Maria P

Snökaos i olika omgångar har varvats med regn. Och däremellan har det varit iskallt och stjärnklart.

 

Göteborg var kanon. Hotellet var bra, Liseberg var fint och vi passade på att träffa min syster och ta en kopp kaffe och snacka dynga en stund (läs: en och en halv timme).

 

Jag låter några instagrambilder sammanfatta helgen.

 

Här har det varit effektivt värre, vill jag påstå, efter att jag slutat jobba.

 

Jag drog först med mig jobbets stackars praktikant till IKEA (så kan det gå, när man bara vill ha skjuts hem) och dessutom en tur in på Lindex. Hem med det jag shoppat, lite städ av hyllan där jag förvarar de sminksaker jag använder mer eller mindre dagligen, sen snabbt ombyte och ner, på cykel, till stan. Där gled jag in hos min frisör (som tillkännagav att hon ska ha barn i februari) och köpte lite hårfärg. Den nittonde december ska jag dit och få det ordentligt gjort, men utväxten behövde åtgärdas.

 

Därefter blev det direkt till gymet, där spinning, core och stretch väntade. Spinningen gick över förväntan, med tanke på förkylningen och hostan (som vägrar ge sig). Corepasset gick grymt bra. Och stretchpasset var bara skönt. Kort och gott.

 

Uppför backarna hem igen. Där blev det i med färgen och sen en lååång dusch. Jag hann operera en igelkott och till sist, medan vi såg Lyxfällan, fick sig benen en vaxning. Stackars Finaste som ska behöva se och höra mig när jag utför detta självplågeri. Men om hårfärgningen var välbehövlig, så var denna askes mer eller mindre akut.

 

Nej, bevare mig väl. Klockan är massor ju. Ska upp och öppna imorgon igen, så det blir sova nu.

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.

 

Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.

 

Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.

 

Det har varit ett löparår.

 

Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.

Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.

 

Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.

 

Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.

 

Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.

 

Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.

 

Dagen har varit fylld av fina stunder.

 

Till att börja med kom två av de barn, som jag inte träffat sen jag åkte till Stockholm, det vill säga, på nästan två veckor, och mer eller mindre kastade sig i famnen på mig. Den ena var så ivrig att hen mer eller mindre klättrade upp på mig, medan jag fick göra mitt bästa för att inte tappa greppet.

 

Nästa fina välkomnande, kom från en förälder som skulle hämta sitt barn. Världens kram och "Välkommen tillbaka", fick jag. Jo, alltå, flera föräldrar har välkomnat tillbaks, men det här var den första föräldrakramen som kom. På tal om att känna sig uppskattad...

 

Och sist, men inte minst.

 

Jag fick två kramar när jag skulle gå hem. Den ena föregicks med "Maria... jag älskar dig!". Sen fick jag krama lite mössor också.

 

Rent egoistiskt tror jag att jag har ett av världens bästa jobb. Det finns få jobb som kan generera i så mycket spontan uppskattning, så många skratt. Så många fina stunder att spara.

De små. De underbara små. Som jag nämnt tidigare, har jag inga egna, utan jag ägnar all den kärlek en vuxen kan ge ett barn, åt de små som finns på jobbet.

 

Jag har varit borta en vecka. Det blev några leenden och glada ögon när jag klev in, men den som värmde mest, kom sprungen ur ren spontanitet.

 

En av treåringarna ropade, helt utan att tänka, "Nämen HEJ!" och sprang emot mig med öppen famn. Jag fick verkligen intrycket av att ha varit saknad, och det värmer.

 

Jag betyder något för någon, någon som verkligen inte behöver tycka om mig. Någon som kan välja att se mig som vilken vuxen som helst.

 

Men hen hade saknat mig. Blev glad att se mig.

 

Det är sånt som ger styrka, de dagar då jag tror jag ska gå sönder, litegrann. Det är sånt jag kan se tillbaka på med värme, dagar som inte är som idag. Dagar som är tunga.

 

Jag sparar på dem.

 

Dagarna med de fina.

Så.

 

Jag och Baloo har varit ute på en tvåkilometerspromenad. Vi höll gôtt tempo, även om han såklart stannade till ibland. Innan dess hann jag (som sagt (skrivet)) ta en kort löprunda, bara dryga en och en halv kilometer blev det ikväll.

 

Kvällens motion - check! Nu ska jag göra kväll åt mig och doggen.

