Halvmara

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?
Nej.
 
Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.
 
Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.
 
Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!
 
Kom igen!
Bra kämpat!
Bra, Maria, riktigt, riktigt strongt!
Hejja!
Snart i mål!

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.
 
Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.
 
Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.
 
Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.
 
 Sisådär en minut innan start.

Trött och svullen

Jag är trött i kroppen. VårRuset tog verkligen ut sin rätt på mig. Jag trodde verkligen, på riktigt, att jag var redo för BodyCombat igår, men det var mest bara jobbigt. Benen var inte alls med på noterna och med facit i hand borde jag kanske inte fullföljt passet. Kort och gott; min kropp var inte återhämtad och redo för ett träningspass. Då har det ändå gått en vecka sen VårRuset, helt utan träning, bortsett från sköna långpromenader, transport på cykel och lite stalljobb.
 
Jag är trött i huvudet. Att ha en dålig kväll med efterföljande tröttdag gör skallen tom den tredje dagen, och att sen avsluta just tredje dagen med körövning i en syrefattig replokal hjälper inte direkt till.
 
Jag är svullen i kroppen. Jag har funnit en högst biologisk orsak (vid sidan av alla mentala) till dippen i måndags; svullen buk och svullna vader - HEJ PMS! Stackars folk i min omgivning...
 
Borde jag sova nu? Ja, det borde jag. Ska jag upp fyra imorgon? Ja, det ska jag.
 
Häpp!

Jag segrar, på så många nivåer.

Jag kunde välja att vara missnöjd. Jag kunde välja att fokusera på det faktum att jag fick stanna och gå inte mindre än tre gånger under loppet. Jag kunde zooma in det, att jag troligen skulle varit inne på under tjugofyra minuter, om jag fortsatt springa.
 
Men nej. Jag ignorerar Hans röst och Han är vansinnig men det får vara hur det vill med den saken.
 
Ikväll får gummibandet vila still. Nu, i skrivande stund, plockar jag av alla snoddar och armband. Det blir inga fler jack i underarmen, inte ikväll.
 
För jag får vara nöjd. Ikväll har jag segrat på så många nivåer. Jag få njuta av min insats. När jag korsade mållinjen slog klockan över på tjugofyra minuter och tio sekunder. Min tid blev ytterligare fyra sekunder snabbare. Jag satte personbästa med sjutton sekunder.
 
Visst. Luftrören piper litegrann. Hälen är svullen, knät molar och ljumskarna gör sig påminda.
 
Men jag segrar. Jag genomförde loppet. Jag tillät mig att stanna och gå. Jag lyssnade på att kroppen behövde det. Jag sket i Honom och Hans avgrundsvrål. Jag lät leendet krypa fram när jag låg i en hög och flämtade. Bananen, energidrycken, chokladbiten och energibaren slank ner utan problem. För kroppen behövde dem, om inte annat för att jag ens skulle ta mig hem.
 
Jag njuter av att min kropp orkade det här. Jag är så tacksam för att den förlåter allt jag utsatt den för. Den förlåter mig, och den tillåter mig att rakryggat promenera hem efter den insats vi, kropp och själ, genomfört tillsammans. Min kropp är så sargad, och ändå förlåter den mig och den bjuder till. Den svarar genom att vara i bättre form än någonsin. Det borde inte ens vara möjligt.
 
Nu ska jag ta en lång och varm dusch. Sen ska jag säcka ihop i en liten hög i sängen. Ligga där tills Finaste kommer hem från körövningen. Berätta om varje meter av loppet. Sen ska jag sova. Det behöver min kropp. Och imorgon ska jag promenera med min fina K. Planera Ransätersstämman. Sen stallet på fredag.
 
Jag njuter av nuet och av det som kommer, de närmsta dagarna.
 
Jag segrar, på så många nivåer.
 
Om vi jämför med ifjol...

Sluttid VårRuset 2013: 24:22
Sluttid VårRuset 2014: 24:06
 
Snittid per kilometer VårRuset 2013: 4.52 minuter
Snittid per kilometer VårRuset 2014: 4.49 minuter
 
Snitthastighet VårRuset 2013: 12.33 kilometer i timmen
Snitthastighet VårRuset 2014: 12.46 kilometer i timmen
 
 

Tretton

Jag slog mitt personbästa med sisådär tretton sekunder. 
 
