen, som tar min högra. Jag kommer sakna den fasta blicken, orden som bara kommer och tar vid där jag tystnar och som alltid träffar rätt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer önska att Du var med. Men att önska, och att inte klara sig ändå, är två skilda saker. Jag har gjort det förr. Fast med Dig, skulle jag kanske ägna lite mindre tid åt att söka efter flyktvägar, fysiska sådana.

 

Självklart skulle jag önska att Du var med. Det vet jag att Du vet. Men Du ska vara trygg i förvissningen om att jag klarar det. Att förhala det, gör inget bättre. Du har följt mig, Du följer mig, men någonstans behöver fighten vara min. Ingen annan ska behöva öda energi på mig. Jag fixar det, ska klara det. Det kommer jag göra. Jag skriver det, för att jag tror det. Vet det, innerst inne. För det finns inget att förlora, allt att vinna.

 

Där sitter du och där sitter jag

Jag njuter. Oron tickar i bröstet, men jag njuter av det jag kan. Det går att få dem; oron och njutningen, att samverka, leva i ett slags symbios. Det är det jag gör idag. Får dem att samverka.

 

Dagen igår var fin. Lugn. Jag började med ett härligt danspass, direkt följt av ett corepass. Corepasset har jag aldrig gjort bättre; plankövningen gjorde jag nästan uteslutande på tå, bara en gång, en kort stund, gick jag ner på knä fast jag gjorde fortfarande övningarna med armar och ben i övrigt.

 

När jag var duschad och uppfräschad, åkte vi och handlade. Och så var det med det. Sen låg vi och slappade i soffan resten av kvällen, helt utan att få något vettigt gjort. Bra så.

 

Om en liten stund ska jag ta en promenad ner till gymet. Där bjuds på det vanliga söndagsköret; PowerStep, följt av core. Jag gör mig klar där, blir hämtad av Finaste, vi åker ut till Bergvik och fixar ny telefon åt mig (äntligen) då mitt senaste tillskott var det sämsta jag varit med om, och sen åker vi till travbanan och njuter av att se fina lopp i solskenet.

 

Imorgon är jag ledig (under förutsättning att ingen annan blir sjuk eller så, i så fall har jag lovat att komma till jobbet). Jag ska på läkarbesök, redan på morgonen och har varit öppen med att jag kanske inte kommer vilja/orka jobba efteråt. Efter besöket blir det gym i ett par timmar, sen en kaffe på stan och efter det blir det en långpromenad, för att rensa huvudet. Kanske går jag och sätter mig vid vattnet någonstans, låter tankarna gunga iväg i det blå, blåsa bort över oändligheten. Jag kanske tar med mig kameran. Jag får helt enkelt se hur allting känns efter besöket.

 

I övrigt då? Jo, jag håller på att bli involverad i ett viktigt projekt. Mer information kommer, men jag kan säga redan nu, att det känns otroligt stort och jag hoppas att jag med min medverkan, kan påverka framtiden litegrann. Hoppas.

 

Jag tror att det flyter nu.

 

Jag har sett det så många gånger. Förskollärare, lärare, föräldrar... Personer i barns närhet som, utan att blinka, rycker åt sig barnets nygjorda teckning och kluddar dit ungens namn. Visst, står man, som pedagog, mitt i en massproduktion av vattenfärgsteckningar, så kan det vara svårt att hinna fråga (men jag lovar, det går) varje barn om varje teckning.

 

Men... saken är den, att det är en fråga om respekt (vilket jag, av hela mitt hjärta, hoppas att ingen här tänker förväxla med rädsla, av någon sort(?)). Barnet har producerat något. En teckning, en text... vadsomhelst. Knallar vi fram, under en vernissage, och tycker att Hmm... hen har glömt skriva sitt namn här, bäst jag gör det? Nej, inte direkt. Vad är det då som ger en vuxen rätten att bestämma när ett barns teckning bör namnas? De har faktiskt producerat, själva. Det är barnen som äger upphovsrätten. Inte den vuxne.

 

Ibland vill barnen berätta en hel historia kring sin teckning. Många gånger är historien bra. Ibland så bra, att jag tycker den bör bevaras. Och, jag lovar, det är så sjukt enkelt att ställa frågan Får jag skriva det här, på din teckning? Inte? Får jag skriva den på ett annat papper och lägga dem tillsammans? Oftast får jag Ja på fråga ett. I ungefär hundra procent av fallen, har jag fått ett Ja, åtminstone efter fråga två, särskilt om jag betonar att det var så bra, att jag vill hjälpa barnet att minnas vad hen gjort.

