Maria P

Helt seriöst, torsdagar är nog min favoritdag på hela veckan! Jag hinner med sååå mycket träning och jobbet brukar, av någon outrgrundlig anledning, flyta ännu bättre just på torsdagar. Fråga mig inte varför.

 

Just idag hade jag bytt arbetstid med J, så jag började sju, istället för kvart i sex. Det innebar att min rast senarelades, så jag hann vara med länge i skogen med kidsen. Den underbara stubbhoppningen fick sig en rejäl genomkörare, med kast i luften, snurr i famnen och många skratt. Vid halv fyra åkte jag hem, packade träningsväskan och sen snabbt ner till gymet. Där blev det, i vanlig ordning, trettio minuter spinning, trettio minuter core, trettio minuter aktiv stretch, tjugo minuter crosstrainer och en timmes BodyCombat. Har redan sjuk träningsvärk i de övre magmusklerna...

 

Sen jag kom hem har jag hunnit steka bananplättar. "Alla" gör dem just nu, så jag ville också prova. Den variant jag gjorde, bestod av en mosad banan, ett ägg och en deciliter fiberhavregryn. Bara att blanda och steka på medelvärme i litelite smör; två stycken fick jag till - en till mig, en till Finaste. Till detta tog jag femtio gram cottage cheese (i folkmun kallat Keso, fast just Keso är ett märke, inte en produkt). Satt fint i magen efter kvällens hårda pass.

 

Duschen nästa, tjing!

 

Det där enda allahjärtansglaset med rosé... blev tre. Den där enda burken Tuborg... blev fyra. Och det blev även klockan, innan jag till sist var i säng.

 

Halv nio skrek min arma lekamen NEJ! men jag pallrade mig upp och ut i skitvädret och promenerade de knappa fyra kilometrarna ner till gymet. Där blev det dans i en timme, och core i en halvtimme. Det gick bättre än vad jag väntat mig av min bakfulla och outsövda kropp, men fokuset var väl inte på topp...

 

Nu har jag promenerat hem igen, börjat torka till om fötterna efter att ha gått i en halvdecimeter blöt modd hela vägen och ska strax släpa mig in i duschen. Finaste och jag ska hem till svågern, svägerskan och bebishen. Hen ska få sin t-shirt, som jag köpte på ABBAmuseet och en affisch som vi hittade på IKEA. Så fin... men inget vi har någon vettig plats för. Så vi köpte den till bebishen istället. Kanoners. Nåväl, hos dem ska vi se trav; K och J har häst till start inom V75 så vi ska hoppa av spänning i soffan och vråla av glädje... eller frustration, vilket det nu blir.

 

Jösses... Klockan är snart halv fyra, och jag är ännu inte i säng.

 

Jag har haft en fin fredag; jag har varit på toppenhumör och fått så fina stunder med kiddosarna.

 

Jag fick se en unge växa flera meter; från att visa totalångest inför ett besök av en häst, till att faktiskt vilja åka ett varv i rockarden bakom hästen ifråga (i mitt knä, visserligen, men ändå...). Jag sa till barnet att Du vet väl, hur bra jag är på att läsa sagor? Du vet hur många gånger jag har gjort det? Det här är jag ännu bättre på, det här har jag gjort ännu fler gånger. Och när hen sen fick hålla i änden på tömmarna, sa hen att Nu, Maria, är jag modig. Och jag kunde bara hålla med. Samma barn satt senare i min famn under vilostunden. När det sen blev dags för mig att ta rast sa jag lite skämtsamt: Nu behöver jag dricka kaffe. För en Maria utan kaffe är inget att ha, vet du. De stora, mörkblå ögonen tittade djupt in i mina och sa ett enkelt Jooo. Senare under dagen, samma barn... Jag vet inte vari det grundade sig, men jag sa hursomhelst något om att jag är lat (det är jag), varpå kiddot svarade Du är inte lat. Du är Maria. Jag tittade tillbaka och sa, från djupet av mitt inre Tack.