Oväntat. Och underbart.
 
 

Daggadaadaa

Om en kvart tänkte jag vara ombytt och omplåstrad och klar inför VårRuset. I vanlig ordning blir det promenad och jogging ner till starten, som uppvärmning.
 
Irriterande nog har mina nya löpskor gett mig en tryckskada på höger häl och en mindre svullnad har börjat formas. Antagligen borde jag inte springa med det. Men det gör jag ändå.
 
Ingen prestation ikväll. Hoppas jag, åtminstone. Jag vill njuta av kroppen. Av adrenalinet.
 
Blir nog bra.
 

Andra bullar, så att säga

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).
 
Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!
 
Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.
 
Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.
 
Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.
 
 Sånthär kan den få, som bjuder hem mig på kaffe. Betänk det.
 
 Svettig och glad efter BodyJam.
 
 Duschad och fräsch.

Jag håller er på halster lite till.

Bra dag idag, fast den har varit fylld av trötthet. En dag kan vara bra ändå.
 
Fick ett mail idag, och det gjorde mig glad. Nästan så jag hoppade och skuttade litegrann. Det handlar om ett litet projekt. Lite ideellt arbete, kan man säga. Ett steg mot en möjlighet. Jag vill inte skriva mer än så, inte förrän det hela sjösatts (men jag vet någon som kommer bli rätt nöjd). Jag håller er på halster lite till. Gott så.
 
Bortsett från cykel och busspromenader, var dagen tänkt som  vilodag. Eller ja, jag hann nästan tänka den tanken till slut.
 
Och här sitter jag nu, svettig och relativt nöjd efter halvmilen.
 
Nästa vecka är det dags för VårRuset. Ja, jag ska ställa upp. Min önskan är såklart att springa fortare än ifjol, men jag tror egentligen inte på det. För då gick det djävulskt fort (för att vara jag). Så det primära målet är att bara... använda kroppen.
 
Kom och hejja på mig, gör det. Se mig njuta av min kropp, när den fungerar som allra bäst. Kom och se ljuset som tänds i mina ögon, när jag går i mål och kroppen har klarat ännu en utmaning. Se hur jag flämtande trillar ihop i en liten hög, och ler. Se mig le av tacksamhet, för en kropp som fungerar som den ska, när den ska.
 
Det var vad J ville ifjol. Att jag skulle njuta av loppet. Det gjorde jag inte, för Hon jagade mig hela varvet runt. I år ska Hon inte få chansen. Jag ska ta mig runt på rent lyckorus. Må bra. Njuta. Samspela med min kropp, känna hur varenda muskel arbetar. Låta varje rörelse ersättas av en ny, i ett väl samspelt flöde. Det är njutning. Träning när den är som bäst. Ger det, den är menad.
 
Det är mitt mål i år. Ingen prestation. Bara njutning.

Source: Unknown

Idag har jag tränat sjukt mycket. Trots det, hade jag löjligt mycket energi till dagens sista pass...
 
Jag började mitt gymbesök på crosstrainern. En timme avsatte jag, det var mer eller mindre exakt vad jag skulle hinna med. Tråkigt, ja, men jag har ett knep för att få tiden att gå liiite fortare... Jag sätter upp ett knappt uppnåeligt mål, vad gäller endera distans eller brända kalorier. Idag bestämde jag mig för att hinna en mil. Redan efter tre minuter insåg jag att jag låg lite efter, så det blev till att trampa på. Efter sex minuter hade jag kommit niohundratjugo meter. Efter tolv minuter, ettusenniohundraåttio. Efter arton minuter hade jag trampat iväg tretusentjugo meter. Efter sextio minuter, hade jag landat på tiotusenetthundra meter. Lite skakig i benen, klev jag av och in på kvällens första instruktörsledda pass.
 
Det var FLX, alltså stretch. Det var väl dels därför jag valde att stå på crosstrainern först; det känns rätt poänglöst att gå på stretchpass med kalla muskler. Jag har varit mer rörlig under ett FLXpass, helt klart, men det drog skönt i ljumskar och baksida, och det är där jag behöver sträcka ut.
 