 

Samma sak, i när det handlar om att skriva på något barnet gjort, gäller när jag får något av dem. Det är inte upp till mig, om originalteckningen ska ändras. Och ändrar, det är precis vad jag gör, om jag skriver på den.

 

Ja. Det handlar om respekt. Det handlar om respekt för barnet, för dess person och för vad det har gjort. Och de visar snart samma respekt tillbaka, om de får lära sig att det är viktigt att värna om saker, även andras än sina egna. Vad någon producerat är värdefullt; det är något som blir ett arv efter personen, eller efter den person hen var just vid produktionstillfället. Jag börjar märka på barnen jag arbetar närmst med - en grupp fyra- och femåringar - att de börjar förstå det värdet, och det arvet. De frågar varandra hur de tänkte, när de ritade den där teckningen. De berömmer varandra, inte bara genom att säga Vilken fin teckning, utan genom att nämna specifika detaljer, som färgkombinationen, just det där äpplet du ritade... Helt och hållet antijante, vet jag att det är frågor sprungna ur samvaron med vuxna som värdesätter det barnen är stolta över, och i den gruppen vuxna, ingår jag.

 

I respekten ingår också tacksamheten. Just jag kan bli utvald att få ett skrumpnat blåbär som någon hittat i skogen en råkall oktoberdag. Jag, som inte ens tycker om blåbär. Men. Jag blev utvald. Av någon anledning, var det jag som skulle få det.

 

Vill inte vi, som vuxna, få känna att den omtanke vi ville visa, genom en gåva, når fram och blir till tacksamhet? Barnen vill känna detsamma. Det är inte på slentrian de ger saker till varandra. Oftas inte, åtminstone (bör tilläggas). Och, jag lovar, de kommer ihåg vem de fick den där tuschkladdiga pappersbiten på två gånger två centimeter av.

 

Respektera barnens gåvor. Säg tack. Mena det. Bli glad. Visa, i konkret handling, att du värdesätter gåvan (lägg den bland dina personliga tillhörigheter, sätt den på väggen). Respektera gåvan. Visa att du vill minnas vem du fick den av, genom att fråga om du får skriva barnets namn på den. Eller be barnet skriva själv. Ta dig tid att fråga vad det föreställer, Ska den vara såhär, åt det här hållet?.

 

Det handlar om respekt.

 

Det blir inte större än så.

 

Häromdagen, när jag stod och pratade med min fina kollega J, om träning såklart, tittade hen på mig, avbröt mig (det brukar behövas) och frågade: Men du... vad tycker du om att göra annars på fritiden, förutom att träna?

 

Jag mumlade fram något om musicerandet, men fick väl inte fram något vettigt svar. Jag kände mig, ärligt talat, skitdum. För det finns ju så mycket jag älsar att göra. Träning är en av alla saker jag gillar, men det är den som tar mest tid.

 

Just nu rider jag på en våg av lycka, jag hämtar energi ifrån alla runt mig och jag riktigt känner hur jag sprutar ur mig den, tusenfalt, tillbaka. Och idag kan jag tala om, vad jag tycker om älskar att göra.

 

På bloggen, i dagboken, i kalendern, skriva kort... allt som innefattar att få ner ord, från huvudet ner på ett papper, eller över till en skärm. Jag är bra på att uttrycka mig i skriven text; det blir korrekt och jag är en hejare på metaforer. Jag har en god ordförståelse, och jag tycker om att leka med orden, hitta nya, lära mig nya betydelser, rimma, fejkrimma, skriva på halvvers, sätta samman ord, använda gamla, sågottsom glömda, ord.

 

Läsa
Det blir, minst sagt, för lite av den varan. Jag läste, flytande, redan vid fem och ett halvt års ålder och barnböckerna blev snabbt för enkla. Jag tror jag utmanades för dåligt i början i skolan; alla skulle läsa de där hemska böckerna om Ola, Elsa och Leo (bokhelveteskapen används än) och den gula boken, den svåraste, om intelligente, glasögonprydde och välkammade Leo, var för enkel. Och varför skulle stackars Ola vara så korkad jämt? Och sen Elsa. Jävla mähä. Genusvetaren i mig kräks blod vid tanken på att de heteronormativa, genomvita böckerna än får användas. Får användas. De borde förbjudas; inte underligt att vi fastnar i könsstereotypa, vithetsnormativa mönster.