Är hundvakt ikväll, åt As vackra vovve Baloo. Vi har redan hunnit med en kort lärakännapromenad. Blir nog en ordentlig tur senare ikväll. Imorgon är sista dagen här i Hufvudstaden. Har haft grymt kul, och jag önskar att jag kunde vara på två ställen samtidigt. Saknar mitt gäng hemma, massor såklart, samtidigt som jag trivs urbra här.

 

Nåja, ska njuta av sista kvällen. Baloo ligger bredvid mig i soffan och myser och jag tar igen mig efter fjärde kvällen i rad med löpträning.

 

Andra natten på hotell är avklarad. Tunnelbanan går precis nedanför; jag hör tågen, men kan inte påstå att de stör mig. Jag har sovit som en stock båda nätterna. Första kvällen tog det lite tid att somna, men när jag väl gjort det så sov jag hårt. Inatt var jag och K tillbaka sent, efter att först ha sett Spök och sen avslutat med vin och prat på Vapiano.

 

Spök då?

 

Jovars. Bra musik, roliga texter. Fantastiska dansare. Måns Zelmerlöw, Sussie Eriksson, Lena Ph och Loa Falkman gjorde verkligen det de skulle. Men storyn var kanske lite tunn. Det var väl det som slog mig. Menmen, den var värd sina pengar.

 

Nä, nu väntar nog K på mig; frukosttajm!

Sådär.

 

Tåget lämnade Karlstad runt en halvtimme sent. Men hey, jag hade en full termosmugg, åtta timmars komptid som jag var i full färd att ta ut, inga tider att passa och således all tid i världen. Sen att Trafikverkets värdar knallade runt och småpratade och frågade om och i så fall hur vi som passagerare påverkades av förseningen, enbart för att visa lite good will, gjorde ju knappast saken sämre. Solen sken, folk i allmänhet verkade ganska oberörda av väntetiden och ja, jag var nöjd ändå.

 

Veckan har i stort varit alldeles lysande, faktiskt. Mitt möte med J i onsdags fokuserade på just det, att värna om de fina stunderna, och tillåta dem att komma till mig när de vill det. Det handlar inte om att dra fram positiva minnen med tvång, utan snarare om att bjuda in dem. Vi tränade praktiskt på att bjuda in, välkomna och låta de ljusa stunderna uppfylla mig. Övningen var jättehäftig. Vi fokuserade på sånt som hänt under dagen och det som kom fram var sånt som verkat betydelselöst i stunden, men som sen visade sig kunna värma hela mitt jag.
 Träning, träning, träning. Det är vad som krävs nu. Inget tvång, men praktisk övning. Och med tanke på hur bra veckan känts, såväl yrkesmässigt som privat, har jag en massa bra bilder att låta komma fram, och kanske kan de pusha mig framåt under loppet imorgon.

 

I övrigt är jag nu installerad på hotellet och jag ska väl ta mig i kragen och ge mig ut på Hufvudstadens gator och se mig omkring. Kanske dra på träningskläderna senare och ta en ordentlig promenad. Varför inte Vasagatan upp och ta mig till Odenplan, där jag bodde sist?

 

Tål att tänkas på.

Jag sitter i skrivande stund och chockar mig själv.

 

Jag äter frukost. Och inte en snabbt ihopmixad smoothie som bara är att hälla i sig, utan mycket frukost. Utan att överhvudtaget ha rört mig innan.

 

Och vi snackar verkligen mycketfrukost.

 

Havregrynsgröt.

Smörgås.

Kaffe.

Ett glas mjölk.

 

Sånthär brukar gå ner efter några kilometer i spåret. Kanske. Om jag har en bra dag.

 

Igår hade jag en toppendag med skratt och bus. Idag har en god chans att bli likadan. För det känns inte som om jag kommer få betala för det här. Eller så lever jag på att jag ska ta ut mig ordentligt i och med loppet på lördag?

 

Skit samma. Dumt att analysera.

 

På fredag åker jag till Stockholm! Cheferna fixade tågbiljett åt mig idag och halv elva på fredag förmiddag tuffar jag iväg. Nätterna fredag till lördag och lördag till söndag bor jag på hotell och min underbara K kommer och sällskapar med mig på lördag. Hon ska även heja på mig under ToppLoppet och på lördag kväll hittar vi väl på nåt fuffens.