Jag hade en timme till nästa instruktörsledda pass, så jag smet upp på ett löpband och satte fem kilometer som mål. Jag ställde in hastigheten till tio kilometer i timmen, förutom sista kilometern, då jag ökade till elva. Tjugonio minuter och trettionio sekunder tog halvmilen. Abslout inte den snabbaste tid jag gjort, men det hade jag heller aldrig haft som intention. Och just på löpbandet kan jag ju styra det. Dock har jag som mål nu, fram till VårRuset, att alltid springa halvmilen under halvtimmen.
 
Kvällens sista pass blev BodyCombat. Och, som jag skrev ovan, jag hade så sjukt, galet mycket energi. Varifrån kom den?! Jag hoppade och sprang och slogs och sparkade. Jag tror jag missade, max, tre slag under hela passet. Mitt fokus var stenhårt och i varenda vändning hängde jag med. Näst sista konditionslåten varvar running man och "vanliga" höga knän (med slag också, förstås) och den låten är stentuff. Det bekom mig tydligen inte det minsta, trots all konditionsträning jag gjort innan.
 
Jovars, det kändes att jag svettats idag. Väl hemma, kunde jag borsta bort saltet ur nacken. Men kroppen känns mer okej än den borde. Det brukar betyda att något snart bryter ut. Vi får hoppas att detta något håller sig borta.
 
Releasens bästa låt

Löfte

Jag ger inga nyårslöften, så det här är ett vanligt löfte. Till mig, bara mig.
 
Jag lovar och svär att jag, innan januari månads utgång, ska ha kollat upp min smärtande högerfot.
 
Jag trampade snett med den under ett BodyCombatpass i våras, dagen innan vi åkte till Tallinn med jobbet. Sen var den lindad istortsett hela resan och veckan därpå sprang jag VårRuset. Det gick bra. Sen har den varit uppstöttad till och från, oftast under dans- och combatpass. Naturligtvis lyckades jag trampa snett igen, nåtsåinåttabängen som jag säger, under BillingehusLoppet och sen dess har foten inte alls varit sig själv. Ingen svullnad, men den gör ont.
 
Så den ska kollas upp. Det lovar jag mig själv.
 
 

Bildbomb från 2013

Jag kan inte hålla mig, helt enkelt. Klicka på bilden om du är sugen på att läsa inlägget den är hämtad från. En del bilder länkar till samma inlägg.
 


Tweet
 
 Redo för ismilen.
 
 Slys rumpa.
 
 Hjärta som jag fick av ett av kidsen på jobbet, på alla hjärtans dag.
 
 Bild tagen av min älskade A, under festkväll med kollegorna.
 
 Första bilden på mig och Finaste, som par. Alla hade fattat, utom vi. Jag publicerade bilden här på vår fyraårsdag.
 
 Jag med mustasch, vilken jag snodde vid en europamässa i Tallinn.
 
 Tiden från VårRuset.
 
 I juni lindade jag, av plast, en midsommarkrans.
 
 
 Trolltema på jobbet.
 
 Finaste blomman, vilken jag fick av en av alla mina underbara ungar. Ni ser väl min legosoldat? Och NU vill jag bara tala om att jag tror jag lyckats få den här att blomma om! Det har aldrig hänt förr!
 
 Min tid från Stadsloppet.
 
 
 
Tre av de vackraste bilder jag tagit. Särskilt den med blåklockan.
 
Alla tre bilderna ovan, länkar till samma inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om fördomar.
 
Följande sex bilder kommer från samma inlägg.
 Bild på en Maria som lyckligt dansar runt på en åker, iklädd alldeles för stora gummistövlar.
 
 Liljekonvaljbär.
 
 Groda.
 
 Litet, litet spindelnät.
 
 Hopp från en brunn.
 
 Stenfrukt.
 
 Första gången med färg i håret.
 
 Hyggligt nöjd med tiden, 53.58, efter ToppLoppet.
 
 Att kasta löv omkring sig blir man aldrig för gammal för.
 
 Stämningsfullt inlägg.
 
 Bild från ett inlägg om BillingehusLoppet, samt en liten sammanfattning av årets millopp. Ett positivt inlägg, i så många bemärkelser.
 
 Ja.
 
 Från Köpenhamn.
 
 Nöjd fröken Persson efter löpning hem från jobbet.
 
 Inbjudningar.
 
Från ett instagraminlägg.
 
Tomte.
 
 Årets pakethög.
 

Avslutar med det faktum att jag fick mandeln i risgrynsgröten i år. Så klockrent!

