Baksidan av att vara ensam hemma...

Helvete! Hur kunde jag vara så dum?!
 
Jag har inte klivit upp på den på evigheter. Av någon anledning, just idag, just när jag var som mest ensam, jamenvisst, passade det sig?! Hurihelvete tänker jag ens?
 
Dessa siffror. Digitala siffror som hånskarattar och fastän det aldrig har betydelse, så blev det så stort. Det är mig egentligen helt egalt men just idag blev det avgörande. Jag borde veta bättre, vet bättre, men ändå slog bomben ner. Ekot av Hans hånskratt klingar fortfarande i huvudet.
 
Och Hans ord:
Du förtjänar det inte.
 
Nehej. Dåså.

...som en jävla fästing biter jag mig fast...

Nej.
 
Nej, nej, NEJ!
 
Det var ju så bra idag, sen började det. Det började slita, slita och dra.
 
Det sliter nu. Det sliter och det drar och jag blev så besviken. Vet ni att en kan bli det? Besviken över att en dag, så många stunder, kan kännas så bra och sen bara kraschar alltihop. Huvudet är fyllt av en massa antingen och eller och det blev plötsligt så många nackdelar som vill vägas mot fördelar.
 
Jag är trött på fönsterkuvert. Trött på kallelser, på läkarbesök, trött på Landstingets fantasilösa, jävla logga och den förbannade skogsstjärnan. Jag njöt av den i somras; i år kommer jag inte tåla se fanskapet där den kryper upp i varenda, förbannad Värmlandsskog.
 
Jag blev plötsligt trött på att vara sådär liten och hjälpsökande och klängig och behövande. Andras krafter sinar, de tar slut. Och så verkar jag otacksam och bortskämd. Igen. Lever på andra utan att ge, utan att tillföra som en jävla fästing biter jag mig fast, helt utan att tillföra någonting till systemet. Jag bara suger, suger ut andras energi och vem hade inte tröttnat?
 
Alla ord, alla handlingar som ska stötta. Ikväll blir allt betydelselöst, fruktlöst och nu står de maktlösa igen, de som blivit så viktiga och så kraftfulla i kampen mot Honom. Ibland känns det som om de kämpar, har kämpat, förgäves och då blir jag så arg på mig själv, som inte kan svara igen på allt de ger mig. De kämpar, de slåss, lika hårt som jag, men de får ingenting tillbaka. Ingenting får de, som visar den tacksamhet jag egentligen känner, men aldrig har ork att visa.
 
Det sliter och det drar ikväll. Jag orkar inte längre räkna de gentjänster jag är skyldig. För jag kan inte tro, att ingen motprestation i slutändan kommer att avkrävas mig.

Vem ska någonsin lita på mig igen?

Down, once more, to the dungeons of my black despair 
Down we plunge to the prison of my mind
Down that path into darkness deep as hell
 

 
Knockad. Golvad av veckan som varit. Tröttheten fullkomligen knockar mig ikväll, och huvudet är fyllt av tankar.
 
Han är inte nöjd med veckan. Jag har legat på latsidan, och Han hånar mig och mina patetiska försök att ta igen förlorad tid. Han är arg, för jag har pratat för mycket och för högt. Det var vår hemlighet, väser Han. Bara vår. Han påminner mig om tiden, då det bara var jag och Han. Det känns så längesen nu, men Han påminner om lugnet. Tryggheten i att hemligheten var vår, ingen annan som la sig i. Inga frågor. Ingen som behövde föra min talan.
 
Inga nya personer som ständigt la sig i.
 
Jag tänker och reflekterar. Gråter över förlorad tid. Gråter över tårarna Du fällde, för att Du fällde dem på grund av mig. Gråter över tiden i Hans våld, gråter över tiden som är nu, då alla vet och förstår, gråter över det faktum att jag röjt vår hemligaste, heligaste, hemlighet, min och Hans. Då visste ingen. Nu vet alla.
 