 

När jag sen vinkat av K på söndag så tar jag mig ut till Ekerö och mammas kusin med sambo och barn. Jag ska bo i anslutning till Menhammar Stuteri, där mammas kusin jobbar med tvååringarna (travhästar alltså, inget annat ;P). Under nästa vecka ska jag bo på Ekerö och jobba på Värmdö. Runt en timmes resväg, enkel resa, men det gör mig inget. Längtar massor efter att få träffa barnen och kollegorna. Jag var ju där ifjol, och det ska bli kul att se vad som hänt det senaste året.

 

Nu ska jag göra mig klar för min första hela körövning med Kammarkören.

 

Tjipp!

Att komma tillbaka till jobbet efter helgen är alltid bra för mig. Jag mår bra där och det blir en vardag med sköna rutiner. Dagen har gått utan några direkta fadäser och på eftermiddagen hade vi skaparverkstad med teckningar och målarfärg både högt och lågt. Vet inte vem som trivs bäst just då - barnen eller jag.

Dessutom har jag upptäckt att om jag ligger på gasen och har lite flyt i trafiken så hinner jag till BodyCombatpasset, även fast jag stänger. Så idag kom jag in på gymet, med andan i halsen och visst fanns det plats kvar. In som en skållad ekorre med allt i ett skåp och sen i ett huj in i salen med typ tjugo sekunder tillgodo.  Helgens krypande känsla av ångest slogs undan och den där tvåmetar'n med ett antal för många öl i kroppen fick sig en omgång som hette duga. Snart, snart, snart är jag färdig med honom. Det börjar jag känna.

Mår bra i kroppen. Det har jag känt förut, och sen har jag kraschat. Men jag tänker inte ge upp, för jag vet ju att ljuset finns där. Och nu går tankarna snarare åt att börja hoppas på att det här är den gången då det ska få vara bra. Istället för att bittert tänka att jag snart trillar dit igen, så hoppas jag ännu mer för var gång det känns som om det vänder. För det ska vända. Den här hösten ska bli så mycket bättre än den förra. Den kan bli det.

Det börjar jag känna.

I brist på annat att göra, bloggar jag på bussen. Tänker tillbaka på dagen igår som var full med bus och kul. En såndär vanlig dag, fast som av någon orsak var en toppendag. Istället för bara vanlig.

 

Blir lika bra idag. Känner det. Och ikväll och resten av helgen vankas finbesök; Finastes morbror med familj kommer.

 

Blir toppen, det.

Nåja. Lite glad är jag idag. Retar mig inte bara på tillvaron i världen.

 

För jag har haft en toppendag på jobbet med många skratt. Kanonbra föräldramöte med bra diskussioner, där jag fick lära mig att jag kan mer än jag tror.

 

Och sen provsjöng jag för Karlstads Kammarkör. L, min ledare från Söt Likör sen sex och ett halvt (av sju möjliga) år har tagit över där, men såfort vi möttes (och han visste att det var jag som skulle komma) sa vi, nästan i mun på varandra, "inga gamla meriter". Jag provsjöng alltså som vemsomhelst. Sen att L erkände att han vet vad jag går för... men alltså, vad ska vi ljuga för? Oavsett vilket så gick det bra. Registerkollen gick, i mitt tycke, över förväntan. Gehör och notläsning gick kanon och sen charmade jag dem med min altversion av "Jag vet en dejlig rosa".

 

Så. Jag är kammarkorist nu. Jag var med de sista fyrtiofem minuterna, efter pausen, och det var kul. Utmaning som passar mig, trevligt och hjälpsamt folk och allt därtill.

 

Så när det kommer till mig, är jag glad ikväll.

Är nere i Västergötland. Jag ska ha stallet i helgen. Mitt andra hem. Här sitter jag, mol allena (bortsett från arton hästar, tre hundar och cirka femhundrasju katter) och känner mig fullständigt trygg. Hästarna är nyss nattade och allt känns lugnt. Det är så grymt stjärnklart ikväll och när jag stod därute, i mörkret, med hundarna snuffandes omkring mig, kände jag frid i själen.

 

Här trivs jag.

 

Bara Finaste som saknas, med andra ord.

PowerSteppasset var baske mig en höjdare! Sedan sist jag var där, hade de bytt koreografi och det här var grymt kul och såpass enkelt att jag kunde hänga med.

 

Efter dusch och fix åkte jag hem till E och drack kaffe och åt glass. Vi pratade i två timmar om allt och ingenting. Så skönt att få ventilera, skämta och prata ut. Imorgon, eller kanske på tisdag, tänkte jag ringa A och göra samma sak. Om hon kan. Och vill.

