Tack för brickan!

Dagens frukost intogs på balkongen med min nya bricka som underlägg. En nybryggd kopp kaffe (koppen är Pyrola från samlingen vi fick av mina syskon och min brors flickvän) och två Solrosfrö- och pumpaknäcke (från gottekorgen vi fick i bröllopspresent) fick starta denna min sista arbetsdag på mitt älskade jobb. Om bara några timmar väntar semester och därefter taggar jag nytt jobb! 
 

En önskan

Imorgon gör jag min sista dag på jobbet.
 
Jag ber, önskar, att åtminstone någon ska minnas mig. Åtminstone ibland. Bara tänka på mig. Råka minnas en ljus stund. Kanske någon av de små kommer göra det. Jag hoppas och ber.
 
Jag kommer alltid minnas dem.
 

 
Nedan följer en enkel inspelning vi nyss gjorde, Finaste och jag. Mest för att testa inspelningsapparaten jag fick av honom i bröllopspresent. Nej, det är inte rent. Nej, jag är inte uppsjungen. Ja, jag är nytränad, förkyld och hes. Nog med ursäkter. Det duger.
 
Lyssna istället.
 
 
Think of me, think of me fondly when we've said goodbye
Remember me once in a while; pleaste promise me you'll try
When you find that once again you long to take your heart back and be free
If you ever find a moment; spare a thought for me

We never said our love was evergreen or as unchanging as the sea
But if you can still remember; stop and think of me

Think of all the things we've shared and seen
Don't think about the way things might have been

Think of me, think of me waking silent and resigned
Imagine me, trying too hard to put you from my mind
Recall those days, look back on all those times, think of the things we'll never do
There will never be a day when I won't think of you

Flowers fade, the fruits of summer fade, they have their seasons; so do we
But, please, promise me that sometimes you will think of me
 

Presenter

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.
 
Vardagsrumsbordet i söndags
 
Underbara G, C och H kom med en överfull gottekorg.
 
 Från Danmark kom hälsningar, från Js föräldrar. Boken handlar om Js farfar och far, och hästen de hade i sin ägo för runt trettio år sedan. Hästen som filmen handlade om, som jag var på premiär på i höstas.
 
 En bok om orglar och organister i Karlstads stift, tillochmed 1869. Författaren bor i Axvall och vi har sjungit ihop i flera år. Han är sedan länge pensionär och ägnar sig nu åt research och skrivande kring orglar. Och organister. Han har även skrivit en om Skara stift. Imponerande, men jag är tveksam till när, eller om, boken ska läsas. Kanske om jag får sömnproblem.
 
 En HANDduk, fylld med symbolik.
Och ja, det är efternamnet Lekare vi tagit oss. Finastes mamma behöll det när hon gifte sig, och Finastes morfar, mormor, morbror och kusiner heter det också. Så vackert.
 
 Från Finastes familj. Muggar, formar och lite bröllopsreseslantar.
 
 Från mina syskon och min brors flickvän. Lite påfyllning av Elsa Beskow-muggar, samt en handduk och en bricka. Utöver Farbror Blå, Fru Fuchsia, Tomtebobarnen och Herr Tistel, äger jag numera även Pyrola, Jordgubbe, Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin, som muggar. Brickan är Pyrola och handduken är Jordgubbe.
 
 Från bröllopsviolinisten. Hans skiva.
 
 Presentkort på Selma Spa, från mina föräldrar.
 
 Vackraste tavlan. Tvåsamhet, solnedgång och sjöutsikt. Från min fina F.
 
 Kammarkören gav oss en stooor bricka med design av Helena Bengtsson (den uppmärksamme ser att även kortet är i samma design), före detta medlem i kören.
 
Och så en hög med kort, innehållandes bidrag till bröllopsresekassan...
Överst, till vänster - Finastes morföräldrar och gammelmormor
Överst, till höger - Min mormor
Mitten, till vänster - Min gudfar och ingiftasfarbror, Spindelmors livskamrat
Mitten, till höger - Mina fantastiska kollegor
Nederst, till vänster -
Min yngste morbror, hans fru och dotter
Nederst, till höger - Finastes morbror, sambo och deras två söner (våra fantastiska medhjälpare under vigseln)
 
Dessutom har min andre närvarande morbror, hans sambo, deras bägge döttrar och döttrarnas respektive pojkvänner bidragit till bröllopsresekassan genom att sätta in pengar på vårt bröllopskonto.
 
