Maria P

Fick ett brev idag. I det stod det att jag är välkommen på examensceremoni den tjugoandra januari. Dit är det inte ens tre månader. Det är ett datum som både känns avlägset och nära. Bra ändå att man får veta, så man kan börja kontakta folk. Måste ju försöka ha nån liten fest. Kanske.

Hur som helst så är jag i Malung just nu. Här är det halvt om halvt vinter och det var frost på flera ställen när vi åkte hit. Mer och mer ju längre norrut vi kom. Och det var runt tre på eftermiddagen!

Imorgon är det vi som står för lunchen. Har väl inte riktigt bestämt oss än, men det drar åt en vegogryta och lite ris till det.


Är sugen på en ny klänning. Hittade den här på Haléns. Så himla fin ju! Eller?

Kunde inte somna inatt. Beror nog på flera orsaker, varav en kan vara att jag sov helt ensam för första gången på snart tio veckor. Både Finaste och jag behövde plugga och det gör vi bäst på varsitt håll, så jag sov hemma. Ska göra det inatt igen. Kändes dock bättre än väntat, var lite mysigt att vara hemma i sin egen lägenhet igen. Men imorgon ska vi sova ihop igen, ska allt bli mysigt det med.

Imorgon åker vi förresten upp till Malung och tillbringar helgen där. Finaste måste ändå byta till vinterdäck, så vi tyckte att en hel helg vore bra. Och det är helgen mitt emellan två kurser, så jag kommer inte behöva känna att jag borde göra något annat någon annanstans.

Apropå det, idag hade jag mitt sista studiegruppstillfälle på lärarutbildningen. Känns helt sjukt. Nu har jag enbart mitt examensarbete kvar. Tio utbildningsveckor. Sen ska jag visserligen läsa genusvetenskap, men det ingår ju inte i lärarutbildningen.

Och för att kunna få en lugn helg, måste jag fortsätta med den här kursens examinstionsuppgift nu...

Gick inte att lägga upp klippet här, men klicka på länken och lyssna.

http://www.youtube.com/watch?v=6G7ZLaiPxu0


The Bravery - Believe

The faces all around me they don't smile they just crack
Waiting for our ship to come but our ships not coming back
We do our time like pennies in a jar
What are we saving for?
What are we saving for?

There's a smell of stale fear that's reeking from our skins.
The drinking never stops because the drinks absolve our sins
We sit and grow our roots into the floor
But what are we waiting for?
But what are we waiting for?

So give me something to believe
Cause I am living just to breathe
And I need something more
To keep on breathing for
So give me something to believe

Something's always coming you can hear it in the ground
It swells into the air
With the rising
Rising sound
And never comes but shakes the boards and rattles all the doors
What are we waiting for?
What are we waiting for?

So give me something to believe
Cause I am living just to breathe
And I need something more
To keep on breathing for
So give me something to believe

I am hiding from some beast
But the beast was always here
Watching without eyes
Because the beast is just my fear
That I am just nothing
Now its just what I've become
What am I waiting for
Its already done

So give me something to believe
Cause I am living just to breathe
And I need something more
To keep on breathing for
So give me something to believe

And I need something more
To keep on breathing for
So give me something to believe

Nu har jag sett den. Tio år efter att den kom ut. Jag vet. Vem fan väntar tio år på att se The Green Mile?

Jag.

Jag är ingen filmmäniska, och har inte sett någon av alla klassiker. Jag har inte sett Rain Man, jag har inte sett någon Terminator. Jag har inte sett någon Matrix, jag har inte sett Grease. Jag har inte ens sett Mamma Mia, men till skillnad mot tidigare nämna filmer, tänker jag aldrig se den heller.

Jaja, The Green Mile är en film jag velat se länge. Har dock inte blivit läge eller tillfälle, men nu har Finaste köpt den och igår bänkade vi oss. Den var precis lika bra som jag trodde. Ännu bättre.


Om en vecka är vi i Malung. Åker på torsdag. Veckan därpå åker vi ner till Axvall och bor hos mormor. Fick precis ett mail från min älskade Lena om att vi ska sjunga i Skärv den helgen. Såklart jag ställer upp, och Finaste har inget val. Herrar behövs alltid, även om det tvistas om vart förstatenorer egentligen hör.


Nu ska vi till Biltema och köpa domkraft.

Jag har något sjukt ont i knät. Efter simningen. Jag hoppas att det är träningsvärk. Men varför skulle jag ha träningsvärk på en enda punkt i kroppen? Och just i knät?

Jag har i alla fall varit på apoteket och köpt lite bandage och Zon. Sen gick jag till Intersport och köpte en knävärmare, eller vad man ska kalla det. Den är till för att värma och ge stöd åt knät i alla fall. Och med den på så gör det enbart ont om jag trycker på den punkten där det gör ont.

Och varför skulle jag göra det?

Utan knägrejen gör varenda steg ont. Igår försökte jag böja och greja lite. Ifall det nu skulle sitta i leden. Så gör mina leder ibland och då är det bara att böja och hålla på tills det knäcker eller i bästa fall smäller till ordentligt. Då går det onda bort. Men det funkade inte och jag fick bara ännu mer ont. Det knäckte inte ens. Vilket ledde mig till slutsatsen att det sitter snarare i nån muskel. Det gjorde ont varenda gång jag vände mig i sängen inatt. Stackars Finaste fick höra på mina suckar och plågade ljud.

