Maria P

Medelst två tweets ska jag nu återberätta ett av dagens fina tillfällen (det kom några guldkorn; återger några lite senare):

 

Så. Sminkad och klar inför dagens lilla uppträdande på jobbet. Kommer säkert vara nån unge som känner igen mig, men jag tänkte lägga mig till med lite underbett ovanpå allt det här med gammalsmink och luva och skägg, så kanske risken minskar något.

 

Hursomhelst, idag blev det en rask femkilometrare runt bostadsområdet. Efter att ha löptränat både måndag, tisdag och onsdag, var nog benen glada över crosstrainerpasset igår, för det var jäklar vad lätt det gick. Var grymt pigg i benen!

 

Det tär på en, det här med julen...

 

Ja, herrejistanes. Dagar som idag tär, på både psyke och kropp. Jag trodde dagen var bra, det kändes så. Sen gick allt snett och gråten var i halsen ända fram till kvällningen.

 

Det får lov att bli ett par timmars sömn nu, så kanske jag är någotsånär återhämtad till imorgon. Imorgon ska bli en kramadag, har jag bestämt. Jag ska hämta energi från vemsomhelst som ser ut att kunna låna ut litegrann till mig.

Barn är tamejfasiken oslagbara.

 

Idag har vi (såklart) haft lussefirande på jobbet. Vid sju var jag på plats och strax därefter droppade yrvakna barn och (åtminstone en del...) sömndruckna föräldrar in. Vi knôdde in alla barn i ett par av rummen och hjälpte dem att komma iordning och underhöll dem en stund. Klockan åtta radade vi upp dem i hallen och började tåga ut, utomhus, där (nu något mer vakna och dessutom (saft)glöggfyllda) föräldrar och släktingar väntade.

 

Och, utan att ha behövt stå ute i kylan själv, kan jag säga att det var väl värt att vänta på. Som barnen gjorde det! Närmare fyrtio stycken, sjungandes för full hals. Det strålade om dem och det märktes inget av att hela morgonen var ett enda stort avbrott i allt vad rutiner hette.

 

Tänk er själva; allt folk inproppat på mindre yta än vanligt, alla barn in på en och samma gång, föräldrar som står utanför, inget vinkande till en rullande bil i fönstret, ytterkläder och skor inomhus, pedagoger med ytterkläder... Och. Alla var så grymt lugna. Ett par barn gnydde lite, men i övrigt kunde vi, precis som vilken dag som helst, hålla ljudnivå och rörelser nere på en hanterbar nivå. Jag ville nästan be dem protestera mot allt ovant som hände, så himla lyhörda var de. Inga protester, ens längre fram under dagen, liksom. Bara lugnt, tryggt och fullt av vanlig lek och bus. Visst var vi tröttare än vanligt, men de flesta av oss hade ju vaknat tidigare än vanligt.

 

Så ja, redan innan vi började tåga ut, var jag tårögd. Sen grät jag väl av stolthet i närmre en timme. Vilka fantastiska ungar jag har på jobbet! Ingen av dem verkade ens ha en tanke på att rusa till föräldrarna under själva uppträdandet. Att de kunde sångerna, visste vi. Att de kunde rutinen kring att gå i led, en vanlig dag, utan fullt med folk överallt, visste vi också. Att allt skulle klaffa så bra, hade vi bara vågat fantisera om. Föräldrarna överöste oss med beröm, medan jag försökte uttrycka att "Det är era barn". Det hade helt klart aldrig funkat om inte barnen vore vad de är; intelligenta, nyfikna, underbara små varelser.

 

Ja, jag är stolt. Barn är oslagbara, de klarar baskemig precis vadsomhelst!

Som alla torsdagar var det min öppningsdag på jobbet idag. Supermysigt med dessa lugna morgnar; då känner jag att jag kan ge fler barn mer egentid och jag hinner prata med dem på ett lite annat sätt.