ETT STORT TACK TILL ALLA FANTASTISKA MÄNNISKOR DÄR UTE, UTAN ER HADE DAGEN INTE BLIVIT DENSAMMA!

Dagen-före-fika

Idag bjuds kollegorna på Pinocchio-/ Glömminge-/ Herrgårds-/ Brittatårta, med hallongrädde mellan lagren, och grädde, hallon och chokladströssel uppepå. Finfint.
 
 

Veckosluten kommer med obönhörlig hastighet.

Nu börjar kort, blommor och presenter trilla in. Tårar fälls av mig, av föräldrar och av barnen. Vi håller om och vi kramas och kramarna varar i en kvart ibland och då räcker de i tvåhundrasjuttio dagar.
 
Hur mycket förstår de? Vad innebär det där ordet? Sluta. "Jag ska sluta här". Så abstrakt, går inte att ta på. Det är precis som vänta. Vad innebär det? Försök förklara det för ett barn. Den som lyckas är värd ett pris.
 
Fast visst finns de, som förstår. Ett av mina gullefjun spelade medvetet ett dåligt parti memory, för att dra ut på leken och på så vis få leka med mig lite längre. Vår sista dag tillsammans, och vi har varit viktiga för varandra. 
 
Tack Maria, För att du varit så positiv & hjälpsam. Du har alltid tagit dig tid att berätta om /---/ dag. När h*n varit ledsen vid lämning har du sett till att någon ringt & berättat att det gått över. Vi har verkligen uppskattat det! Vi kommer att sakna dig men vi önskar dig all lycka med ditt nya jobb. Och, grattis! =) Kramar 
 
Maria! Det finns inte ord nog att beskriva vad du betytt för /---/, men även för /---/ & för mig som mamma. Tack för att du funnits där vid alla jobbiga lämningar & peppat & stöttat. Tack för tårarna du torkat och trösten du gett. Tack för din inspiration & ditt engagemang & den grund du lagt för barnens framtid. Du kommer att vara mycket saknad efter sommaren, men det känns bra att veta att du kommer fortsätta inspirera och ge fler barn en bra grund för framtiden. Jag tror inte du förstår vilken fantastisk person du är & hur du påverkat våra liv positivt. Lycka till med nya jobbet, bröllopet, livet! KRAMAR
 
Tack och Lycka till. Du har varit toppen! Kramar
 
Nej. Jag förstår inte. Jag har ju skött mitt jobb, som så många före mig. Jag har älskat det, älskar det, jag har lagt själ och hjärta i det jag gjort. Men i min gärning kan jag inte se att jag på något vis skulle vara unik.
 
Veckosluten kommer med obönhörlig hastighet. Veckoslut innebär avsked, tårar och sista kramen från varje famn. Kanske blir det något På återseende. Kanske. 
 
Älskade små...
 
Solros, hemgjord ljusstake, choklad, spindelorkidé och kort. Blandat med tårar.
 

En svår morgon kan vända.

Känslan när jag har ett ledset litet barn, nära, nära. En näsa nedborrad i mjukt hår, andas djupa andetag och varm luft ner i en väldoftande hårbotten. Sakta, sakta vända tårar till leende och skratt och diskussion om makaroner. Små armar om min hals, ögon som börjar glittra och en hand som kliar min nacke så jag ryser av välbehag.
 
En svår morgon kan vända. Bli en dag av sol.
 
Känslan det medför är ljuvlig. Vetskapen om att jag är trygghet. Lugnet det ger. Den djupa glädjen. Pirret inom.
 
Ja.
 
En svår morgon kan vända. 
 

Förtidsfirande

Idag firar vi midsommar på jobbet. Kransen är på!
 
 
Mvh Pocahontas 

Paus

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 
 
Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 
 
Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.
 
Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden
Tom blev min levnadsstig och tomma blevo orden
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen
Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 
 
Och hade jag inte dig, så hade jag intet i livet
Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 
 
Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas
När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Ayy, Captain!

 

Styr söderut

Så. Nu har jag pillat klart med sista Vikingalagsartikeln till Livskick. Nästa gång jag skriver för dem, blir det om något helt annat, men det kommer utgå från ett blogginlägg jag gjort här.
 