 

Vah? Diskutera? Jag?! Ja, herreminje, vad jag kan stri', som man säger i Värmland. Går jag igång på något jag brinner för, är jag tillräckligt påläst, så kan jag argumentera i timmar. Ännu ett tack till ♥mamma♥ och ♥pappa♥ som lärde oss syskon att argumentera för vår sak. Vi är en högljudd familj släkt, på båda sidor, som alla drivs av en stark värdegrund. Jösses, ni ska höra oss vid jul, när vi är samlade allihop (betänk, att Finaste väljer att gifta sig med mig trots att han firat jul med oss, två gånger (bara att han överlevt två jular med min släkt, är en bedrift i sig)). Jag har lärt mig att snabbt räkna ut vilka som aldrig fått den typen av argumentationsträning; vissa personer har en åsikt, vilken de försvarar med ett par, tre argument, innan de (argumenten) tar slut och de börjar ranta samma argument som på repeat, när jag kan peppra på med femtio till.

 

Hästarna... vad vore jag utan dem? Halv. Med ena halvan hos dem, den andra hos Finaste, blir jag hel. Fast så enkelt är det såklart inte, det förstår ni också. Men det är ett faktum, att närvaron av allehanda djur gör mig till... mig. Det blir så sällan. För sällan. Det är sjutton mil till, vad jag kallar, stallet. Där bor tre av mina närmaste vänner, min förlängda familj. Där sammanstrålar jag med så många, som kommit att betyda så otroligt mycket. Det har varit många platser, men nu har jag hittat det ställe, där den del av mitt hjärta som klappar för hästarna, klappar allra mest. Samvaron med djuren lär mig så otroligt mycket. Jag kan tänka där. Vara jag.

 

Självklart. All typ av musicerande. Jag är ingen vidare instrumentalist; jag kan lägga ackord på ett piano, jag kan traggla mig igenom ett stycke (för noter kan jag läsa), jag kan en handfull ackord på gitarr... men det gör inget, för det räcker, det jag kan. Jag sjunger bra, det vet jag. Solosång, ensemblesång, körsång; jag hanterar alltihop och jag är en jävel på att hålla ton och takt. Det är inte jag som är orsaken, om en a capellasång sjunker. Jag har dirigerat kör litegrann, och jag ökar inte en millisekund, omedvetet. Jag vet vad jag vill, musikaliskt. Jag lyssnar, sjunger med, leker och experimenterar, tills en sång är min. Jag skriver musik. Väldigt sällan, men det är ingen process jag vill pressa heller.

 

Träna
Jag tycker om det. Och även om frågan från J, var ställd utifrån att jag skulle bortse från just träningen, så är min lista skriven utifrån vad jag tycker om. Punkt. Visst tränar jag ibland med en känsla av tvång, men dagar som idag, när BodyCombatpasset fyller mig med energi, när varenda slag, varje spark, sitter, då är det kul. Då njuter jag. Jag tjoar och jag tjimmar och jag lever mig in i passet, i alla pass. Jag blir lycklig av att känna, hur benen bara... bär. Att kunna springa långt, fort. Att klara det där danssteget, att inse att jag sätter den där högerkroken... Det blir en kick.

 

Njuta
Hmm... knepig rubrik. Det handlar inte om att äta någon gastronomisk succé och uppfyllas av en kulinarisk orgasm. Nej, jag menar njutning i vardagen. Senast idag, när jag satt på bussen, höll jag andan för en stund, när solen steg. Soluppgången över Karlstad idag, var helt enkelt något av det vackraste jag sett. Jag älskar att känna motvinden närapå lyfta mig när jag promenerar; då sträcker jag ut armarna och låter det blåsa rakt igenom min kropp, för det är så det känns. Jag älskar att njuta av doften av morgon, en julimorgon klockan fem, när daggen ligger kvar, det är kyligt och lite rått och det doftar kyla, morgon, orördhet, jord och skog. Jag älskar att se dimma lätta från en åker, där jag står utanför en stuga som saknar dusch. Jag älskar att gå omkring, skitig och otvättad, i för stora gummistövlar. Härja omkring, en kall förmiddag, barfota i fuktigt gräs och bara njuta av att göra det, för första gången på flera månader.

 

Fotografera
Jag närde en gång en naiv dröm, en av många, om att bli fotograf. Var glada att jag inte valde den banan; jag är mer eller mindre urusel på att fotografera. Det är kameran som gör mina bilder; inte jag. Men jag kan stå framför en och samma blomma i många långa minuter och försöka få till en fin närbild. En detaljerad sådan. Jag tycker om att jaga igång hästarna tills de leker och bockar och krumbuktar, för att fånga deras glädjeskutt.

