Maria P

Upptäckte idag att det i lördags var exakt tre år sedan jag för första gången klev innanför grindarna till Auschwitz I, och i söndags gällde samma sak, för Auschwitz II - Birkenau.

Det var en resa som var tung och som påverkade mig otroligt mycket. Minns fortfarande hur dåligt jag mådde en lång period efteråt. De glada, uppåttjackade förmiddagarna; eftermiddagarna med avgrundsdjupa, svarta hål.

Alltså, hjälp!

Jag har aldrig varit med om det, bara varit med i diskussioner om det.

Klockan ringde vid åtta. Jag stängde av den. Slumrade till. Varseblev plötsligt att jag vaknade till igen.

Och kunde inte röra mig. Inte en muskel gick att röra. Jag minns att jag, med intentionen att uppbåda lite mer kraft, som bulgariska släggkasterskor, ni vet, försökte skrika för att frigöra lite energi. Inte ens det fick jag till. Det blev bara något halvkvävt pip.

Sömnparalys kallas det. Och det är helt ofarligt. Jag kom förhållandevis snabbt på vad det var som hänt och även om det kändes som en evighet, så kanske det bara handlade om ett par sekunder, innan jag somnade om och vaknade, på riktigt, ett par minuter senare. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag lyckades somna om igen. Men något måste ha fått mig att slappna av; kanske var det vetskapen om vad det var som hände. Jag vet inte. Jag slapp i alla fall hallucinera/halvdrömma, som jag vet att vissa har varit med om. Jag vet bara att jag ville ha tag i telefonen, för att kolla vad klockan var, och så kunde jag inte sträcka mig efter den.

Nu i efterhand så minns jag den otäcka känslan, men samtidigt känner jag nu att händer det igen, så vet jag att det är bara att försöka slappna av och somna om, så behöver jag inte vänta ut att det ska släppa.

I övrigt har jag mått lätt illa i flera dagar. Tror det har att göra med den kraftiga blodsockerdippen i fredags. Inget har legat bra i magen utan jag får en jobbig illamåendekänsla såfort jag äter. Vet inte varför det inte ger med sig. Ska hursomhelst ladda ryggsäcken med druvsockertabletter i framtiden, så jag slipper den där akuta tröttheten från i fredags =)

Det var längesen jag kände av en sån sjuk trötthet. Ni kan kanske tänka er: En minimal frukost bestående av kanske en halv deciliter fil, tillsammans med runt en matsked müsli, sen ett fjärdedels äpple (eller vad det kan ha varit, V delade frukten idag) under fruktstunden. Till lunch var det kalops, men eftersom jag inte äter kött, samt är för lat för att ha med mig eget, så blev det tre potatisar och en liten hög sallad bestående av gurka och majs. Till mellanmål åt jag det som inte barnen eller någon annan åt, vilket blev två skogaholmsmackor.

Lägg därtill sammanlagt 4,2mil på cykel.

Efter duschen hemma kände jag mig seriöst sjuk. Det sög i magen, men det kändes inte som vanlig hunger. Utan bra mycket värre än så. Hade (tror jag i alla fall) ett sånt blodsockerfall så jag mest skakade och fingrade på allt. Som tur var, så dröjde det inte alltför länge innan det serverades en risotto med champinjoner, lök och à la bacon från Hälsans Kök. En portion av det och jag var människa igen.

Men nästa gång ska jag nog tänka efter lite före jag går runt och känner mig svimfärdig av blodsockerbrist.

Nej. Jag överdriver inte. Om man bortser från att jag fick gå sista biten uppför Skårebron på hemvägen, eftersom backen kom så plötsligt och jag inte hann växla ner.

2,1 mil har jag till jobbet, cykelvägen. Idag cyklade jag både dit och hem. Det var jättetrögt på ditvägen, men på hemvägen däremot gick det som en dans. Totalt har jag idag suttit på cykel två timmar och fyrtio minuter. Då gick en och en halv timme bara till ditvägen, så hemvägen, som sagt, gick fort.

Nu ska jag duscha och vänta in Finaste, hans föräldrar samt hans morföräldrar. De är och handlar. Låter utmärkt, eftersom det betyder att det snart vankas mat här.

Finastes bror N fyller trettio imorgon. Hela kvällen har jag suttit och knåpat med en av hans presenter. Vi har pratat om den i två år så det vore ju synd och skam om det inte hade blivit av. Så typiskt mig bara att sitta med det kvällen innan. Men det blir nog bra.

Annars har dagen varit lugn. Bra och kul dag på jobbet och sen ett kort men helt okej styrkepass. Nu blir det sängen, ska cykla till jobbet imorgon och behöver börja strax före sex.