Annars packas det här. Jag har styrt upp min outfit för imorgon; vi har pirattema på jobbet och för att ens komma i närheten av min älskade trollutklädnad, har jag fått gå loss i både garderober och smyckeslådor. Det kommer funka. Bilder kommer. Fast det är inte därför jag packar. Jag drar mot Skåne imorgon, närmare bestämt till Ystad, för att fira student. Jag åker direkt efter jobbet och missar då jobbets sommarcafé på kvällen, och på fredag är jag ledig.
 
Kanske skulle packa klart då?

Separation

Jag har inte nämnt det här...
 
...men jag ska byta jobb. Efter tre fantastiska år på ett jobb jag älskar, är det dags att gå vidare. Jag ska arbeta med lite äldre barn, på ett fritidshem, och där börjar jag efter semestern.
 
Naturligtvis gror en enorm separationsångest just nu. Det börjar närma sig att vinka av flera barn, redan nu. Och det är tungt. Ledsna föräldrar, ledsna barn. Lyckönskningar och gratulationer, till det nya jobbet. Det känns som om jag sviker, och beslutet har varit ett av de svåraste jag någonsin har behövt fatta. Och det är inte lätt att försöka förklara för en treårings ledsna blick, att jag fortfarande tycker om alla barnen där. Förklaringar ska ges, av mig, med gråten i halsen. Jag ska förklara att jag kommer sakna dem, men att det ändå får lov att bli såhär.
 
Vems grupp ska jag vara i nu? Vem ska sitta hos mig och äta? Måste du? Svåra frågor, med svar som inte går att ge. Hur ska de förstå, att det inte är på grund av dem? Det är inte på grund av någon. Förutom mig, då.
 
Nej, herregud... Det här är inte enkelt. Men det var såhär det fick bli nu. Redan idag fick jag ett underbart kort av ett av barnen. Och ja, tårarna kom.
 
 Ni ser... Vem hade inte brutit samman?

Liten summering

Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.
 
Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.
 
Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.
 
Till höger: armvecket bara några timmar efter blodprovet. Till vänster: armvecket ungefär ett dygn senare. Nu är bilden något ljus; egentligen ser det ännu värre ut. Ja, det ser likadant ut än. Tjipp!

Visst är det vackert?

Kroppen är fortsatt ganska sliten, men jag vill till jobbet. Två dagar hemma, utan tider och platser att haka upp sig på... det funkar inte. Jag funkar inte så.
 
Jag behöver rutiner, klockslag och koll på vad jag ska göra. Jag behöver veta vad som förväntas av mig.
 
Jag behöver barnen.
 
I två dagar har jag saknat deras små händer som smyger sig in i min, jag har saknat deras glada ögon och stora leenden. Barnaleenden med glesa, sneda tänder är något av det vackraste jag vet. Min morfar sa alltid, att människor med överbett och lite sneda tänder ser oftast snälla ut, för det ser ut som om de går runt och småler. Han hade rätt. Och kanske därför, eller kanske för att en sned tand i ett leende åminner mig om ett barnaleende, gillar jag just det. En tand som inte sitter perfekt, i förhållande till de andra. Leenden som är långt från tandkrämsreklamerna. Imperfektion. Det som skönhetsindustrin gärna skulle kalla skavanker, blir vackert i mina ögon. Skrattrynkor, sneda tänder, ett ärr från ett gammalt sår.
 
Visst är det vackert?

Hon gillade den också...

Jahaja.
 
Så var det fredag igen och jag begriper verkligen inte hur varenda fredag kommer tillsammans med känslan av att det var ju måndag igår?! Vad hände med... februari, mars, april? Ni vet.
 
Den underbara värmen gör mig glad och det är värt det, att smörja axlar, armar och ansikte på tio ungar ett par gånger om dagen. Hellre det än stånkande med overaller, sockor, kängor, blöta vantar och överfulla torkskåp.
 
Men. Om ni bara visste hur bra sanden fäster i solkrämen? Tänk er; en välinsmord pedagog tillsammans med fyra lika välinsmorda kiddosar, i en sandlåda, bakandes en sandkaka rabarberpaj. Värme, svett, solkräm och blåst ger sanden full potential till att tränga in i sisådär varenda por och göra oss prickiga.
 