 

Se dåliga serier
Jag har sett hela Star Trek: Voyager, från början till slut, sju säsonger. Star Trek i sig är kanonbra, men jag tänker lite som så, att just Voyager nog är ett litet sorgebarn. Dock älskar jag det, kan varenda karaktär, minns löjliga detaljer. Däremot kan jag inte ett smack kring de Star Trekserier, man "ska" ha sett.

 

Ni vet. Sådär spontant, av absolut ingenting. Bara uppfyllas av ett nyförälskelsefnitter. Eller bryta ihop i skrattårar över en kommentar, eller en dråplig situation. Inte kunna sluta tänka på vad som var så kul, och mer eller mindre störa en konversation. Försöka berätta om något hysteriskt kul, men inte kunna, för att skrattet tar över. Se tillbaka på dråpligheter. Bryta ihop, igen, fastän absolut ingen annan ser det roliga.

 

I en sjö. I havet. Jag fullkomligt älskar vatten; att se det och att omges av det. I sjönära hus, är jag trygg. På havet trivs jag. I vattnet, kan jag stanna hur länge som helst. Ett morgondopp, ett mittpådagendopp, ett kvällsdopp, ett iställetförduschefterlöpturendopp... Jag är som en fisk.

 

Bara hålla på med dumheter. Ta fula kort, göra knepiga grimaser, dansa lite fult (strikedansa när jag bowlar), vråla rakt ut... Ja, bara göra allehanda hyss. Helt enkelt.

 

Stina, Stina... Underbara Stina Wollter.

 

Igår, när jag lagt mig, scrollade jag mig fram i Twitterflödet och fastnade, som så många gånger förr, hos Lisa. Efter ett tag förstod jag att hon rantade på grund av ett radioprogram; Söndagarna med Stina Wollter. Jag följer även Stina, både på Twitter och på Instagram.

 

Hursomhelst. Programmet Stina leder, går rätt sent på söndagarna och jag tycker om att sova. Eller snarare; när jag är trött, då behöver jag gå och lägga mig. Jag har därför inte hört programmet innan, men förstod efter en stund att det, just igår, handlade om ätstörningar. Så när jag skulle promenera till bussen efter jobbet, laddade jag hem programmet och började lyssna.

 

Intervjun med tjejen, Olivia, var otrolig. Samtalet med hennes mamma rörde upp en massa. Igenkänning, såklart, skam och ångest över vad jag utsätter min omgivning för, tacksamhet över att jag inte är där Olivia var... och en massa annat, såklart.

 

Sen tackade Stina Olivia för medverkan, och gick in på inkommande samtal. Däribland med Sandra, en tjej som är några år yngre än jag. Sandra hade eldat upp sig kring ideal, och hon ver verkligen en eldsjäl som arbetade på kollo om somrarna (herregud, unga tjejen!). Till henne sa Stina, bland annat:

 

 

Det var där mina tankar stannade när programmet var slut, efter en och en halv timme (utan musik).

 

Jag skulle sprungit ikväll. Men det hinner jag inte. Jag hinner inte, för det här är viktigare! Jag bara sprutade ur mig det, till Finaste när jag kom hem, hade landat vid datorn och tryckt i mig två stora limpskivor (jag hann inte ens koka gröt, eller steka en jävla bananpannkaka). Jag ska blogga om det här! Finaste hängde nog inte helt med i svängarna, men han tyckte väl att det lät bra; allt som kan ta fokus från mitt träningstvång ser han som ren bonus, så han var nöjd.

 

Fattar ni grejen?! Jag kan vara den förändringen! Jag har världens viktigaste jobb, och när det handlar om det här med ideal, sätter jag en prägel på framtiden, varje dag. Visst, det handlar om en bråkdel av världens befolkning, men varje människa är viktig, och de kommer träffa en massa människor, som i sin tur kommer träffa... ja, ni fattar.

 

Vad kan jag göra då? Jag kan börja med att aldrig, aldrig fokusera på barnens utseende, varken i sig självt, eller i vad de har på sig. Aldrig lägga deras värde i ett plagg. Jag kan fråga om de trivs i den där tröjan? Om den är skön? Eller om de tycker om den? Men mina värderingar, ska aldrig prägla deras syn på sitt utseende. Visst, ibland är de stolta över ett nytt plagg, eller en ny frisyr, och då bekräftar jag att jag sett det. Punkt.

 

Vad som istället blir viktigt, är vem de är. Det låter ju så inåttahelvete enkelt. Men det är det inte, för yttre ideal påverkar oss, precis hela tiden. Dina kläder, dina mått, din vikt, vad du äter, hur du tränar... allt blir en symbol för vem du är och, framförallt, ditt människovärde. Dina personlighetsdrag, det viktiga i att vara medmänsklig, att se en person, att finnas till, att orka lyssna, att ta tillvara berättelser och livserfarenheter, det sätts i dagens samhälle åt sidan. Allt fokuseras, kanaliseras, till hur du ser ut och vad du presterar.