 

Dagen avslutades med att jag och ett par, tre kids byggde en snölykta. Tre värmeljus satte vi i, en kvart senare hade alla tre slocknat. Men det gjorde inget. Lite lek i snöhög och gos med fina barn gör mycket för det mentala välbefinnandet. Det behövs alltid. Alltid.

 

Eftermiddagen och kvällen har gått i ett; direkt jag kom hem satte jag fart och drog en snabb löprunda runt Rud. Snabb dusch, sen direkt ner för möte med J. Relativt bra träff med lite nya insikter. Ingefärste bjöd han på, dessutom. Full fart därifrån till gymet för core och stretch, det satt fint med båda. Corepasset gjorde jag grymt bra, om jag får säga det själv (ja, vem skulle annars göra det?).

 

Imorgon är det lussefirande på jobbet. Vi har lagt in en överväxel med övningar i veckan, och jag har blivit tårögd av stolthet varje dag. Jag ser, lugnt sagt, fram emot morgondagen.

 

Lussa lugnt!

Idag hoppas jag på en bättre dag än igår. Väljer att tro det. Jag har laddat upp med dryga fem kilometer löpning i någotsånär raskt tempo. Det brukar båda gott. Dock är kroppen grymt sliten just nu, så jag vågar inte lita på humöret riktigt.

 

Jahapp, veckan i övrigt då? Det verkar mer och mer urarta till en vecka utan hemmakvällar (bortsett från igår). Imorgon är träningen slut relativt tidigt, visserligen, men då ska det packas. Dessutom finns det folk som på fredag kommer, medelst (falsk)sång påstå att de visst tycker att jag må leva uti hundrade år (hemska tanke) och för att göra denna dag till något mer än en vanlig fredag, ska jag baka något.

 

Nej, kalas blir det aldrig numera. Jag vill inte. Istället packar jag och Finaste väskan och beger oss mot Göteborg och gömmer oss för världen. Lite Liseberg blir det, såklart, annars är planerna helt öppna. Eller obefintliga, snarare.

 

Häpp, ner till bilen och iväg till jobbet.

Du är så stor, i all din litenhet.

 

Det finns få saker jag uppskattar så, som när jag får egentid med dig, just dig. Blickar, leenden, ord, skratt. Tårar. Tröst och värme. Närhet och trygghet. Du får det av mig, jag får det tillbaka.

 

Jag blir lycklig när jag får en blick och inget annat behövs. När mina armar sträcks framåt och du springer. Mina händer reagerar på din lilla kropp och i en enda rörelse svingas du uppåt. För en sekund, kanske två, lämnar du mina händer och svävar i luften. Skräckblandad förtjusning i dina glittrande ögon. Den hisnande känslan som går hand i hand med vetskapen vi båda bär, den om att jag har allt under fullständig kontroll. Jag har en stark kropp och fullständig kroppskontroll och jag skulle aldrig, aldrig tappa dig.

 

Jag vill lyfta dig högt. Jag vill få dig att nå evigheten. Så länge jag bara orkar, lyfter jag dig upp på mina axlar.

 

Jag vill ge dig hela världen. Jag vill dela med mig av allt jag kan och vet. Jag vill ta emot den visdom du bär på. Jag vill få se världen som du gör. Jag vill ha energi nog att se den empati du bär på, den omtanke som ligger bakom dina frågor.

 

Jag vill visa dig allt gott. Jag vill ge dig förmågan att spara det, som ett skratt skapar i en kropp. Jag vill berätta hur du kan göra för att spara på det fina. Lära dig hur du kan plocka fram alla goda stunder när de behövs som mest.

 

Du är så stor, i all din litenhet. Du är så många, och samtidigt bara du. Du är alla. Och du är unik.

Här har det varit effektivt värre, vill jag påstå, efter att jag slutat jobba.

 

Jag drog först med mig jobbets stackars praktikant till IKEA (så kan det gå, när man bara vill ha skjuts hem) och dessutom en tur in på Lindex. Hem med det jag shoppat, lite städ av hyllan där jag förvarar de sminksaker jag använder mer eller mindre dagligen, sen snabbt ombyte och ner, på cykel, till stan. Där gled jag in hos min frisör (som tillkännagav att hon ska ha barn i februari) och köpte lite hårfärg. Den nittonde december ska jag dit och få det ordentligt gjort, men utväxten behövde åtgärdas.