 

Dagen fortsatte i samma sköna stil, med stoooor tillsammansteckning på golvet och bus med barnen. Massa sittaiknätmys. Bra fredag, helt enkelt.

 

Kvällen har varit bra, den med. Massa prat, om dåtid, nutid och framtid. En varm, trygg famn att krypa upp i; varma händer som värmde mina kalla armar. Vetskapen om evigheten i det vi har. Tryggheten i det vi kallar vi. Tryggheten i att inget drar isär oss. Inget kommer emellan, jag bara vet det.

 

Men nu är klockan mycket. Jag ska orka dansa imorgon. Sen blir det besök hos bebishen. Hen döps om två veckor, och Finaste och jag ska sjunga. Finaste har blivit tillfrågad om rollen som gudfar. Han skulle bli den bästa.

 

Jag ska sova nu. Med tryggheten, den trygghet som dagen och kvällen erbjudit, som grund.

 

Sömn med trygghet som grund. Den bästa sömnen.

• Ikväll hämtar jag upp min nederländska väninna, A, på tågstationen. Vi har återsamling i helgen, med kören jag var med i tidigare, och det var så vi lärde känna varandra; hon var medlem där som utbytesstudent för några år sedan. Hon kommer till Sverige någon gång per år och brukar bo här. Vi var ju på hennes bröllop i Nederländerna i april ifjol. Ska bli så kul att ses igen!
  
  
• Fick en fin komplimang av kollegan J idag, som tyckte jag börjar se ut att ha mer energi. Känns gott i själen. Nästa söndag tänkte Finaste och jag förresten bjuda hit J och hens sambo på lite middag.
  
  
• Massa gos med lyhörda kiddosar idag. Min grupp har varit helt otroligt lätt att ha att göra med på sistone; nästan så jag börjar fundera på när det ska braka loss?
  Kanske är det det, som J ser? För just idag har jag egentligen inte känt mig direkt energisk. Jag har haft lite svajande umgänge med de vuxna, medan en massa glädje har kommit i stunderna med barnen. Kanske har energin jag hämtar från dem, börjat spegla av sig?
  
  
• Jag noterar och jag bokför. Varenda. Jävla. Detalj. Allt på order från A. Det känns vedervärdigt, särskilt med tanke på hur veckan sett ut hittills. Kommer jag verkligen kunna lämna ifrån mig det här?

Tröttdag idag, fast en ganska bra sådan. Massor av gos och mys och många kramar. Flera gånger fick jag kiddosar tätt, tätt intill, bara för att de ville bli omhållna. Ett gullefjun gav mig, mitt i en smårörig situation, en stor omfamning och vi höll om varandra hårt och länge. Jag bara älskar det där; de spontana stunderna, de varma tillfällena, famnarna och att ur hjärtat få mumla, in i ett öra, genom en gardin av väldoftande hår: Jag tycker så mycket om dig.

 

Kräver aldrig ett svar, bara att de existerar; bara var. Stunderna med dem, är något av det vackraste jag har. Jag tycker så mycket om dem. En och var.

 

Jag slutade tidigt idag, så strax före två slirade jag hemåt. Det blev en kort stund här hemma, innan jag promenerade ner till gymet. Det blir alldeles för dåligt med vardagsmotion nu; plånboken är fortfarande i Stockholm och där ligger således också mitt busskort. Det blir alltså bil för hela slanten nu, vilket innebär noll cykelturer ner till stan. Så, en promenad blev det, de knappa fyra kilometrarna. Väl framme blev det ett vanligt torsdagsrace; cykel, coreboll, stretch och BodyCombat. Idag slogs jag för brinnande livet; mot Henne, mot Honom, mot den som kunde förstört mitt liv. Jag brukar tänka mig in i Den situationen och då slåss jag lite till, önskar innerst inne, att jag slagits så, Den gången.