Tjohoo!

Herrejösses! Alltså, jag trodde efter alla projekt i kören (där jag av någon anledning en gång hakade på i dansgruppen) att jag hade någorlunda koordination.

Idag gjorde jag mitt andra aerobicspass någonsin i livet. Första var i ettan på gymnasiet, eftersom vår gymnastiklärare var en såndär hurtig typ som var både spinning- och aerobicsledare och Gud vet allt. Det här var en nypremiär alltså.

Assvårt! När jag trodde jag hängde med, kom nya kombinationer, sen skulle den förra (som jag då hunnit glömma) läggas till till den vi nu lärt oss.Totalt fyra kombinationer, på fyra, fem eller sex åttor vardera. Jovisst, tjena.

Men kul var det! Hade tränat lite innan också; cykel hemifrån ner till gymet (3,8km), tio minuter crosstrainer som uppvärmning, ett 3x12pass på totalt sju maskiner, sen tio minuter gåband för att ha något att göra innan aerobicsen började. Och så de femtiofem svettiga minuterna i aerobicssalen såklart. Och 3,8km på cykel hem.

Ni ser.

Det tar sig.

Fattar inte hur jag kan vara så seg? Understimulans?

Sov lääänge idag. Klockan var väl närmare halv tio innan jag slog upp de små blå. Sen låg jag i sängen och läste och latade mig i runt två timmar. Helt sjukt. Efter det blev det fortsatt slappande, fast på stående fot, innan jag sminkade mig lite lätt. Sen satte vi oss i bilen, åkte till Elgiganten och köte en ny MP3 till mig (jag vet att jag har en musikspelare i mobilen, men med tanke på allt krångel med den igår så tyckte jag att det var lika bra att köpa en separat musikspelare), åkte och tvättade bilen (det behövdes) och sen tog vi en lååång söndagstur. Vi hamnade först i Edsvalla där vi tog en svängom på ÖoB och i lite andra affärer. Sen fortsatte vi och tog vägen över Kil och sen hem till Karlstad där vi stannade till på Bergvik för en improviserad veckohandling. Hem en snabb sväng, jag började lägga över lite musik till nya spelaren, hem till Finastes bror för lite bärhjälp, hem till oss igen och jag har knappt lyft arslet från datorstolen sen dess. Har bara matat in musik i MP3n, runt 450 låter blev det totalt, så jag ska väl vara underhållen till och från jobbet, åtminstone. Detta har tagit timmar, eftersom jag har plockat över musik från en del skivor också (hur längesen var det inte man satt och gjorde det?!).

Som sagt, hur jag kan vara så trött vet jag inte. Nu blir det marsch till badrummet och tvätta av sminket, imorgon blir det tidigt upp för ett gymbesök före jobbet.

Efter dagens kyliga cykeltur bestämde jag mig för att skynda på känslan av sommar och värme litegrann...

Har på prov cyklat hemifrån till jobbet idag. Lite drygt två mil visade sig sträckan vara. Inkluderat en grov felkörning vid Hynboholm (jag ville ha stora vägen på min vänstra sida och fattade aldrig riktigt att jag skulle behöva ta mig under den) tog den ungefär en timme och fyrtio minuter. Kan säkert räkna av en kvart för felkörning och krångel med musikspelaren på telefonen. Ska försöka få till det så att jag cyklar en till två gånger i veckan. Skön motion, och man är garanterat vaken när man kommer fram.

Cyklade dock inte hem. Finaste hämtade upp mig på jobbet. Det har väl inte direkt varit någon tryckande värme idag, så när pulsen gått ner så började jag fysa rejält. Rumpvärmen var på topp hela vägen hem, och väl hemma har jag druckit varmt och ska strax gå och ta en låååång varm dusch.

Javisst, braaaa. Lyckat, verkligen.


Jag skulle vara duktig och bära tillbaka det lilla bord vi har till buffébord på jobbet, till dess rätta plats i barnens lilla "kök". Jag tog med telefonen, för att lägga den i personalrummet så att jag sen skulle kunna greja med den på rasten. Jag körde på leggings och klänning idag, och hade därför inga fickor. Lyckades klämma fast telefonen mellan tummen och bordet medan jag bar...

...tills jag var framme med bordhelvetet. Smack! sa det, och telefonen for i golvet. Det gör den ofta.

Bara att idag landade den fruktansvärt dumt, och skärmen sprack.

Jag är inte på något vis fåfäng och hade kunnat leva med det. Nu förstördes dock magnetismen i skärmen. Det gick att "tända" telefonen, men inte mer.