 

Därefter blev det direkt till gymet, där spinning, core och stretch väntade. Spinningen gick över förväntan, med tanke på förkylningen och hostan (som vägrar ge sig). Corepasset gick grymt bra. Och stretchpasset var bara skönt. Kort och gott.

 

Uppför backarna hem igen. Där blev det i med färgen och sen en lååång dusch. Jag hann operera en igelkott och till sist, medan vi såg Lyxfällan, fick sig benen en vaxning. Stackars Finaste som ska behöva se och höra mig när jag utför detta självplågeri. Men om hårfärgningen var välbehövlig, så var denna askes mer eller mindre akut.

 

Nej, bevare mig väl. Klockan är massor ju. Ska upp och öppna imorgon igen, så det blir sova nu.

Ja, vafasen. Hur svårt kan det vara, det här med hjärtkirurgi? Jag har precis utfört en operation på en igelkott och det gick prima, vill jag be att få tala om.

 

Idag har varit en såndär dag då skriket legat högt upp i bröstkorgen. På vippen att slippa ut, skrik i ren frustration. Frustration över kontrollen, den jag aldrig verkar kunna besitta. Kontrollen över jaget, över fanskapet på axeln och kontrollen över in och ut. Jag är frustrerad över att jag bara står och stampar.

 

Idag har varit en såndär dag då stillasittande har stressat mig. Jag har mått någotsånär såfort jag varit i aktivitet. Men sitter jag still så går hjärnan upp i spinn. Och det orkar jag inte så jag håller mig aktiv och jag bearbetar ingenting, absolut ingenting. Jag är precis på det ställe som J i nästan exakt ett års tid försökt ta mig ifrån; som vi kämpat för att ta mig ur och nu ligger jag i samma avgrundsdjupa grop och skälver och jag har svikit allt och alla, igen.

 

Jag ville vara uppe nu. Jag önskade förra året, vid den här tiden, att jag skulle ha kommit fram. Att jag aldrig mer skulle behöva fira en födelsedag, en jul, med samma känslor en gång till. Nu närmar sig båda med obarmhärtig fart. Och det enda jag kommer kunna konstatera är att jag föll. Igen. Jag trodde det vände, men nån jävel satte upp en snubbeltråd precis vid mållinjen.

 

Fan. Missförstå mig rätt. Jag mår inte alltid som idag, som just nu, i skrivande stund. Jag har haft ljusa stunder idag, tillsammans med de finaste fina. Det är i ensamheten det kommer. Och jag borde inte trycka ner mig själv med att skriva det här, men jag behöver få lätta på trycket. Och just idag kändes det som om inget flöt, fast jag egentligen kan räkna upp tusen stunder som bara... skimrade. Det är bara besvikelsen över de mörka stunderna som tar över. Besvikelsen över den totala paniken när jag blir stående i en bilkö i en kvart, och sakta inser att BodyCombatpasset bara är att glömma. Besvikelsen över belåtenheten som sakta stiger i takt med kaloriantalet på löpbandets display.

 

Förstår ni hur frustrerande det är, att ens mående ska behöva vara avhängigt kalorier? Förstår ni hur fel det blir i hjärnan, när kilona droppar, samtidigt som man inte bryr sig, innerst inne, åter samtidigt som man vet att allt man gör är fel och farligt?

 

Jag trillar dit igen, jag faller på ren frustration. Jag gör mig själv så besviken.

Du utstrålar just det här. Jag hoppas att jag tolkar Dig rätt. Jag hoppas det, och jag tror det någonstans inom, för jag har börjat förstå att Du kan kanalisera Din energi på det Du för stunden behöver.

 

Jag hoppas lära mig av Dig en dag. För det är precis det här jag vill kunna ge de små.

