Maria P

Ikväll har jag bakat hundra vaniljbullar. 

 

Hundra stycken. 

 

Imorgon måndag är jag fullkomligt obokad. För den händelse att någon, sådär spontant skulle vilja, låt säga, bjuda hem mig på kaffe.

 

Hundra bullar. 

 

Hundra stycken. 

 

Betänk det.

 

I onsdags cyklade jag i klänning. En ganska lång sådan. Det var dumt. Den fastnade i bromsen och fick ett litet hål. Nu är klänningen inte sådär överdrivet exklusiv; den är enkel och svart och köpt på Gina Tricot för hundrafemtio kronor.

 

Men ändå. Det är en tubklänning och jag gillar den.

 

Så den fick bli mitt nya projekt. Idag var jag ner till stan och köpte mudd och dekorband och tråd. Det bidde ingen klänning mer. Det bidde en tubtopp.

 

Pass opp! Här kommer (fruktansvärt dåliga, men ändock) instagrambilder. Jag blev faktiskt nöjd (medtag i beräkningen att mina sömnadskunskaper uppgår till att se skillnaden mellan en symaskin och en brödrost.

 

Här sitter jag, på balkongen och bara laddar om. Jag har promenerat en dryg mil, och ska strax ta cykeln till vännerna, trettio kilometer bort.

 

Jadå, jag har hunnit äta frukost också. Vad kan vara bättre att ladda om med, än havregrynsgröt toppad med havredryck, banan, hallon, solrosfrön, kokosflingor och honung? Eller hur?! Ja, jag säger då det, mitt geni vet inga gränser.

 

Javisstja. Kaffe också. Massor av kaffe.

 

Jag mår bra idag. Det blir en fin dag, med vänner och skratt. 

Det här med sommar, va. Det är min grej. Varmt och skönt. En ren njutning att vara utomhus.

 

Idag inleddes dagen med en långpromenad. Sen en frukost med temat en tager vad en haver innan jag cyklade ner till stan och jagade rätt på en bikiniöverdel. Jag ville ha en med löstagbara axelband, alternativt en halterneck och femtio ynka kronor senare, höll jag i en marinblå balconettevariant som erbjöd både halterneck och axelbandslöst. Superbt.

 

Efter det landade jag, precis som igår, i Mariebergsskogen, på stranden där. Igår stängde jag av telefonen och låg och slumrade stensov. Idag fick luren vara på, då jag väntade diverse samtal, men den rördes i princip aldrig, utöver det (visst, jag är barn av min tid; instagrammade gjorde jag, en gång). Två timmar av sol och bad (det var inte jättevarmt i vattnet, men fullt acceptabelt) och korsordslösande. Två timmar av sorl från barnfamiljer och kompisgrupper och plask i vattnet och måsskirk. Underbart.

 

Nu tar jag igen mig lite i soffan, inför kvällens BodyCombat. Imorgon ska jag stänga ner totalt, hos fina vänner. Bara glömma allt annat för några timmar. Vänd från världen, vänd mot ett par glittrande, mörkblå ögon. Vänd mot ett leende jag aldrig tröttnar på.

 

Sisådärja. Här inleddes dagen med sömn till klockan åtta, tre och en halv kilometer i spåret och sen balkongfrukost bestående av dinkelbröd med fikonmarmelad och äpple. Och kaffe. Såklart. Nu blir det en snabb tur på stan och sen strandhäng i Mariebergsskogen. Tjing!

 

Kaffe halv tio på kvällen. För att jag har semester. 

 

Första semesterdagen. Jag inledde med att sova till *hrm* tio, och relativt direkt, blev det en långpromenad.

 

Lite balkonghäng på det, sen upp på cykeln för att via Klarälvsbanan trampa mig de två milen hem till A. Min fina, älskade A.

 

Cykelturen gick fint och väl framme, bjöds jag på både chokladkaka och rabarberpaj. Varför tvingas välja? tyckte vi. Dessutom fanns både kaffe och saft och som grädde på moset blev det en stund av klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol.

 

Och så Milton. Nytillskottet hos A. Deras nya bebis. Alldeles lurvig och bitig och busig och hur söt som helst! En tolv veckor gammal finsk lapphund. En liten skitunge till hund, som bar omkring på rabarberblad och blötte ner hela köksgolvet och lekte med sin skräniga gräsand.

 

Och nej, jag cyklade inte hem. Det började regna. Finaste fick komma till undsättning. 

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.

 

Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.

 

Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.

 

Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.

 

Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.

 

Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.

 

Vi har trivts.

 

Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.

 

Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.

 

Just nu är det bra.

 

Dagens frukost intogs på balkongen med min nya bricka som underlägg. En nybryggd kopp kaffe (koppen är Pyrola från samlingen vi fick av mina syskon och min brors flickvän) och två Solrosfrö- och pumpaknäcke (från gottekorgen vi fick i bröllopspresent) fick starta denna min sista arbetsdag på mitt älskade jobb. Om bara några timmar väntar semester och därefter taggar jag nytt jobb! 

 

Imorgon gör jag min sista dag på jobbet.

 

Jag ber, önskar, att åtminstone någon ska minnas mig. Åtminstone ibland. Bara tänka på mig. Råka minnas en ljus stund. Kanske någon av de små kommer göra det. Jag hoppas och ber.

 

Jag kommer alltid minnas dem.

 

 

 

Think of me, think of me fondly when we've said goodbye
Remember me once in a while; pleaste promise me you'll try
When you find that once again you long to take your heart back and be free
If you ever find a moment; spare a thought for me

We never said our love was evergreen or as unchanging as the sea
But if you can still remember; stop and think of me

Think of all the things we've shared and seen
Don't think about the way things might have been

Think of me, think of me waking silent and resigned
Imagine me, trying too hard to put you from my mind
Recall those days, look back on all those times, think of the things we'll never do
There will never be a day when I won't think of you

Flowers fade, the fruits of summer fade, they have their seasons; so do we
But, please, promise me that sometimes you will think of me

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.

 

Ett litet bildregn från lördagen. Varsågoda.

 

Nachostallrik med okristligt mycket ost, en massa dipp och naturgodis. Min söndagkväll. Helt okej. 

 

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.

 

Vi har mellanlandat hemma. Vi har hittills haft en underbar dag med fina vänner som fotat och stått ut med oss i regnrusket. I kyrkan fanns alla de viktiga. De viktigaste. Nu har jag bytt klänning, och jag har två ringar på fingret, skratt i kroppen, lycka i maggropen och bubbel i ett glas och absolut bara vakuum i huvudet. 

 

Vi ska åka ner till stan och träffa våra familjer. Äta gott, trivas och ha det bra. Imorgon ska vi njuta av att vara nygifta.

 

Allt är så bra.

 

Vi tar ett glas rosé här. Firar kärleken. 💒

 

In på Espresso House för att slå ihjäl tiden och vem springer vi på där, om inte min nederländska väninna A och hennes man, som är här för bröllopet? Superkul att catcha up och dricka kaffe. Blir ju inte jättemycket egentid med just dem, så att bara råka på dem såhär (vad är oddsen?) blev ju helrätt. 

 

Idag bjuds kollegorna på Pinocchio-/ Glömminge-/ Herrgårds-/ Brittatårta, med hallongrädde mellan lagren, och grädde, hallon och chokladströssel uppepå. Finfint.