Suckade en del såklart, men överlevde dagen och tog mig efter jobbet direkt ut till Bergvik och Telenorbutiken. Där förklarade jag mitt ärende och fick samtidigt bekräftat (vilket jag visste) att jag ingen försäkring hade på telefonen. Men det löste sig rätt bra ändå. Jag köpte en ny, exakt likadan (trivdes ju urbra med modellen), för någon hundralapp i månaden, vilket kommer på abbonnemangsfakturan. Det är helt enkelt bara att låta bli att köpa en massa strunt, så kommer jag inte ens märka det. Har flyttat över de nummer jag haft länge, via ett program på datorn, och de andra är såpass nya så jag ofta träffar personerna det gäller.

Så.

Klantigheten löste sig till något bra. Jag kan faktiskt redan nu komma på två enormt bra saker:
-Klisterskyddet på skärmen, som jag vantrivts med enormt och helt ångrar att jag satte dit, är nu ett minne blott.
-Det blev ett ypperligt tillfälle att rensa bland kontakter.

Håhå vad bra det blev ändå.

Hemkommen från sångkurs. Kändes åt helvete.

Eller ja. Jag sjöng väl inte falskare än vanligt. Men känslolivet lekte tafatt med sig självt och inga instruktioner funkade. Ville bara gå och sätta mig och låta någon annan ta vid. Har haft en liten humörsdipp senaste veckorna. Vet inte exakt vad det beror på.

Ska hursomhelst aldrig mer ge mig på en musikallåt. Jag kan helt enkelt inte hantera dem. Nästa gång blir det Taube. Då kan jag härja bäst jag vill, det går i stort sett inte att misslyckas (om man inte råkar heta Plura, men det är en annan historia).

Nu blir det Lyxfällan, sen en liten stund med min nya bok innan jag stupar i säng.

Igår var jag på en sk träningsvägledning på SATS, vilket i stort sett innebar att en träningsvägledare tipsade mig om pass som skulle passa mina intressen, talade om hur jag ska löpträna på bästa sätt, samt visade mig några maskiner. Redan idag var jag in och körde en kort uppvärmning på löpbandet, sen ett 3x12pass med lagom tunga vikter samt en mycket kort nedvarvning på löpbandet. Det sista är mest för att alla muskler ska bli varma igen tills jag stretchar. Har alltid haft en förmåga att kylas av snabbt om musklerna får vila, och om jag då avslutar ett styrkepass med armar, ex, så är benen i stort sett kalla när jag väl ska stretcha. Är det något jag har lärt mig, både genom egen träning och genom att träna och efterbehandla hästar, så är det att stretching av kalla muskler bara är jättedumt.

I brist på något bättre när jag kom hem så har jag ätit tre "puckar" med BabyBelost och nu väntar jag väl mest på Finaste. Sen blir det pastamiddag.

Tjoflöjt.

Jag är alldeles för blödig.

Om jag ser en människa i en affär, kan jag helt plötsligt få för mig att den personen är grymt ensam och inte har någon att skratta med. Särskilt gäller detta på kaféer eller restauranger, om personen ifråga äter ensam. Jag tycker helt plötsligt galet synd om denna, helt okända, människa och jag målar upp bilder som troligtvis inte alls stämmer. Jag får tvinga mig själv att för min inre syn se personen skratta och umgås med massor av folk.

Jag menar, hur ofta har jag inte själv slunkit in på ett kafé för att ta en kopp te och en smörgås, bara för att få tiden att gå? Har jag suttit där och känt mig som den ensammaste i världen då, kanske? Nej, för jag har valt det själv, precis som alla dessa stackars föremål för fördomsprofiler som jag ser lite varstans, antagligen gjort. Att sitta för sig själv behöver inte betyda att man i övrigt är ensam. Likaså har jag, oftare än tillsammans med andra, gått runt helt för mig själv i massa butiker och trivts alldeles ypperligt. Hur skönt är det inte ibland, att slippa känna att man drar runt på någon som kanske inte alls vill följa med i "mina" tråkiga butiker?

Nu snackar vi alltså inte lite medömkan. Jag kan se personer framför mig länge efteråt. Helt plötsligt få en klump i magen för att jag inbillar mig att någon jag inte känner och aldrig lär se igen, varit ensam och allena här i världen.

Hur logiskt är det?

Jag begriper mig inte på mig själv...

Okej...

Nu är det över en timme sen jag skrev förra inlägget. Då hade jag lagt ett baslack, väntat i typ en halvtimme, och lagt på ett lager färg. Nu har jag hunnit lägga ett lager till samt topplack. Och jag kan göra fingeravtryck i lacket!