 

Söndagen har inte bjudit på så mycket mer. Skönt det. Laddar nu inför jobbveckan som komma skall. Ser fram emot att få en inskolning. Kommer nog gå hur fint som helst. Sen såklart ytterligare ett par gullefjun som hittar tillbaka efter semestern. Och så de som hittar tillbaka efter helgen, såklart. De är också alltid lika härligt att få träffa.

 

Ni ser.

 

Det tar sig.

Jag har gått och blivit ett premiärlejon. En riktig diva, ska ni veta.

 

Eh... jamenvisst...

 

Fick sms av K idag, när jag satt på bussen mot jobbet. Hon bjöd med mig till Danmark för premiärvisning av filmen om Tarok, en travhäst som Js farfar ägde och tränade och som hans pappa körde i lopp. Hästen kallades "Dannebrog på fire ben" ("Danska flaggan på fyra ben") och var en lika stor nationalklenod inom travvärlden som Copiad, Fridhems Ambra... you name it. Även om man inte är särskilt travintresserad så tror jag de flesta har hört talas om de största svenska travhästarna genom tiderna. En sådan, fast dansk då, var Tarok.

 

Och nu har det gjorts film om honom. J är med, bland annat. Och jag är medbjuden. Jag ska få gå där med familjen som ägde hästen, familjen på vars gård han ligger begravd. Och även om vi inte snackar en film som vinner en massa Oscars så är det här stort för mig. Travvärldenstort. Bara det att jag är "hej och du" med en man som i Danmark är en lika stor travprofil som Stig H är i Sverige känns helt sjukt, när jag reflekterar över det.

 

Ja, ni hör ju... Dags att börja planera för kläder, smink och hår. Det är ju för sjutton redan om två månader ;)

 

Eller så drar jag eventuellt ut litegrann på det där med planerande.

 

Eventuellt, sa jag.

 

Jag har haft en härlig onsdag. Har dock varit trött; det är jag alltid dagen efter små sammanbrott, som det igår. Oavsett hur litet, det är en mental påfrestning som jag inte önskar min värsta fiende.

 

Dagen började bra redan när jag steg upp och gjorde det i tid. Valde att ta cykel ner till stan och sen buss till jobbet. Hann tillochmed in på Pressbyrån för en morgonlatte innan bussen gick. Klev av en hållplats tidigare än jag brukar och fick några extra meters promenad.

 

Morgonen flöt fantastiskt bra och det blev härliga lekstunder med barnen. Jag drog med mig min grupp samt E och en liten extra hög med barn och åt frukt och lekte vid en närliggande lekplats. Så skönt i kroppen att komma ifrån förskolegården och släppa lös alla ungar och all deras härliga energi på andra platser.

 

Sen en mysig sagostund med en nästansovande treåring i knät.

 

Jobbdagen avslutades med härlig gungstund och lite flaskfärgsmålning.

 

Direkt efter jobbet blev det gym. BodyCombat idag igen. Så skönt att slåss bort lite energi och jag kämpade så jag mådde illa när passet väl var slut. Sen cykel hem på det, så idag har det motionerats rejält.

 

Som sagt.

 

Härlig onsdag.

Mat och skog och vänner och dryck och mulltoa och tidig morgon med egentid med kameran och dansa i för stora stövlar på en åker och diskvattenflôtigt hår och Klarälven och hopp från brunnar i nerförssluttning och svampkorgar med grodor och sol och värme och blommor och närbilder.

 

Och lycka.

 

Den här fick mig att gå och småflina lite påväg från bussen till jobbet idag. Älskar att gå och småle lite nöjt och lurigt, framförallt på grund av alla konfunderade blickar jag får av förbipasserande bilister. Dessutom mådde jag så himla bra idag.

 

 

Serengeti in a brand new style

Serengeti come to make you smile

 

Now

Times are rough but you gotta keep on

Hold your head high

Walk tall

Stand strong

Ways of a survivor

And we never forget

 

The times are rough but you gotta keep on

And we never forget

 

Never forget you're a soldier

 

Forward, forward we say

Sing it out loud so they hear it far away

Serengeti chant

And we never lose our way

 

Now

And we never forget

 

And we never forget

 

 

Hard times come but we dash them away

Stay on your feet

Let this song lead the way

 

Now

And we never forget

 

And we never forget