 

 

Vila i mig
Du ska se att allt ska bli stilla i dig
Genom mig kan du bli fri
Jag finns här hos dig
Fast vågorna gå höga kan du vila
Vila
Vila i mig

Lita på mig
Om du bara tar min hand, leder jag dig
Till en lugn och skyddad strand
Jag finns här hos dig
Fast vågorna går höga kan du lita
Lita
Lita på mig

 

 

Maria? Fångar du mig varje gång jag hoppar?

 

Jag har varit hes idag. Galet hes. Ord (men framförallt sjungna toner) försvinner i tomma intet och skapar fniss och skratt. Bland annat denna lilla episod utspelades tidigare idag:

 

Maria, du låter som en kråka!

*Flaxar med armarna* Krax-krax!

Jamenvisst. Tack för den.

Korta ord, en snabb mening. Liksom i förbifarten.

 

Om Du bara anade värmen Du lämnar kvar. Lugnet inom, djupt inuti. Korta komplimanger, ord som plötsligt förändrat en hel dag.

 

Människor som Du ger mig mod igen. Det är såna som Du, som bär mig.

 

Det verkar så lätt, blir alltid rätt. Du bara vet, dina ögon ser. Avskalat och öppet ser du saker för vad de är, ingenting kan gömma sig bakom dumheter.

 

Det är såna som Du, som bär mig.

Idag, för ett år sedan, räddade E mitt liv. Det kan låta dramatiskt, men jag är övertygad om att det är sant. Kanske inte i fysisk mening; jag har aldrig sett bara en enda utväg. Men mentalt. För ett år sedan påbörjades en resa jag ofta ångrat att jag följde med på. Eller följde med... jag blev inpackad i en koffert och medtvingad.

 

Jag har varit förbannad. Jag har vänt mig mot dem som brytt sig mest. Jag har varit så tacksam. Är, i grunden, hela tiden tacksam. För de som fått utstå mest ilska, de har stått kvar. Inte vikt en millimeter.

 

Hela historien finns här. Läs den (kanske igen?) om ni vill. Mycket stämmer fortfarande.

 

Min resa är långtifrån över. Jag vet inte om den någonsin kommer ta slut. Vissa lär sig leva med problematiken, ett sorts sida-vid-sida-förhållande. Andra blir helt av med sina nojor. Åter andra får kämpa livet ut. Och jag har ingen aning var jag hamnat när min kamp är över.

 

Jag vet bara att såhär länge har jag aldrig behövt kämpa förr, och det hade jag nog heller inte den här gången, om det inte varit för E. För jag hade troligen, som alla andra gånger jag trillat ner i min mat- och träningsproblematik, snart kravlat upp igen, om än tillfälligt, utan att ha tagit tag i problemet som grund. Nu gräver vi, J och jag, långt ner under marken och rötterna börjar synas. Det är bra, för jag ser allt på ett helt annat sätt nu, än sist jag varit nere och vänt.

 

Tack, E, för att du räddade mitt liv. Tack, för allt ditt mod.

 

 

Gårdagen då? Vad hände?

 

Jag kraschade. Totalt. Efter inlägget igår blev det bara värre och tårarna kom. Underarmen svider än. Jag lugnade mig någotsånär tillsist och vid elva kom Finaste hem. Då var jag helt slut, och till sist lyckades jag somna.

 

Jag drömde om Henne. Vilket inte är konstigt, för det är Hon som i grund och botten har orsakat allt det här. I flera år tryckte hon ner mitt tonårsjag, och hade det inte varit för Henne och Hennes sätt att se prestation före person, så hade jag aldrig behövt leva med den här typen av prestationsångest.

 

Fattar ni hur djupt rotad Hon är? Jag kan fortfarande rabbla Hennes telefonnummer och det har jag inte slagit på snart tio år. Jag har inte bevärdigat Henne med så mycket som ett "Hej" på säkert fem år. Avskyn mot Henne och allt hon gjort sitter djupt i hjärteroten.

 

Men som jag nämnt, får avskyn inte ta över. Jag lägger all energi jag har, på att istället omvandla det till kärlek åt dem som förtjänar det. Finaste. Familjen. Barnen. Kollegorna. Vännerna.