Jag blir gaaaaalen!

Alltså.

Jag är värdelös på det.

Oavsett vad jag gör: Baslack, låter torka skitlänge, ett lager nagellack, låter torka skitlänge, ett andra lager nagellack, låter torka skitlänge, och till sist topplack. Det sitter inte kvar!

Det är inte så att det flagnar. Nejnej. Men det blir aldrig hårt. Det är som gummi på naglarna. Asirriterande! Ändå ger jag inte upp. Man misslyckas först när man slutar försöka; innan dess är varje resultat av dina handlingar feedback.

Jävla feedback man får då.


Har dessutom åter konstaterat att aceton måste vara den mest obehagliga vätska som finns. Det händer ibland (okej, ofta) att jag tar lite för mycket aceton på bomullsrondellen, så att det rinner ner på mina fingrar. Och när man sen tittar så är det inte där! Bortaaaaa!

Ja, jag vet att det dunstar.

Det första jag fryser om är alltid näsan. Sen blir naglarna blålila. Hade ju varit snyggt, om det varit ett fint nagellack. Det är det inte.

Näsan är iskall (varför finns det inte näsvärmare?), naglarna blålila. Det stadiet är sedan länge uppnått. Jag fryser om överarmarna så jag vet inte vad och resten av överkroppen är varm utanpå, fast jag fryser inombords. Tecken på sjukdom, kanske. Fast det har jag inte tid med så det ignorerar jag.

I övrigt har dagen varit lite halvkaotisk. Eller ja. Första stunden. Kom iväg i bilen och tänkte att om allt nu flyter på, så kommer jag i tid. Det flöt på. En stund. När den tvåfiliga vägen snörpt ihop sig till en fil igen, så kom jag ikapp en traktor med släp. Den körde i tjugotre kilometer i timmen. Det är en hundraväg. Efter en aslång stund kom jag om och ramlade in på jobbet två minuter försent. Lagom snurrig sådär, men jag kom snabbt på banan och sen flöt det på. Konstaterade än en gång att min grupp är helt fantastisk. Fem tvååriga grabbar är mer underverk än man förtjänar ibland.

 

Spend all your time waiting
for that second chance,
for a break that would make it okay
There's always some reason
to feel not good enough
and it's hard at the end of the day
I need some distraction
oh beautiful release;
memories seep from my veins
Let me be empty
oh and weightless then maybe
I'll find some peace tonight

 

In the arms of the angel
fly away from here
from this dark cold hotel room
and the endlessness that you feel
You are pulled from the wreckage
of your silent reverie
You're in the arms of the angel
May you find some comfort here

 

You're so tired of the straight line
and everywhere you turn
there's vultures and thieves at your back
The storm keeps on twisting
you keep on building the lies
that you make up for all that you lack
It don't make no difference
escaping one last time
it's easier to believe
in this sweet madness oh
this glorious sadness that brings me to my knees

 

In the arms of the angel
fly away from here
from this dark cold hotel room
and the endlessness that you feel
You are pulled from the wreckage
of your silent reverie
You're in the arms of the angel
May you find some comfort here

...känns det i själen efter den här helgen

Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
Anytime you whisper call out my name, you'll see
How every single promise I keep
Cuz what kind of guy friend would I be
If I was to leave when you need me most?

What are words
If you really don't mean them
When you say them?
What are words
If they're only for good times
Then they don't?
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone

And I know an angel was sent just for me
And I know I'm meant to be where I am
And I'm gonna be
Standing right beside her tonight
And I'm gonna be by your side
I would never leave when she needs me most

What are words
If you really don't mean them
When you say them?
What are words
If they're only for good times
Then they don't?
When it's love
Yeah, you say them out loud
Those words, They never go away
They live on, even when we're gone

 

Anywhere you are, I am near
Anywhere you go, I'll be there
And I'm gonna be here forever more
Every single promise I keep
Cuz what kind of guy friend would I be
If I was to leave when you need me most?

I'm forever keeping my angel close

Jahapp, då var det dags igen. Veckorna bokstavligt talat flyger iväg just nu. Dock har vi haft en lugn vecka, som avslutades med en fredag med bara tjugoen barn på plats. Vi tillbringade nästan tre timmar i sträck ute i sol och blåst och grillade korv. Jättemysigt. Efter det var både barnen och vi trötta, så vi stannade inne tills efter mellanmålet.

De sista två timmarna på jobbet gick fort, och vid fem kunde jag gasa hemåt. Just nu väntar jag helgbesök. Ska bli trevligt.