Löpningen

Denna vecka har jag sprungit/joggat mycket; 3,49km + 5,06km + 8,14km + 12,83km = 29,52km. Jag vet inte om det är någon typ av veckorekord, men det är inte speciellt viktigt heller.
 
Jag reflekterar mycket när jag springer, något jag kom fram till, just under en löptur. Ord som sagts, eller för den delen inte sagts, spelas upp; jag kan analysera konversationer och förbereda samtal; jag ser tillbaka, jag ser framåt.
 
Den senaste tiden har jag sett tillbaka på året som gått, dels tjugohundratretton som sådant, men också det år som gått sedan november ifjol. På tisdag är det den tolfte november.  Det är ett datum som, troligtvis, föralltid kommer vara fastetsat i min hjärna. Och i hjärtat, för den delen. Det har varit ett år av två steg fram och ett, men ibland också en fyra, fem, steg tillbaka.
 
Det har varit ett löparår.
 
Såhär mycket har jag aldrig sprungit tidigare. Och när jag ser tillbaka på vad jag åstadkommit, ser jag en ständig utvecklig. Jag har sprungit fem lopp under året, varav de första fyra; Ismilen, Vårruset, Stadsloppet och Topploppet, gick långt över förväntan och Billingehusloppet gick något bättre än vad jag trott. Med de facit jag har i ryggen, ser jag framåt och jag vet att jag kan bli ännu bättre. Jag vill hålla löpträningen ordentligt igång, för om bara några månader drar loppsäsongen igång igen och då vill jag förbättra allt jag kan.
 
Hur håller jag motivationen uppe, då?
Jag planerar alltid ett längre löppass ett par dagar i förväg. På så sätt är huvud och kropp inställda på att det ska ske. Jag tänker igenom ungefärliga löpvägar, men jag håller det alltid öppet. Är jag pigg i benen med tre kilometer kvar, så kanske jag tar ett kvarter eller två extra. Blir jag trött, så ser jag till att springa vägar så att jag kan korta av sträckan om det behövs.
 
Turbank. Jag kan komma hem efter jobbet och ha världens spring i benen, men kanske bara ett par timmar på mig innan jag ska vara någon annanstans. Då har jag en liten bank av kortare (eller längre, om det hinns med) "standardrundor" som jag inte behöver planera, kroppen vet i förväg vart den ska.
 
Våga testa nytt. När jag planerar mina turer, så blir de aldrig desamma. Det är underhållande för såväl hjärna som kropp (och nyttigt) att komma ut på nya vägar.
 
Våga vägra. Det är okej att ställa in ett pass. Jag får hjärtklappning när jag bestämt mig, men jag överlever det. Och sanningen är den, att det är inte alltid jättelockande att ge sig ut klockan fem en novembermorgon när regnet vräker ner.
 
Ha mål. Det är nog det viktigaste för mig, att alltid sträva framåt. Om det så är ett lopp, en distans på en viss tid, en viss kilometertid... you name it, det blir så mycket roligare om jag vet vad jag vill med löpningen. Eller med all träning. Alla pass på gymet; dans, box, styrka, cykel, core, yoga... De gör mig till en allsidigt tränad människa och i slutändan en bättre löpare. Och det vet vi, allihop.
 
 
 

Pustar ut

Tvingade, i vanlig ordning, Finaste att fota.
 
 
 

In your face!

Jag skakar. Jag kollapsade efter mål. Låg och flämtade i nästan en halvminut.
 
Kilometer 1
Gick förvånansvärt lätt. Tack vare att jag ställt mig riktigt långt fram, kom jag lätt iväg.
 
Kilometer 2
Här började jag bli lätt seg i benen, men det gick fortfarande någotsånär. Bron över Klarälven bjöd en lätt uppförsbacke, men den var okej. Vindarna svalkade.
 
Kilometer 3
Här började jag bli trött. När halva loppdistansen var avverkad började jag fundera på om utgångstempot varit för högt för att jag skulle ta mig runt. Alls.
 
Kilometer 4
Minsta vindpust var som en orkan. Vartåt jag än vände mig, tycktes det blåsa motvind. Och då sprang jag åt åtminstone tre väderstreck under den kilometern. Jag tror jag kan ha slagit av på takten här.
 
Kilometer 5
Ren viljestyrka.
 