 

Promenad hem igen. Europavägsbrus. För kallt för Klarälvssus. Gatlyktor mellan höghus, en flämtande skymt av ett gravvårdsljus.

 

Imorgon styr jag kosan nedåt landet igen. På lördag är det travfest. Innan dess blir det en stalldag. På festen kanske jag träffar Henne. Den här gången tänker jag inte vara rädd. Med K och J bara några meter bort, tänker jag gripa tillfället, om det kommer, och tala om för Henne vad mitt hjärta tänker. Jag kan aldrig bli fri från Henne, om jag inte gör allt jag kan för att rädda andra.

 

Kanske är det därför, jag ser till att tillåta de där stunderna. De där, som barnen vill ha och behöver. De där stunderna, då de griper mig i flykten och håller om mig. Kanske är det därför, för under alla år, fick jag aldrig en varm famn av Henne, trots allt jag var med om där. Aldrig ett, ärligt menat, tröstande ord. Aldrig, aldrig, fick jag höra Jag tycker så mycket om dig. Fast, det är klart, det gjorde Hon nog aldrig. Må så vara; jag tycker så illa om Henne, att jag inte ens lägger energin på det, att tycka illa om Henne. Hon blir luft, existerar inte.

 

Inte förrän på lördag. Då ska Hon få existera, för sista gången. Sen tänker jag vända Henne ryggen och gå, gå mot dem som håller av mig.

 

Jag hoppas jag klarar det. Det skulle betyda så mycket.

 

Mod och självförtroende. Och acceptans. Självacceptans.

Upp och hoppa, halka fram på vägarna.

 

Morgon med kram och gos och bygge av fängelsehåla. Prat och sång.

 

Lek i snöhög, kall om rumpan. Klättra och dra. Stötta upp med en fot underifrån, utan att det märks. De klarar det själva, med bara en liten puff från mig.

 

Stuva om i schemat. Flänga iväg, handla kakao. Måtta, mäta, förbereda. Kladd och klet och gegga. Chokladbollssmet överallt. Glada barn och kokos på golvet. Glad fröken med sopkvast i hand.

 

Möte med J. Positivt och lite konstigt. Som ett avslut, fast ett avstamp. Bekräftelse på mina tankar. Medhåll. Tryggheten.

 

Bekräfta bakåt. Bygga framåt.

 

Mod. Självförtroende. Acceptans.

När praktikanten är i skolan, ja, då förses personalen plötsligen med ett par vantar (vilka går alldeles utmärkt att snöa ner lite extra).

Tisdag igen då. I vanliga fall skulle jag varit på jobbet redan, men ett schemabyte gav mig lite sovmorgon idag. Och som det blev igår, då jag i det närmaste somnade under rasten, var det nog lika bra. Jag klev upp först vid sju, och har alltså de senaste fyrtiofem minuterna hunnit fixa till mig, koka gröt och, samtidigt som gröten inmundigats, sitta här.

 

Ska strax åka. Bara tandborstningen kvar, istortsett. Får hoppas på en piggare dag, men det ska nog vara relativt enkelt att uppnå. Igår var jag i barngrupp i sisådär en halvtimme, innan jag satte mig för att skriva, hela resten av dagen. Och ja, jag tror jag blev klar, så nu slipper jag ha det hängandes över mig.

 

Häpp!

Fyförfanken.

 

Jag snörvlar och hostar. Förkylningen har lämnat halsen, men näsan är igenkorkad och luftrören rosslar. Inte så det känns otäckt, mer att jag retar mig på det.

 

Efter dagens fyra pass på gymet (varav ett lugnt, styrkebaserat CoreBollpass och ett stretchpass), känner jag mig dock lite piggare (hur nu det kan vara möjligt?). Kanske kan en bidragande faktor vara att jag faktiskt lyckades få sova en halvtimme mellan jobb och träning?