Men nog om elaka kroppsåkommor.

Jag har fortfarande inte kommit igång med plugget. Dumma mig. Men imorgon. Det lovar jag mig själv.

Saken är den att det inte kommer ta så lång tid. Och det förvärrar saken. Jag behöver lite stress för att det ska komma igång, men jag känner ingen sån stress.

Och det är lite dumt.

Eller mycket.

Annars har jag hållt mitt Förintelseföredrag igen. I en sexa på skolan där jag hade VFU. Hann aldrig med det när jag var där, så jag åkte dit och höll det idag istället.


Jag skulle ju kunna plugga lite nu, i och  för sig...

Om jag hade haft nån motivation, vill säga...

Har motionssimmat idag för första gången på flera år. Simmade 60x25m=1500meter. Tog mig en knapp timme. Känns bra i kroppen nu efteråt med. Lite kramp i ena handen bara.

Och nu är jag sjuuuukt peppad att plugga.

Jag ljög.

Sometimes when somebody loves you
Miracles somehow appear




Now is the hour
When frogs and thrushes
Praise the world
From the woods and rushes
Sleep, my love
Sleep, my only
Deep in the dark

Fragile and magical shadows
Silently start to appear
Lovely and lyrical
Silvery miracle
Charlotte's web

Carefully spinning her tracings
Lacy and gracefully sheer
Over and under the infinite wonder of
Charlotte's web

Why is she spinning and weaving away all night long?
What is she trying so hard to convey with her silent song?

Sometimes when somebody loves you
Miracles somehow appear
And there in the warp and the woof is the proof of it
Charlotte's web

Så var det fredag igen. På måndag börjar mitt livs sista VFU-vecka. Känns helt sjukt. Vem ska hjälpa mig nu? Ska i alla fall få planera större delen av nästa vecka själv. Sista gången det får gå fel. På riktigt.

Imorgon döps lilla Ester och på kvällen blir det mat, vin och film hos Norén. Annars händer inte mycket. Ska passa på att få sova ut och njuta av lite ledighet.


Nedan ett klipp med bland andra Eva Åström Rune (till vänster i bild, av kvinnorna som sjunger), som vi hade som en av gästerna på konserten.

Vi är inte vana vid den. För den är aldrig.

Det är aldrig helt tyst. Alltid är det något som låter.

Men allting är relativt. En fläkt som surrar några meter bort behöver inte vara störande. Man märker den inte förrän den slår av.

Vi har så gott som alltid ljud omkring oss. Ljud som vi är mer eller mindre medvetna om.

Därför.

Uppskattar jag tystnaden. Den relativa tystnad man kan uppleva när man är alldeles ensam i en stor sal. Som man kan uppleva när man cyklar alldeles ensam hem en sen natt.

Och jag uppskattar tystnaden mest när TV:n slås av. När musiken tystnar. När jag lämnar en festlokal. När jag varit i närheten av mycket och långvarit ljud. Då uppskattar jag tystnaden. Mer än någonsin.

Tystnaden kan vara outhärdlig.

Om telefonen som skulle ringa, inte gör det. Om man är osams. Om det bara är pinsamt. Då vill man mer än något annat att musiken ska börja spela. Att någon ska säga något. Att den där förbannade telefonen gav ifrån sig ett enda litet ljud.

Men oftast.

Oftast uppskattar jag tystnaden. Ofta längtar jag efter den.

Nu är den relativa tystnaden skön. Som när man sitter vid varsin dator utan ett ljud. Otvunget. Helt utan konstiga känslor. Det enda som hörs i denna relativa tystnad, är ljudet av ett knapptryck då och då. En suck. Datorernas surrande.

Snart tystnar även det.

Och det enda man hör är andetagen från två individer som inget brgär, förutom att få vila alla sinnen en stund.

Konserten gick hur bra som helst. Gästerna var fantastiska och kören strålande. Är väldigt nöjd och stolt.

Nu: Sittning

...vilket kan bero på att balkongdörren står öppen. Men vi får välja på kyla nu eller kvävningsrisk inatt när vi ska sova.

Igår hade jag mitt (på Norrstrandsskolan) berömda föredrag om Förintelsen. Eleverna var lite trögstartade, men till sist kom de igång med funderingar och frågor. När jag stängt ner datorn och hörde efter om någon hade frågor, lyftes runt sex händer i luften. Fler skulle det bli. Jag höll på i över en och en halv timme. Eleverna var jätteduktiga. Applåder blev det och några stoppade mig på vägen ut och ställde fler frågor. Sen hörde jag två elever som sa något i stil med:
-Asså, det var ju liksom intressant!
-Ja, och hon berättade jättebra!
En kille gjorde tummen upp mot mig när jag mötte honom. Kul att få såna beröm av elever man aldrig träffat i ett klassrum och som man absolut inte känner.

Idag hade jag klassen själv. Åsa var på konferens. Gick jättebra. Klassen är helt underbar och rolig.

Jag är glad över livet just nu. Känns det som. Lite press och stress inför en kommande konsert, men så ska det vara. Mitt sista Musikaliska Möte som ordförande.

Allting snurrar liksom på i rätt takt. Jag hamnar lätt på samma våglängd som de flesta jag möter, och det känns skönt. Lagom med kompromisser.

Nu.

Ska jag stänga balkongdörren, äta ett ägg och sen förbereda för stämrep. Och hoppas att Finaste hinner komma hem innan jag åker, så jag får en puss.