När mållinjen och klockan var inom synhåll, slog tiden precis över på tjugofyra minuter. Tjugofyra. Jag satte fart och sket i allt. Jag tror jag fick ny styrka av att eventuellt kunna komma under tjugofem minuter.
 
Direkt efter mål la jag mig i en liten hög. OCh tittade upp. Då, när jag tittade upp, och såg på klockan igen, stod den på 24.45.
 
Under tjugoåtta. Under tjugofem. Under tjugofyra och en halv.
 
Placeringen tar jag med en nypa salt; det var ju bara några hundratal av oss som sprang med tidtagning. Men skit samma.
 
Av resultatet kan jag alltså räkna ut att jag snittade kilometern på 4.52, vilket ger en hastighet på 12.33km/h.
 
Jag spyyyr!

Sjukhusbesök

Idag har jag varit på sjukhuset. Ska snabbt avdramatisera det hela med att tillägga att jag var där som besökande. Undebaraste, finaste kollegan A har legat inne i ett par dagar på grund av andningsbesvär, så jag kikade in och flamsade en timme. Dog litegrann av hennes helgalna rumskompis på hundra plus som såg till att både sköterskor och A fick motion. Har lovat A att intyga allt hon berättar om tanten sen, när hon är tillbaka på jobbet.
 
Vårruset imorgon. Laddar som tusan. Under tjugoåtta minuter ska jag. Det handlar om att snitta kilometern på fem och en halv minut. Vet inte hur det ska gå ihop, men är jag en sekund långsammare än tjugoåtta minuter så kommer jag bli sur. Riktigt sur. Så. Fick jag det sagt.
 
Ha't!

Tisdag

Tisdagslöpning idag. Har blivit alldeles för lite av den varan på sistone. Får väl ta tag i det i höst ordentligt igen. Det blev intervaller idag men på grund av Vårruset på torsdag så tog jag det väldigt lugnt. Ingen urblåsning, liksom.
 
Eventuellt blir det träning imorgon igen, eller så blir det till att besöka A som ligger sjuk. Saknar henne, och på torsdag är det BÅDE Vårrus och möte med J. Kan behöva pepp.

Up and running!

Jajjemän, trots den tidiga timmen har jag redan hunnit avverka en löptur på fem kilometer. Om en vecka är det ju Vårruset och som jag alltid gör, så löpte jag loppsträckan veckan innan loppet. Det gick dock inte helt i det tempo jag önskat; på BodyCombatpasset igår trampade jag snett så det sjöng om det och högervristen har varit lite öm. Lägg därtill en sjuhelskikes träningsvärk. Det gick bra ändå, ska tilläggas, är inte det minsta bekymrad inför loppet.
 
Apropå lopp.
 
Chefen kom fram till mig igår och frågade om jag inte kunde tänka mig att åka och jobba i Stockholm igen. En vecka i september. Det visade sig vara vecka direkt efter Topploppet, som går just i Stockholm. Självklart sa jag ja. Det var så grymt kul sist och när det sammanfaller på det viset, ja då är det nog faktiskt meningen.
 
Nu ska jag duscha och sen packa klart det sista inför helgens utbildningsresa. Jobbet styr kosan mot Tallinn, ska bli så sjukt kul!

Inte som alla andra

Inte för att jag är mer innovativ än någon annan. Det skulle jag aldrig påstå.
 
Men jag ville göra något som kanske inte alla andra gjorde.
 
Om knappt två veckor är det ju Vårruset här i stan. Jag ska springa, som de två senaste åren. I år valde jag att lägga till sextio kronor i startavgiften och stötta SOS Barnbyar. Då fick man ett härligt armband:
 
Bildkälla
 
Men.
 
Varför ha det som armband när man älskar att fläta håret, och dessutom att experimentera?
 
 
Nu kanske det blir en något annorlunda fläta, men bandet ska definitivt få pryda mitt hår istället för min arm under loppet.
 
Gôtt dä!

Nya skor

Hade tänkt satsa på ett par inneskor den här våren.
 
Icke.
 
Nya löparpjuck för femtonhundra spänn, blev det istället.
 
Voilà!
 
De ska invigas på riktigt imorgon, med både promenad och löptur. Just nu används de här inne.
 
Lagom till Vårruset, dit jag numera dessutom är anmäld.
 