 

Min vinter-/ förkylnings-/ febertorra, arma lekamen har fått en rejäl dos av insmörjning nu efter duschen; ansiktet vilar bakom ett lager hydrokortisonsalva, läpparna är gôtt kletiga av mitt favoritcerat från Oriflame (vilket jag fick i min goodiebag efter ToppLoppet), fötterna är ingnodda med fotsalva och myser nu i stumpor och mockasiner och händerna har även de fått en dos hydrokortison. Så ja, lite träning och kroppsvård har fått fart på mig igen.

 

Nu ska jag ringa E. Det känns bra.

 

 

 

Kidsen räddade dagen, precis som jag hoppades (och innerst inne vsste) att de skulle. Mycket kramar och gos fick jag (och dessutom storstryk i memory, trots att jag faktiskt gick in för det); en kollega var ledig och ett par av barnen, som har henne som "sin" favoritpedagog, använde mig som kram- och gossubstitut. Det är, kan vi väl säga, en okej roll att ha.

 

Visst, visst. Tre timmars sömn, det tar på krafterna hos vemsomhelst. Som tur var lyckades jag koppla bort huvudet helt idag; att tänka just nu, är mer eller mindre uteslutet. Jag väljer bort det, helt enkelt. Istället blev det en övertrött flumdag, och det är ju tur att det slår över åt det hållet, när man arbetar med barn. Hellre övertrött och flamsig, än outsövd och sur.

 

Dags för några minuters sängläge, innan träningen ikväll.

Min träningskväll inleddes bekvämt nog med ett halvtimmeslångt stretchpass. Så otroligt skönt att få mjuka upp lite, i alla muskler. Jag märker verkligen skillnad från gång till gång (nästa gång blir på torsdag) och barnen säger liiite mer sällan "Vad stel du är, Maria" (Javisst, tack för det... du är fyra och ska inte fatta sånt...?).

 

Direkt efter passet ställde jag mig på löpbandet. Det blev en lååång, lugn jogg; i fyrtio minuter höll jag på (jag hade en timme mellan passen...) och kom lite drygt sex kilometer. Inget tempokörande alltså, men i lätt uppförslut blev det ändå jobbigt nog för svetten att börja lacka.

 

Och så, till sist. BodyCombat. Det, i särklass, roligaste pass jag brukar gå på. Idag slogs jag för brinnande livet, och under en låt, då vi ska slå nedåt, som om vi slog på en som ligger, såg jag det där fula, jävla trynet med sneda tänder och jag lovar; hade han legat där så hade han inte ens pratat grötigt; han tade tamejjävelen inte kunnat prata alls. Inte en tand hade han haft kvar i käften. Och, säger jag bara, det var tur att musiken var på max, för mitt i ett slag, kom jag på mig själv med att vråla DÖÖÖ! rakt ut. Jag menade det, verkligen. Ser jag honom någonsin igen, ser jag helst att det är i små, små bitar, överkörd av, säg, ett tåg?

 

Ja, min energi därinne var verkligen vansinnig, men jag tror tekniken satt någotsånär ändå. Jag kunde kanalisera all min ilska mot ett enda mål och då blir allt så mycket bättre.

 

Bra dag på jobbet. Bra träning ikväll. Finaste hade lagat en lätt middag (blomkål, champinjoner, några små vårrullar och så lite sallad och gurka på det, plus ett kokt ägg) åt mig när jag kom hem.

 

Bra dag. Kort och gott.

Haft en fin dag, med de finaste fina. Underbara små, om ni bara visste vad mycket jag tycker om er! Om jag kunde, skulle jag ge er hela världen. Ni får mitt hjärta att svämma över litegrann, varje dag. Ni gör mig stolt, och det enda som smärtar, är att behöva se er gå ifrån mig. Ni får mig att skratta. Varmt och från hjärtat. Explosivt och hysteriskt. Spontant och lyckligt.

 

Idag hade jag en underbart spontan samling och barnen var fantastiskt lyhörda. Mycket skratt, härliga idéer.