 

Att jag kan vara en del i att flytta fokus, från prestation till person, är en svindlande tanke. Att jag, bara under en halvtimme under lunchen, kan prata om att det är himla gott med kladdkaka, att det är viktigt att få äta det man tycker om... det blir liksom inte större än så. Det blir inte större än det, att jag får sätta värde i dem. Att vi får hålla om varandra, för att vi tycker om varandra. Allt de gör, är så oviktigt. Vilka de är, vilka egenheter de har, det faktum att jag får anpassa mina ordval och mitt tonläge till vem jag pratar med, för att de är olika personer, är så viktigt. Helt oavsett kön, social bakgrund, om de har syskon eller ej, är de sig när de kommer till mig. Vad vill de? Vad är viktigt för dem? Vad vill de arbeta med? Vilka drömmar har de?

 

Jag bara önskar att jag kunde ta dem med mig, från allt som talar om för dem hur de ska se ut, för att bli accepterade i vår snedvridna värld; Gåsa, gåsa klinga, ge mig dina vingar.

 

Fast... de behöver veta att det finns, det är det som är så sorgligt. För hur ska de annars kunna kämpa? Kämpa, mot alla sjuka ideal. Det går inte att kämpa, mot det man blundar för. De behöver veta att det finns, men de behöver samtidigt veta att det behöver bekämpas. De behöver veta hur vi påverkas, men de behöver stå emot.

 

Jag är inte korkad. Jag glider aldrig in i limousine på Mensas årsmöten, men dum i huvudet är jag inte. Jag är smart nog att inse, att jag normaliserar det faktum att kvinnor sminkar sig, i och med att jag själv gör det. Men jag pekar på, att alla som vill, får sminka sig. Män också. Alla får klä sig hur de vill, vara hur de vill. Allas åsikter räknas, även de jag inte håller med om. Sen kan jag tydligt ta avstånd från det som sätter värde i en människas bakgrund, jag kan bekämpa det. Men jag kan aldrig bestämma vad en annan människa ska tycka. Jag pratar mycket om att man får tycka om vem man vill. Genusperspektivet blir viktigt, och det går också in i det här att personen är viktig, oavsett vem hen är.

 

Jag har börjat gå in på upprepningar, men det här tände en låga inom mig. Det är det här jag brinner för, det är det här jag är uppfostrad i. Alla tankar åt andra håll, skapade diskussioner hemma, tills det satt djupt inpräntat i oss, alla tre.

 

Ni förstår, att jag inte hann springa ikväll? Ni förstår, att jag fick fylla på med energi under tiden? Med ytterligare smörgåsar, med bullar? Har Du börjat se, var vi kan börja? Jag hör nämligen, hur Du sitter och jublar, jag ser hur Du hoppar upp och ner. Vi har hittat något jag kan kanalisera all min energi på, när det onda tar över. För hit ska ingen av dem få komma, inte så länge jag har chansen att sätta stopp.

 

Tack, Stina. Tack, Sandra. Tack Olivia, och tack Lisa.

 

Tack, ❤mamma❤. Tack, ❤pappa❤.

 

Why should it be so bad to be bad
When it's so hard to be anything at all?
And why does everyone seem to forget
What it's like to be all alone?

 

As soon as they have got someone, oh it's no fun
It makes me wanna vanish and die
Maybe I'll throw all my clothes into a waterfall
And sit and spy while they all cry

You get so silly when you're lonely
And you think that you're the only who'll say

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

Maybe you all would consider it a joke
If I say that I hate myself?
But now and then when I look into the mirror
All I see is a big mistake, and wouldn't you?

Well, I just wanna be fun
Just wanna be the one who makes you smile
Well, I just wanna believe
That I could be something to someone

Am I the only one around here,
Who's not gonna live my life in fear?

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

I don't understand you
And why would You?
Can you tell me what is on your mind?
I don't have words to say how much I think I owe You
We ain't gonna live our lives in fear

 

I hope that someone's gonna call
And tell me this night is over
'Cause I wanna start living my life
Before I get much older

Vissa saker lämnar aldrig väskan, bortsett från om jag byter väska för dagen.

 

Den ena är plånboken. Handspriten brukar få följa med. Dagboken, just in case. Kalendern, såklart.

 

Och. De viktigaste orden. Någonsin.