Det tar så mycket energi att försöka komma tillrätta med mig själv. Det frestar på att slåss mot Honom och ofta, ofta, vill jag bara ge upp och låta Honom vinna. För det blir lugnast så. Tystare.
 
Men då sviker jag så många, så många som sagt sig tro på mig. Och vem ska tro på mig, om jag vänder dem ryggen, igen?
 
Vem ska någonsin lita på mig igen?

Tacksamhetstisdag

Jag ska haka på Liselottes projekt. Jag ska åtminstone försöka.
 
Idag ska jag vara tacksam för en stor grej. Riktigt stor. Ytterligare en stor grej har hänt idag, men det blir den här jag väljer, då jag håller min nya internetvän så anonym som möjligt.
 
Jag surfade in hos ovan nämnda Liselotte, som vanligt. En i raden av alla bokmärkts bloggar uppe i bokmärkesfältet. En av de viktiga. Och i hennes Tacksamhetstisdagsinlägg hade hon länkat till, och citerat mig! Alltså, fatta! Lilla jag hade skrivit något som Liselotte tyckte var värt att citera och föra vidare! Och så en länk på det! Här finns förresten inlägget hon citerar.
 
Sitter nästan och fnittrar lite här. Jag är dyngtrött. Men jag har haft en rätt bra dag och då orkar jag ta till mig sånthär.
 
Nu ska jag påbörja mitt nya projekt. Tjillevippen!
 
 

Egentligen är lösningen rätt enkel

En deciliter fiberhavregryn. Två deciliter vatten och så lite salt på det. Bra. På med kastrullen på plattan och så vrida vredet åt rätt håll. Inte direkt från nollan till sexan utan entvåtrefyrfemsex hack i snabb följd.
 
Slå upp en halv deciliter havredryck i ett mått och sen över med gröten i skålen och på med havredrycken. Sen en matsked pumpakärnor, en matsked solrosfrön, en matsked gojibär och en halv matsked kokos. Blanda lite, vänta lite och ät.
 
Alla har sina morgonrutiner, och det är inget fel i det. Ska jag till jobbet så är första anhalten badrummet och när jag är toaletterad och sminkad och klar, går jag till köket och brygger kaffe, om jag hinner, och sen hela grötkokerirutinen.
 
Men nu ska inte det här handla om rutiner. Inte mer än indirekt, åtminstone. Gröten är också bara en ridå.
 
Jag gillar min gröt. Jag lärde mig tycka om havregrynsgröt en gång, och jag håller på att lära mig gilla kokos. Som topping är det supergott, men som "hero of the dish" som Gordon Ramsay skulle sagt... njae... Det är inget fel på min gröt, inte egentligen.
 
Men vet ni vad jag skulle vilja? Jag skulle vilja orka åka bort en helg, till mina föräldrar, Finastes föräldrar, stallet... utan att behöva packa varken havregryn eller fröer. Eller kokos. Jag vill kunna konstatera vad som finns tillgängligt till frukost, och vara tacksam över vad jag får. Jag vill kunna släppa på kontrollen, såpass, att frukosten inte blir ett stort gissel.
 
Jag vill orka släppa kontrollen. Kontrollen över siffrorna, kontrollen över in och ut. Bara släppa. Slippa hälla över en massa saker i småpåsar och försluta med påsklämmor. Jag vill inte behöva veta exakta siffror över vad som tas in. Men allt kalkyleras och gröten har jag koll på. Den behöver inte kollas upp innan jag sätter mig vid frukostbordet.
 
Så jävla sjukt, jag vet. Ett lyxproblem. Och egentligen är lösningen rätt enkel, om än tuff.
 
Det kanske är nästa steg på vår väg?

Och det värsta är, att jag slösar med mer än bara mig själv.