 

Ett av barnen, hade varit borta några dagar extra och just därför, antagligen, höll hen sig extra tätt intill mig under dagen. När hen sen skulle gå hem, kastade hen sig i min famn och gav mig en smällkyss, mitt på kinden. Jag blev alldeles tårögd av den ömheten; på två och ett halvt år, har hen aldrig tidigare gjort så. Även föräldern intygade, att det inte direkt slösas med sånt. Ja, jag blev alldeles varm inuti.

 

Jag hoppas på en lika fin morgondag. Vill ha. Behöver.

 

Älskade, finaste, fina små...

 

 

Jag har fått humorn i modersmjölken. Vi är råa, men hjärtliga, i vår familj och alla vi tre syskon är rappa i käften. Det har vi från båda föräldrars sidor och snabba, ganska galna, meningsutbyten förekommer ofta, när vi träffas allihop (vem var det nu som gick i shorts - kungen eller Alexander Bard?). Våra jular är ofta högljudda och lätt hysteriska, med många skratt.

 

Jag är rent generellt väldigt dålig på att läsa av, vem som tål sarkasmer och vem som kan skilja på det, och när jag menar vad jag säger. Det är en insikt jag fått på senaste tiden, och jag får ofta vakta min tunga. Jag har helt enkelt fått lära mig, ofta efteråt, tyvärr, vem jag kan slänga käft med utan att det blir fel. Jag har lättare att se det hos barn (som turär!) än hos vuxna; kanske tar jag bara för givet att en vuxen ska kunna förstå att jag inte menar allvar?

 

Min förmåga att kunna skämta och skoja, speglar i mångt och mycket av sig i barnen på jobbet. De vet att de får reaktioner om de driver med mig, och de vet att de kan säga nästan vadsomhelst. De vet att jag har nära till skrattet och att jag inte tar illa upp. Säkerligen finns det flera barn som, trots att de är just barn, är bra mycket bättre än jag på att se vem som tål att höra vad och vem som kan skilja humor från allvar.

 

Jag har alltid tyckt att det är viktigt att kunna skämta med barnen. Sen är det inte alla barn som tycker om det, och det får jag självklart läsa av och acceptera, men de flesta gillar när glimten i ögat tänds. Och jag är glad, så himla glad, att barnen vågar skämta med mig, att de vågar testa. Det innebär ju att de vet att jag kan ta det, att jag kan skratta med dem. Det innebär att de är trygga i att jag inte reagerar negativt och det innebär också att de tycker om att se mig glad. Ofta kommer mina skratt just därur; ur glädjen i att de valde att driva lite med just mig (sen är det oftast hysteriskt kul, det de säger, men glädjen i själva situationen smäller oftast högst).

 

Jag märker efter ett tag, vilka barn som har samma jargong hemma, som jag hade som liten. Det är ofta de barnen som vet att jag kan kallas knasboll, bara i förbifarten, och som vet att de kan få något liknande tillbaka, utan att ta illa upp. Det är de föräldrarna som vågar driva med mig, och som jag kan slänga käft med tillbaka, utan att det blir fel och utan att det blir på någon annan nivå än förälder/pedagog. Jag är glad att även föräldrarna är så trygga med mig, att de vågar härja lite och komma med practical jokes.

 

Någon som börjar ana en conclusion? Säg till i så fall, för det gör inte jag. Fingarna bara går, i ett tappert försök att hänga med tankarna. Jag ska nog sluta här, utan någon egentlig poäng. Mer än den, att jag är så oändligt tacksam över att ha vuxit upp med humorn nära tillhands. Utan att byta ut allvaret mot humor, kan jag ta till humorn när jag behöver det som mest. Mina föräldrar har lärt mig att skratta, och det är jag så otroligt glad över.

Ett av kidsen på jobbet frälste mig totalt i fredags.

