Ett par guldkorn
Som jag skrev tidigare, har mycket fint hänt idag.
Ja, först och främst, har vi överösts med diverse presenter från barnen och deras föräldrar. Choklad och gotter i mängder, och så lite blommor. Det känns så himla fint när ens arbete uppskattas av så många.
Lite fina kommentarer, utöver den jag skrev om tidigare, kom när de sista barnen och deras respektive fäder skulle packa ihop sig och ta julledigt.
Den första pappan funderade lite över varför jag inte var juligare klädd (om jag förstod honom rätt (jag körde stenhårt på myskläder idag; lååång myströja och leggings)). För, som han sa: "Du verkar hålla den fanan högt här". Och han sa det i en sån ton, att han uppenbart tyckte att det är kul när jag anstränger mig lite vad gäller utklädnader och sånt. Jag kunde inte låta bli att visa bilderna från mitt tomtefix i morse, och då verkade han nöjd.
Lite senare hade jag ett samtal med nästa pappa, medan jag julgosade lite med hans barn. Han berättade att han och några andra föräldrar hade pratat om mig och hur mycket deras barn tyckte om, och tydde sig till mig. Visst märker jag att en del barn helst kommer till mig när det är något (tjusningen med förskola; det är så mycket folk att alla klickar med någon), men jag tänker sällan på det. Nu har jag fått det från två helt olika håll idag (se förra inlägget), både från ett barn (via kollega) och från en förälder (till ett annat barn). Det finns barn som ser mig som sin.
Jag är, mer än gärna, deras Maria. Er Maria. Jag vet exakt hur värdefullt det är med personer som blir fasta punkter. Personer som blir trygghet. Såna jag vet var jag har, som jag alltid kan återvända till. Hålla mig i. Såna som står kvar, såna som står hos mig.
Med glädjen i det, just det, att jag är någons, gick jag från jobbet idag med julefrid i hjärtat. Den känslan blir något att klippa ut. Något att spara i min klippbok.
Kommentarer
Trackback