Maria P

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.

 

Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.

 

Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.

 

Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.

 

Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.

 

Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.

 

Vi har trivts.

 

Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.

 

Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.

 

Just nu är det bra.

 

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.

 

Ett litet bildregn från lördagen. Varsågoda.

 

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.

 

Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?

 

Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.

 

Vi har mellanlandat hemma. Vi har hittills haft en underbar dag med fina vänner som fotat och stått ut med oss i regnrusket. I kyrkan fanns alla de viktiga. De viktigaste. Nu har jag bytt klänning, och jag har två ringar på fingret, skratt i kroppen, lycka i maggropen och bubbel i ett glas och absolut bara vakuum i huvudet. 

 

Vi ska åka ner till stan och träffa våra familjer. Äta gott, trivas och ha det bra. Imorgon ska vi njuta av att vara nygifta.

 

Allt är så bra.

 

 

It's not been an easy ride
No count of the tears I've cried
At one point I thought we'd lost
Sight of the price, it's cost

You were at your wits' end
Tried but could not defend
Your unconditional love for me
And I couldn't set you free

Because I loved you too

You created an out for me
Thought I'd prepare to leave
But you did not expect
My heart wasn't quite there yet

You showed me the truth 'bout me
I listened defensively
Saw myself through your eyes
At that point I realized

That I loved you too

He opened the door for me
You stood there courageously
In a church full of folks we love
And nothing to be scared of

'Cause I love you too

 

Den där känslan från när en var liten. Natten innan julafton.

 

 

Så känns det i kroppen. En barnslig och pirrande känsla. En bra känsla.

 

Imorgon kommer vi stupa i säng istället. Men inte heller då kommer vi somna. För vi kommer vara sådär fnittriga och övertrötta. Som efter julafton när en var barn.

 

Jag kommer vara trött på måndag. Men lycklig. 

 

Och gift 

Vi tar ett glas rosé här. Firar kärleken. 💒

 

Igår blev jag en sjal rikare. Och samtidigt, i ett tjillevips, blev jag sexhundra kronor fattigare. Så det kan gå. Egentligen hyser jag en liten önskan om att råka trilla över en lång, ljust vårgrön cape, men det lär ju inte hinna hända...

 

Men jag gillar den. Sjalen, alltså. Och den funkar till brudklänningen, om jag skulle få för mig att ha den vid fotograferingen.

 

Den ja... Fan. Vi har så många idéer, men alla alla är beroende av vädret. Och årtiondets syndaflod verkar ju vara påväg in. Är så besviken över det, att det tyvärr tar över allt nu ikväll. Ja det kommer bli så vackert och tårdrypande och allt ändå, men jag vill inte ha regn. Lite dropp, visst, men det jävla skyfall som lär ska komma... FAN! Vi hade så mycket på gång, idéer om foton på oss, idéer om foton på alla gäster men vem kommer vilja stanna kvar i skitvädret och bli fotad? Nej, just det.

 

Nej. Jag ska släppa det nu. Släppa det faktum att jag är lätt sönderstressad, bara vill få allt överstökat och det faktum att jag inte är större än att jag retar mig på något så banalt som regn. Jag vill släppa tankarna på att Finaste är borta ikväll, att jag är för stressad för att kunna somna så tidigt som jag borde. Upp fyra imorgon igen. Jomentjena.

 

Men. Den som överhuvudtaget nämner vädret som ska komma i helgen, får en örfil.

 

Tack och bock.

 

Ikväll har vi vikt och monterat ihop programblad, Finaste och jag. Skrivit ut, vänt på papper, skrivit ut igen, skrivit ut insticksblad, vänt på papper, skrivit ut fler insticksblad skurit isär pappersark, vikt papper, stoppat in insticksblad, gjort hål i papper, stuckit jungfruben genom hålen och vikt ut. Upprepat.

 

Etthundrafem programblad. Blev det.

 

Nu är vi övertrötta och lätt hjärndöda. Och jag ska upp vid fyra.

 

Tjing!

Strax kommer L hit. Vår präst inför lördagen. Vi känner honom väl sen innan. Väldigt väl. Han har varit vår körledare sågottsom alla våra år här. Han har sett oss. Våra med- och motgångar. Sett tårarna, skratten, det mörkaste mörka, den ljusaste lyckan.

 

Han är rätt.

 

Han får ta oss som vi är, när han kommer. Jag går runt i leggings och lång myströja. Det får han klara. Han får en kopp kaffe också.

 

Efter besöket hoppas jag att vi är helt på banan. Fått checka av och fått fullständig klarhet. På fredag blir det fläng och fix med allt det sista. Såntdär, som mest handlar om att allt ska vara på plats, så vi kan ge oss hän åt lördagen utan att behöva tänka.

 

Det blir bra. Bara L kommer snart.

Såhär, lagom till bröllopet, skickade mamma med mig två champagneglas hem. Det blir nog en skvätt bubbel ur dem på lördag.

 

Och ja, tydligen har jag ägt dem i många år. Jag hade dock helt förträngt dem.

 

Vet ni vad?

 

Jag har fått tag i en gitarrist!

 

En kompis till mig förmedlade kontakten till en av sina bekanta, så nu har jag bokat in en gitarrist, vilket innebär att vi slipper orgel och piano på bröllopet. Istället ska psalmerna kompas av gitarr och fiol och det känns hur bra som helst. Det kan tyckas vara obetydlig detalj, men alla detaljer som vänder bröllopet från att vara vilket bröllop som helst, till att bli bara vårt är enormt betydelsefulla.

 

Igår hade vi möte med prästen och vi var inne i kyrkan och kikade lite. Den är otroligt vacker och välbevarad, med liggande timmerstockar och trädetaljer. Sjön precis intill, och forsen med sin gamla kvarn på andra sidan vägen ramar in och ger det där lugnet jag eftersträvar.

 

Det kommer bli så bra, det här. Hur bra som helst.

Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.

 

I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.

 

Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.

 

Såja. Ytterligare lite bröllopsfix är klart. En kompis har lovat att fota litegrann innan vigseln, kanske även efteråt. Lokal till vår mingelfest veckan efteråt är klart. Vi har bokat in en träff med L, och då hoppas jag vi kan få programmet färdigt.

 

Jag söker fortfarande en hygglig gitarrist. Någon? Vemsomhelst? Vem känner någon?

Ja, ni ser. Det går framåt.

Jag stal en bild från V...

 

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.

 

Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.

 

Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.

 

Jag tror jag får sova gott inatt. 

 

Vi hämtade ju ut ringen igår. Min vigselring. Finaste har valt att bara ha förlovningsringen.

 

Min förlovningring är lite för stor, så vigselringen kommer få som extrauppgift att hålla förlovningsringen på plats.

 

Jag är nöjd med den vi valde (ja; vi). Enkel och stilren, utan att vara alltför lik förlovningsringen. Vi fortsätter med titan, precis som i förlovningsringarna.