Dagens sandlådekonversation i korthet:
Är du inte klar med den där rabarberpajen snart?
Lugna dig, Maria. Jag skyndar mej faktiskt.
Men jag vill ha rabarberpaj!
Men jag kan faktiskt inte trolla!
Hur lång tid ska den där pajen behöva ta? Jag vill ha, vill ha, vill ha!
Jag måste smörja formen så den inte fastnar! Jag bakar och knådar och skyndar mej!
Vill ha, vill ha, vill ha!
Men sluta tjata, Maria. Den är ju klar om en sekund.
Är den ju inte!
Nu ska jag hacka chokladen!
...
Och så ska det vara havregryn på.
Choklad?
Ja.
Det är gott med choklad...
Ja, men den är inte klar än, du får lugna dig.
Men jag vill ha rabarberpaj med choklad...
Nu får du allt sluta tjata, Maria.
 
Sådär höll vi på i sisådär fyrtiofem minuter. Och nej, pajen vart aldrig klar. Försökte bjuda hem mig till ett av barnen på riktig rabarberpaj, men tji fick jag.
 
Idag invigdes min klänning från Indiska. Blev barnsligt förtjust i den redan första gången jag såg den, och ryckte i den i ett par veckor, innan jag slog till. Barnen gillade den också.
 
 
Nej. Nu ska jag färga håret. Och sen ska min skitiga lekamen få sig en rejäl grovrengöring.
 
Häpp!

Storkok

Ni vet, det där med att koka ost- och broccolisås till fyrtio personer?
 
Nehej, inte ni heller?
 
Idag var det kök för mig igen. Jag fantiserade ihop en ost- och broccolisås och började med en bottenredning av den sjukt stora mängden av hundrafemtio gram smör. Fatta, vad stort allt blir! Det är verkligen en sak att laga mat till Finaste och mig, eller till en familj, men till en hel förskola? Jisses... Men jag fick till det, och jag har på kuppen lärt mig att det går hur bra som helst att riva ost i matberedare.
 
Ja, faktiskt, så kom T in till mig i köket, efter lunch och kläckte ur sig att Djävlar, vad gôtt det var! Och jäklar, säger jag bara, vad en växer av en sån spontanreaktion.
 
Nej, hörrni. Klockan är massor och jag luktar illa. Jag var hem till L med lite noter förut. Finaste skjutsade mig dit och sen sprang jag hem. Drygt sju kilometer i bra tempo. Och nej, jag har inte hunnut duscha sen dess. Vi har sett på TV och jag har skrivit lite nyheter på K och Js hemsida.
 
Sådetså.

Det blir så viktigt

Jag leker kock. Sen kan jag knappast påstå att det är jättesvårt att fortsätta på det någon annan förberett, eller att hantera en ugn.
 
Kort sagt, vår kock på jobbet vabbar och jag har köket i veckan. Det gör mig inget; jag har hygglig koll på hur det ska göras och jag får fullt utlopp för mitt maniska ordningsbehov.
 
Men jag ser ju knappt kidsen! Någon halvtimme, timme åt gången, kanske. Så myset i hallen, i toakön blev superviktigt. En unge i knät och en mjuk kind mot min hals. Lite plock och doft på ren, mjuk hud. En stund utomhus, lite gungeligung och Gåsa klinga. Ett par leende ögon och en röst som säger Jag vill vara här, jag vill vara med dig.
 
Det blir så viktigt, sånahär dagar. Det blir så oändligt viktigt, med dessa stunder. 

Sjung den om löken

Häromveckan stod jag vid gungställningen på jobbet och gav fart åt två av barnen. Som vanligt stod jag där och sjöng litegrann. Som vanligt sjöng jag vad som föll mig in. Det blev några visor.
 
Efter några sånger, tittade ena barnet på mig, med de allra mörkaste ögon och sa: Sjung den om löken.
 