 

Jag tänker vara bättre än Hon.

Helt klart den vackraste versionen på denna låt. Framförallt med hela texten, vilket många andra artister inte verkar bry sig om...

 

Till Finaste. Till familjen. Till vännerna. Till Dig som vet...

 

 

 

 

When I am down and, oh my soul, so weary
When troubles come and my heart burdened be
Then, I am still and wait here in the silence
Until you come and sit a while with me

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

To more than I can be

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

To more than I can be

There is no life – no life without its hunger
Each restless heart beats so imperfectly
But when you come and I am filled with wonder
Sometimes, I think I glimpse eternity

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

You raise me up, so I can stand on mountains
You raise me up, to walk on stormy seas
I am strong, when I am on your shoulders
You raise me up

Idag föll blodtrycket platt. Åtminstone tror jag det, V flaggade för att det kunde vara blodsockret, vilket jag inte kan utesluta, men blodtrycket har spökat förr.

 

Hursomhelst.

 

Jag hade suttit med ett trött barn i knät. Hen somnade efter en stund, och jag passade lite lagom egoistiskt på att snufsa lite i håret och lyssna på den lugna, fina andningen och jag blev nästan lite småsömnig själv där ett tag. Direkt därefter hade jag rast, och när den var slut och jag skulle resa mig, svartnade det totalt. Bara under bråkdelen av en sekund, men ett så kraftigt blodtrycksfall var det längesen jag hade. Som tur var, gav det sig tillslut, men för barnens säkerhet så tog jag på mig lite enklare sysslor det sista, som påklädning och liknande. Inga lyft, helt enkelt.

 

Bilresan hem gick fint och nu känner jag mig återhämtad. Kanske är det så enkelt som att jag är inne på sjätte dagen i rad utan kaffe? Äh, bryr mig inte. Det är över nu. Ska passa på att slappa lite innan spinningen om ett par timmar.

Det Du såg idag, det var äkta. Jag var på riktigt, då när Du kom. Det var blött. Det var skratt. Glädje djupt inifrån.

 

Ett av alla dessa ögonblick jag sparar. Samlar, släpper ut ibland och håller kvar. Ögonblick kan bli eoner, där inuti. Det blir som en klippbok av känslor. En klippbok som jag lyckas öppna ibland. Åter ibland, hittar jag stunder som idag, den stund Du kom och fick se. Stunder jag ibland glömt att jag klippt ut och sparat. Stunder jag insett först i efterhand varit viktiga. Skratt jag glömt. Minnen själen gömt. En klippbok av stunder som är äkta, av äkta skratt, gråt och skrik.

 

Äkta. Djupt inifrån.

Klockan är strax över nio, och jag planerar att krypa ner under täcket om sisådär fem minuter. Powernappen tidigare, kombinerat med träning, gav mig lite ny energi, men outsövdheten är ett kvarstående faktum. Summa summarum; ska jag ta mig upp kvart över fyra imorgon, så är det kort sagt dags att göra sig redo.

 

Reflekterar lite över dagen, och myser över det faktum att trött treåring lyckades somna i mitt knä en vända. Det är något rofyllt över sovande barn, och att se att hen är så trygg med mig, gör mig lugn. Jag har saknat ett visst par lugna, glada, klarblå ögon och ett varmt leende idag, men det handlar nog mycket om vanan av att se dem på just torsdagar. Jag har ju faktiskt fått en hel drös med leenden, så det går ingen nöd på mig. Jag behöver, för mitt eget välbefinnandes skull, sluta bli så beroende av ett visst leende, ett visst ögonpar eller en viss röst. Jag kan inte förlita mig på den tryggheten, för jag vet hur ont det kan göra. Det handlar åter om att inte riktigt våga släppa in, och det ligger hos mig. Och ren självbevarelsedrift hindrar mig från just att öppna upp, vare sig fönster eller dörrar.

 

Nej, jösses, så flummigt. Nu ska jag sova.