 

Jag är ju vegetarian, och det vet barnen vid mitt bord. Självklart har vi, precis som de flesta förskolor, även barn med annan typ av specialkost, så att jag väljer bort viss mat, är inget de ifrågasätter. De vet, och de är okej med det.

 

I fredags fick vi chili con carne till lunch. Riset var nedblandat i själva köttgrytan, så jag fick ta av det jag kunde äta, det vill säga majs och gurka. En av femåringarna vid bordet såg lite bekymrad ut när han såg det, men jag sa att jag skulle ta en smörgås sen, när jag skulle dricka kaffe.

"Då får du ha tidig rast, Maria, så du får äta.", svarade han. Där, smälte jag totalt.

 

Sen skulle jag iväg och hämta något, och smet på vägen in i köket och tog en liten smörgås, vilken jag sen hade med till bordet. När nämnda femåring såg det, sken han upp och utbrast:

"Braaa, Maria!"

 

Alltså... älskade, små...

 

Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).

 

 

21 mars (helt klart en av de bästa)
Två höjdpunkter på jobbet

 

 

23 april(bra dag, trots att Finaste var sjukskriven (också ett av de bästa och (och mest hysteriska) tillfällena i år))
Stackars Finaste

 

7 maj(fin stund, vid läggning av middagssovande barn)
Kärleksförklaring

4 augusti(en kärleksförklaring till dem, allihop)
Jag tycker om dem

 

8 augusti(vikten av att säga "Du är bra")
P-tf-tf-tf

14 augusti
Underbara, kloka

 

22 augusti(så viktig)

 

30 september(tillbaka från Stockholm del I)
Ännu en dag med de fina...

 

1 oktober(tillbaka från Stockholm del II)
Dagens höjdpunkter

24 oktober(från en förälder)
Värme

6 november
Du vet vem

21 november
Kraxkrax!

22 november (ännu ett viktigt tillfälle)
Vila i mig

 

1 december (om, och till, dem alla)
Du är så många, och samtidigt bara du

13 december(Lucia på jobbet...)
Sjukt stolt fröken

20 december (del I)
Ett av dagens fina tilfällen

20 eller 21 december, beroende på hur man ser det(del II)
Ett par guldkorn

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Deltog i ett vinterlopp (ja, löpning då...), besökte Nederländerna, framförde en egenskriven (och egenarrad) låt (en trall), besökte Tallinn, började blogga mer och mer öppet om mina matproblem, färgade håret, var på filmpremiär, sprang en halvmara (i motionssyfte, men ändå).

Genomdrev du någon stor förändring?
Hmm... Nja, det har väl snarare handlat om löpande reflektioner över mitt mående; när jag tittar tillbaka på året så har jag haft både toppar och dalar men flera gånger har jag sagt att när det är över, då ska det vara bra. Annars är väl det mest drastiska som hänt, det att jag färgade håret för första gången ever (inte ens slingor hade det blivit innan dess) och att jag har skickat ut inbjudningar till det som kommer vara mitt och Finastes bröllop.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svågern och hans flickvän =D

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Tjugoåttonde november. Det var senast jag hade en vilodag och det datumet har etsat sig fast.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna och Estland.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag blivit bättre på att prioritera. Jag är mer rättfram med vad jag tycker och tänker, samtidigt som jag vet när det är dags att prioritera bort mig och istället vrida och vända på någon annans tillvaro; problematisera och se ur nya synvinklar. Jag är en bättre lyssnare och jag vågar prata med mina vänner på ett nytt sätt. Jag har, helt undantagslöst, E att tacka för den egenskapen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Säkert onödigheter som smink och kläder. Eller möjligen mina besök hos J.

Största misstaget?
Inget jag tänker gå in på här.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det faktum att jag och Finaste bestämde oss för giftermål.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Själafrid.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Räknat kalorier.

Bästa boken du läste i år?
Mercurium, av Ann Rosman. Eller, var det i år...? Eller ifjol?