Jag fick lov att fundera ett par sekunder. Sen log jag. Självklart. Och jag visste att båda barnen framför mig tycker om sången, så jag såg in i två par ögon; mörkaste bruna och klaraste blå, och sjöng:
 
Gåsa, gåsa klinga
Ge mig dina vingar
Vart ska vi flyga?
Till Rosendelund
 
Där bor göken
Där gror löken
Där bygger svalan
I Rosendelund
 
Där sitter gubbar och spelar på gullstubbar
Där sitter gummor och spelar på gulltrummor
Där sitter snälla barn och leker med gulläpplen
Där sitter du
Och där sitter jag
 
Gåsa, gåsa klinga
Ge mig dina vingar
Vart ska vi flyga?
Till Rosendelund
 
Där bor göken
Där gror löken
Där bygger svalan
I Rosendelund
 
Där sitter drängar och spelar på gullsträngar
Där sitter pigor och spelar på gullgigor
Där sitter snälla barn och leker med gulläpplen
Där sitter du
Och där sitter jag

Och var skulle en sån som jag börja, om inte med barnen?

Stackars Finaste har legat sjuk hela helgen (han var nog rätt nöjd över att ha valt att stanna hemma när jag åkte till Axvall) och kommer åka till jobbet tidigast på onsdag igen. Jag, å min sida, har kört hårt idag och haft en bra dag på jobbet.
 
Ikväll har vi nostalgitrippat litegrann och sett några Alfons Åberg-klipp och nördat oss rejält med att tralla oss fram till vad introt går i för taktart(er). Femton åttondelar varvat med elva åttondelar, har jag kommit fram till. Vi råddar bröllop och kommer med lösningar på funderingar vi har. Jag har kontaktat lite musiker och imorgon tänkte jag ringa fotografen och apropå det, börjar lite fotoidéer ta form.
 
Men nu är jag trött som ett spån, och jag ska upp vid halv fem imorgon. Sjukt orimligt, men det är så det är. Jag ska bara gråta klart över barnen på barnhemmet i Bosnien. När personalen reagerar, men inte får agera för direktören. Fastbundna barn, spjälsängar till tonåringar, undernäring, ingen stimulans, ingen utevistelse överhuvudtaget.
 
Jag vill gå med i Våra Barn. Jag börjar känna ett behov av att agera på något plan. Och var skulle en sån som jag börja, om inte med barnen?

Vad svarar man på det?

Idag har jag rensat! Jösses, jag älskar verkligen att slänga grejer. Bort, bort, bort med allt jag inte behöver. Befrielse när det finns öppna ytor, när det är rent!
 
Fina kollegan J såg på mig en stund i hallen idag, och sen sa hen med ett brett leende: Vilken fantastisk förmiddag du måste haft, det strålar om hela dig! Jovars, jag hade en lugn och skön morgon hemma, och hann med mycket. Tillochmed lite Ground, Sound, Breath hann jag. Annars har jag, på grund av sen och känslosam kväll igår, varit rätt trött, men det behöver ju inte betyda att dagen ska vara dålig. 
 
Och så en episk barnkommentar. Såklart. En förälder kom tillbaka in, efter lämning, för att ge mig ett papper. Barnet var kvar i hallen så föräldern sa nåt i stil med Hejdå en gång till, köp rutten sill, varpå barnet konfunderat såg på mig och sa Men... vad ska vi med rutten sill till?!
 
Ja... Vad svarar man på det?

Fredagsmorgon

Happ, så ver det fredag igen. Som vanligt undrar jag i min stilla sinne vad som händer med veckorna. Fast å andra sidan, har jag aldrig varit en såndär släpa-sig-igenom-veckorna-och-längta-efter-en-helg-som-går-alldeles-för-fort-människa, utan jag har alltid trivts med alla veckans dagar och aldrig riktigt förstått den där fredagshysterin som snart övergår i söndagsångest.
 
Ikväll blir det hursomhelst lite roligheter. Jag och Finaste ska iväg och bowla tillsammans med kollegan J och hens sambo. Det var ett bra tag sen vi hittade på något nu, så det är lite läge, kan man säga. I övrigt i helgen blir det dans och ett kortbesök av svärisarna imorgon, och ett PowerSteppass på söndag. Nästa helg blir det Skaraborg igen; jag ska göra en första provning av bröllopsklänningen!
 
Nu är gröten (med pumpakärnor på (det råkar faktiskt handla om att de är goda (och Du, vad tror Du alternativet är?)), bland annat) uppäten och jag ska trampa ner till bussen.
 
Tjillevippen.

Tidigare inlägg