Maria P

Någonsin stått framför en spegel och märkt att inget passar längre?

Sett alla valkar, breda höfter, ihopklämda bröst? Irriterat slängt plagg efter plagg på golvet?

Känt dig tjock?

Många svarar "Ja" utan att tänka.

Någonsin gjort det dagen innan du ska stå framför ett lyckligt blivande äkta par och sjunga en sång de önskat?

Fy fan.

Trött på vikt, bröst, midja, valkar, mage, lår och rumpa.

Trött på hela världen. Trött på alla måsten. Trött på allt.

Sluta äta helt eller kräkas.

Men det kan man ju inte. Då dör man.



Ingen. Ingen. INGEN får komma in i rummet här just nu.

Det tycker Finaste att jag ställer.

Som häromkvällen, när vi äntligen, äntligen fick en helg tillsammans igen. Och jag fick sitta och  mysa i hans famn, med chipsskålen framför mig.
-Sitter vi såhär om tjugo år?

Det är verkligen vad jag hoppas. Vill. Finaste tyckte att det var en svår fråga. Och det är det. För det kan vi inte veta. Inte förrän om tjugo år. Vad som händer året efter det, det kan vi inte heller veta. Vill jag veta? Tror inte det. Jag nöjer mig med att hoppas, njuta av det som är nu. Njuta av allt vi har, allt jag hoppas, tror, vill och vet att vi kommer att få.

Sanningen är den att såhär bra har det aldrig känts. Men det behöver inte betyda något. Eller?

Nej, Finaste. Jag tvivlar inte. Inte för en sekund. För just nu är det dig jag vill ha. Leva med, vara med, få älska. Men jag kan inte veta. Inte du heller.

Svåra frågor, med svar som inte kan ges förrän den tjugofemte juli år 2029. Det är långt dit.

Tiden är som en Mållgan, som osedd smyger fram och lämnar spår som man bara ser, om man riktigt letar.

...är enorm just nu.

Men snart... Snart ska vi vara tillsammans igen. Lite åtminstone.

Och vi två är ju de allra finaste.
Tillsammans.

Är så jävla förbannad på dig, jävla idiot! Hur dum får man vara?






Och hur jävla dum får jag vara då?

Alla tankar skapar minnen utav dig
Väntan präglar varje stund;
När kommer du till mig?
Bröstet värker
Allting brister inom mig
Kom, min kära
Gör mig hel
Allt söndras utan dig

Själens djupa, mörka stråk
Lättar inte
Blir till gråt
Hjärtats djupa andetag
Dör
Som trädens blad

Det är få saker här i världen som jag skattar så högt som ärlighet.

Därmed inte sagt att jag uppskattar att folk säger precis vad de tycker, i alla lägen. Lite finkänslighet kan vara på sin plats.

Men ljug mig inte rakt upp i ansiktet. Det förlåter jag inte.

Ärlighet har dock sina gränser. Man måste inte alltid lämna ut all information. Det går att undvika att berätta saker. Det är inte lögn. Det är utelämnande av fakta. Det kan jag använda mig av. För att få slut på en diskussion, eller bara slippa berätta.

Men jag ljuger inte om det jag vet. Och jag förutsätter att folk omkring mig är ärliga mot mig.

Jag har blivit lurad och sviken, många gånger. Jag är för snäll, det har jag ofta fått höra. Kan inte säga nej.

Kunde inte.

Livet har lärt mig att säga nej ibland. Annars går det som det går.

Det har också med ärlighet att göra. Att nicka, le och göra något som man egentligen inte hinner eller har lust till. Det är att ljuga. För andra och för sig själv.

Och att ljuga för sig själv, det är nog det värsta.

Ärlighet kan vara svårt. Det är en balansgång. Mellan att säga precis allt, och att vara ärlig med det man säger, och tiga helt om annat. Fingertoppskänsla.

Så snälla.

Gör vad ni vill mot mig. Men var ärliga när ni gör det. Vill ni säga upp kontakten med mig, varsågoda. Men gå inte runt och mygla, gå inte omkring och låtsas tycka om mig, ifall ni inte gör det. Gör slut på det direkt. Sitt inte och le och var övertrevlig mot mig om du inte gillar mig. Var kort i tonen, undvik mig. Då vet jag åtminstone. Så kan jag ägna min uppmärksamhet åt någon annan.

Ingen mår bra av lögner.

Varför kan man inte bara få vara arg ibland? Tillåtas vara ledsen? Sakna någon?

Nej, för man ska vara glittrande glad jämt. Le när man träffar någon. Orka flamsa och tramsa. Orka träffa folk. Ursäkten att "jag orkar inte idag", den räcker inte längre. Folk blir besvikna. Och det är förbjudet att göra någon besviken.

När jag är ledsen så blir det inte bättre av att träffa folk. Jag är ledsen, men så är det bara. Och era kommentarer om att ni nog ska få mig "på humör" hjälper inte. Det blir bara värre. Och så blir jag förbannad också.

Men det var ju också förbjudet.

Man får inte stänga in sig i ett rum, i sig själv och bara vara ledsen. Folk vill muntra upp en. Det är snällt. Men hjälper inte alltid. En uppmuntrande kommentar kan vara droppen som får bägaren att rinna över. För att folk inte fattar. Fattar att man måste få vara ledsen. En uppmuntrande kommentar är som att säga att jag måste må bättre nu. Genast.

Och det är att säga att sorgen och vreden är förbjudna.

Men snälla.

Bara lyssa.

Eller var där.

Era uppmuntrande och käcka ord blir bara fel. Det är er närvaro som gör skillnad. Det faktum att ni finns där när jag kommer tillbaka. Det faktum att ni lyssnar, oavsett avstånd.

Oavsett avstånd.

Saknaden är här.

Så långt borta. Kunde ju fan lika gärna vara månen. Var finns tiden när man som mest behöver den?

Varför?

Eller, jag fattar ju varför. Men ändå.

Så ensamt.

Framtiden känns så lång borta just nu. Mycket långt borta.

Det har regnat idag. Massor. 80mm i Skara på runt tre timmar.

Jag jobbade och min brukare, en kompis till henne samt en assistent till var i stan. Kompisen skulle till frisören och vi andra följde med. Bäst vi satt där kom regnet. Och det bara vräkte ner. Vi konstaterade att där kunde vi ju inte stanna hela dagen. Så på med regnkläder på min brukare. Och vi andra? Inga regnkläder med, det här hade vi ju inte räknat med.

Frisören erbjöd oss hjälp. Plastsäckar.

Japp. Han tog fram tre plastsäckar och klippte lite i dem. Till sist hade vi varsin svart kortklänning i plast. Vi konstaterade att det helt klart var bättre än att gå utan. Jag tog av mig skorna och lade dem i ryggsäcken som jag hade under säcken. De läcker som såll och jag insåg att de aldrig skulle torka om de blev så våta som vädret föreslog att de skulle bli. Så det blev en hysterisk språngmarsch, barfota, iförd plastsäck genom skara tills vi kom till resurscentret där vi försågs med handdukar, t-shirts och mjukisbyxor. Sen blev det lite te och yatzy innan vi till sist kunde åka hem.

Japp. Det var ett äventyr det.

Men värre blev det, för andra.

Halva stan var översvämmad, åtminstonne alla viadukter. I Julahuset brakade taket igen, runt 100kvm. allt på grund av hysteriska vattenmängder.

Men imorgon ska det bli uppehåll.