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Oj... vet inte om jag lyckas plocka ut något enstaka... Som förskollärare utvecklas jag ständigt och framgång för mig kan även betyda att barnen utvecklas. Och det gör de ju hela tiden. Det går, apropå det, att lära fyraåringar om vattenmolekyler. Fyraåringar. Molekyler.

Något du önskade dig och fick?
Inte vad jag minns.

Något du önskade dig och inte fick?
Se föregående fråga.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åkte till Göteborg och hade en underbar helg med min underbare Finaste.

Vad fick dig att må bra?
Träning. All typ av träning. Och hästarna. Familjen. Finaste. Vännerna. Barnen.

Vem saknade du?
Jag saknar alltid min faster. Fastän det är så längesen nu. I sommar är det femton år.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla underbara tomtar i Nederländerna. Gudars, vilket skönt gäng med människor! Sen har jag tagit kontakt, på nya sätt, med människor som jag träffat tidigare än just i år, men som nu kommit att betyda mer än innan.

Mest stolt över?
Att jag vågat vara öppen med min matproblematik. Åtminstone här. Kanske kan jag en dag hjälpa någon.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska gifta mig. Kanske inte så annorlunda, men nytt för mig.

---

Jag inser, efter lite tillbakabläddrande, att det kommer få lov att bli några inlägg imorgon, och på tisdag, med länkar till inlägg jag på något sätt vill återknyta till. Och ett par inlägg med bilder. Jag har tagit många fina kort och jag har skrivit mycket som är vackert. Jag är stolt över mycket jag har producerat här och jag vill trotsa jantelagen och ge er de texter och bilder som jag vill stoltsera med.

En del texter är vackra och skrivna när jag mår bra. En del är vackra, men skrivna i vemod. Eller vredesmod. Eller i tillstånd av nära förestående ångest. Eller i ångest.

Men jag vill ge er dem ändå. De kommer inom ett par dagar.

Idag har jag varit i stallet. Jag har mått bra. Njutit. Trivts. Klockan sex var jag i stallet och en timme senare var alla djur utfodrade och utsläppta i mörkret. Då passade jag på att ladda upp med lite kaffe och en tallrik gröt.

 

Stallsysslorna flöt på som de skulle. Då och då passade jag på att kramas lite med vovvarna och när det ljusnat gick jag ner till fölstona och gav dem lite frukost och såg till att de hade det bra. Som vanligt fick jag även lite extra städ utfört. Det känns alltid gott i kroppen att ha fått göra fint i alla skrymslen och vrår.

 

Jag hade ingen lust att leta hästar i mörkret, så vid tretiden började jag plocka in dem igen från hagarna. Det medförde att jag var helt klar vid fyra. Då hade jag varit däruppe i runt tio timmar och jag är i efterhand nöjd med mitt dagsverke. Visst finns det alltid saker att göra i ett stall, där blir man aldrig klar, men jag ska dit nästa helg igen och vara där heeela helgen, och då har jag lite planer på vad jag kan plocka med.

 

Jag gillar att gå där ensam. Det ger mig tid till reflektion. Och just idag gick jag och tänkte på det här med tillit.

 

Jag såg nämligen en del likheter mellan att ta hand om stallet, och mitt jobb. Båda bygger på en enorm tillit.

 

Hästarna, liksom barnen, är helt beroende av att jag är fullständigt trygg i det jag gör. Tvekar jag, märks det och både barn och djur påverkas av det. Både hästar och barn är helt beroende av min omvårdnad. Båda har behov som behöver uppfyllas, behov de inte kan uppfylla på egen hand. De behöver min guidning i nya situationer. Båda är helt enkelt avhänginga att jag är kompetent i det jag gör.