Hejdå, alla pengar!

Sådärja

Halva dagen är avverkad. Jag har hunnit dansa, sitta i ett kort möte och löpträna. Testade spåret för första gången på tre veckor och det var hur fint som helst. Bara några vattenpölar och en kort bit med is. Annars helt rent och mjukt och skönt för mina ben (som hälsar och tackar allra ödmjukast för bytet från asfalt till grus).
 
Inga fler direkta planer.
 
Såg Henne, på TV, speglas i vitrinskåpet.
 
Jag gick in hit och stängde dörren. Trots att ljudet på TVn är av.
 
*kräks*

Zweden

Svensk mark igen. Vi har verkligen haft det jättebra. Bildbomb kommer.
 
Men i korta drag:
 
Onsdag:
Strax efter midnatt natten till onsdag styrde vi mot Skavsta. Efter en förvånansvärt smidig väntan kom vi på planet, upp och iväg - och fram - i tid. Vi blev upplockade av A och B och installerade oss hemma hos dem.
Efter lite kaffe åkte vi in till Eindhoven centrum. Väldigt fin stad med blandning av nytt och gammalt. Det är verkligen en stad där man känner sig välkommen, kanske för att den är väldigt oturistig. Man slipper hålla stenhårt i allt, eftersom ingen per automatik tror att man är turist så finns det sågott som inga ficktjuvar. Vi gick runt i stan och hittade smultronställen.
Jag tog redan den kvällen en joggingtur i en kanonfin park i närheten av A och B. Sen blev det tidig sänggång - vaken sågottsom hela bilresan, lätt sömn på planet och en powernap på kvällen; jag behövde sova.
 
Torsdag:
Vi tog tåget in till Amsterdam där det blev ett mysigt cafébesök. Sen promenerade vi över kanalerna och tog oss till Anne Franks Hus. Otroligt häftigt museum, som ni säkert vet så är det installerat i samma rum där familjen gömde sig. Vi spenderade utan problem över en timme där. Vi avslutade Amsterdambesöket med ett par kvarter i Red Light District innan vi tog tåget tillbaka till Eindhoven.
Där träffade vi lite nytt folk, och jag hann med en ny löprunda, innan vi flyttade över vårt pick och pack till A och Bs kompis. Sjuuukt snygg var han (ja, jag får säga så för Finaste; dels är han van att jag utbrister att folk - kvinnor som män - är snygga, dels räknade vi snabbt ut att vår nye värd var gay). Han pratade sågottsom flytande norska och vi hade en trevlig kväll där. Jättefint gästrum fick vi dessutom.
 
Fredag:
Magical Wedding Day. A och B var fantastiskt fina och vigseln var fin. Inte för att vi förstod något; allt hölls ju såklart på Nederländska. Men kärlek vet inga språkliga gränser (guuud så filosofiskt). Efter vigseln tog vi en drink (fria drinker åt alla) på en liten pub, sen middag med L (vår tillfällige värd) och några till, därefter var det fest natten lång. Jag hade sjukt kul och ölen var fri. Man behövde inte ens gå till baren; servitörerna gick runt med fulla brickor och det var bara att grabba tag i ett glas när de kom förbi.
 
Lördag:
Lugn dag med lite strosande i Eindhoven. Vi gick på en kort, gratis konsert i en kyrka och efter det var det lite efterfest vid studentpuben (fri öl igen) och avslutade med middag. På lördagkvällen flyttade vi tillbaka till A och B och vi stupade i säng - igen.
 
Söndag:
Sista dagen (varm som sjutton; 22°C) i Nederländerna tillbringade vi på De Efteling; en sjut kul nöjespark. Tänk er Liseberg - de Luxe! ALLT fanns, vi hade lätt kunnat tillbringa ännu mer tid där. Men efter diverse berg- och dalbanor och annat skoj styrde vi hemåt. Jag tog en sista tur i parken och sen blev det sallad, öl och snack vid eldstaden (ute såklart) i flera timmar.
 
Måndag (läs: idag):
Tja... Bil, flyg, bil. Inte mer. Jag snörde på mig skorna så fort vi kommit hem och jag avverkade över fem kilometer på lite drugt tjugoåtta minuter! Det tempot på VårRuset, och jag klarar mitt mål för året =)
 
Tjing!
 

Tidigare inlägg