 

Och, självklart, har vi tilliten som K och J visar mig, enbart genom att be mig ta hand om deras hästar. Den tilliten är fullt jämförbar med den tillit barnens föräldrar visar, enbart genom att överlåta sina barn i min vård, varje dag. Alla ger de mig något av det käraste de har. K och J lägger, rent krasst, sitt levebröd i mina händer, helt bortsett det ekonomiska värdet, bara i hästarna som sådana. Föräldrarna på jobbet ger mig det mest värdefulla de har. Det abslolut finaste i deras liv.

 

Det är så många som litar på mig, som blir beroende av mig, i dessa situationer. Situationer som är min vardag. Situationer där jag sällan behöver tänka, där jag får det att flyta.

 

Jag vet att de kan lita på mig. Precis som de tycks veta det. Jag hoppas och tror att de aldrig skulle anförtro mig allt detta fina annars. Det är ett enormt ansvar, vilket jag axlar med glädje. För jag finner stor tillfredsställelse i det jag gör, vare sig jag är på jobbet eller i stallet.

 

 

Jag har aldrig arbetat heltid med hästar, men jag måste säga att jag älskar det. Jag har full förståelse för att en hästskötare tycker jobbet blir slitigt. För det kräver sitt. Det är tungt. Det kräver tempo, det kräver noggrannhet och, i många situstioner, full fokus. Det krävs att alla mina muskler samspelar in i minsta fiber, med varandra. Min kropp behöver vara under min fullständiga kontroll för att arbetet ska flyta. Jag behöver orka vara ett steg före i tanken, för att jag ska få något gjort. Planering, rutiner och flexibilitet.

 

Det finns få jobb som sliter så på kroppen. Det finns få jobb som kräver så mycket av varenda muskelgrupp. Hela kroppen arbetar, hela tiden.

 

Ja. Jag förstår att det finns de som tröttnar. Jag har det som hobby. Jag behöver inte vara där, jag gör det för att jag vill. Jag gör det av kärlek till djuren och för vänskapen. Jag gör det för att jag är fri där. Fri i tanken, fri i kroppen. Jag gör det för värmen hästarna ger mig.

 

Jag älskar det.

Som jag skrev tidigare, har mycket fint hänt idag.

 

Ja, först och främst, har vi överösts med diverse presenter från barnen och deras föräldrar. Choklad och gotter i mängder, och så lite blommor. Det känns så himla fint när ens arbete uppskattas av så många.

 

Lite fina kommentarer, utöver den jag skrev om tidigare, kom när de sista barnen och deras respektive fäder skulle packa ihop sig och ta julledigt.

 

Den första pappan funderade lite över varför jag inte var juligare klädd (om jag förstod honom rätt (jag körde stenhårt på myskläder idag; lååång myströja och leggings)). För, som han sa: "Du verkar hålla den fanan högt här". Och han sa det i en sån ton, att han uppenbart tyckte att det är kul när jag anstränger mig lite vad gäller utklädnader och sånt. Jag kunde inte låta bli att visa bilderna från mitt tomtefix i morse, och då verkade han nöjd.

 

Lite senare hade jag ett samtal med nästa pappa, medan jag julgosade lite med hans barn. Han berättade att han och några andra föräldrar hade pratat om mig och hur mycket deras barn tyckte om, och tydde sig till mig. Visst märker jag att en del barn helst kommer till mig när det är något (tjusningen med förskola; det är så mycket folk att alla klickar med någon), men jag tänker sällan på det. Nu har jag fått det från två helt olika håll idag (se förra inlägget), både från ett barn (via kollega) och från en förälder (till ett annat barn). Det finns barn som ser mig som sin.

 

Jag är, mer än gärna, deras Maria. Er Maria. Jag vet exakt hur värdefullt det är med personer som blir fasta punkter. Personer som blir trygghet. Såna jag vet var jag har, som jag alltid kan återvända till. Hålla mig i. Såna som står kvar, såna som står hos mig.

 

Med glädjen i det, just det, att jag är någons, gick jag från jobbet idag med julefrid i hjärtat. Den känslan blir något att klippa ut. Något att spara i min klippbok.