Jag tror min kropp vill klappa ihop. Den här veckan har präglats av för lite sömn och nu ikväll har tröttheten knockat mig fullständigt. Inte bara sömnigheten, utan den kroppsliga tröttheten som förlamar mig helt.
 
Ja. Jag kraschar ikväll. Min förmiddag kändes stark men sen, efter lunch, hände något. Det som skulle bli en kort vila ovanpå täcket, med huvudet på Finastes bröst, blev en timme av utslagen sömn. Sen en nästintill pliktskyldig löptur.
 
Tröttheten knockar och otillräckligheten gör sig påmind och Han skrattar mig rakt i ansiktet; Du tror verkligen på det här? Du tror du kan hjälpa henne?
 
Han blev plötsligt så stark. Jag vet inte varifrån det kom. Han kom, och Han tog allt jag hade, fastän jag höll så hårt.
 
Ibland känns kampen så onödig. Ett slöseri med tid. Med människa.
 
Och det värsta är, att jag slösar med mer än bara mig själv.

I år vill jag minnas

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.
 
Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.
 
Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.
 
Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.
 
Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.
 
Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:
E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)
E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).
 
Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.
 
Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.
 
Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.
 
Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.
 
Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.
 
I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.
 
I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.
 
År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.

...the only body part that should matter; my heart

Den säger så mycket. Om vad jag vill, men samtidigt är rädd för. Jag skriver under på varje ord. Tillochmed Hon finns med. Och känslan av hyckleri. Jag slänger mig gärna med tjusiga ord, men kan inte praktisera det själv, när det väl kommer till kritan.
 
Men jag tänker slåss. För den enda kroppsdel som till syvende och sist räknas, är hjärtat.
 


 
Should make me admit I'm broken, I'm broken, shouldn't it?
After all that I've preached I still cannot accept that I'm not a fit
And once led off course the snowball snowballing down my spine
Draws a perfectly imperfect line
 
Is it just the weight? 'Cause the weight is what weighs me down again
Or is that the scapegoat, the overly clumsy friend,
There to take on the blame for what's really happening?
This circle must come to an end
 
And I always liked that about me;
That I know what I am fighting for
And for this I'd go to war
Weapon in mind is my mind's skin
Swaddled round the only body part that should matter;
My heart
 
The only way is to let go, get rid of all the fear
Of not being perfect; my goal seems perfectly clear
I'm terrified if I let go I also lose myself
And I don't want to be somebody else
 
And I always liked that about me;
That I know what I am fighting for
And for this I'd go to war
Weapon in mind is my mind's skin
Swaddled round the only body part that should matter;
My heart
 
So, what if I've always been good enough in my skin?
Good enough in my skin?
 Yeah, what if I've always been good enough in my skin?
Good enough in my skin?

And I always liked that about me;
That I know what I am fighting for
And for this I'd go to war
Weapon in mind is my mind's skin
Swaddled round the only body part that should matter;
My heart

Aftonen

Härliga kväll! Jag, Finaste, J och J var som sagt och bowlade ikväll. Jag var lika kass som vanligt, men kul hade vi! Det blev många skratt och jubel över strikes och spares. Efteråt gick vi ett kvarter uppåt gatan och tog en bit mat. Jag körde på en grekisk sallad som, efter att oliver och rödlök var bortplockade, var grymt god (vilket den orimliga mängden fetaost garanterat bidrog till). På restaurangen blev det mycket prat och djupa ämnen; Vad händer efter döden? Vad kan drömmar tala om? Kan man få reda på saker i drömmar, om människor, som man inte kunnat veta sen innan (jag svarade att ja, det har jag varit med om...)?
 
Nu ska jag bädda ner mig. Imorgon blir det ett danspass och för att slippa få magknip av frukosten mitt under passet, behöver jag kliva upp strax efter sju. Det fina med det, är ju att jag kan krypa ner hos Finaste sen igen, när gröten väl är på plats. Kvällslektyren blir min nya bok, det ska bli galet intressant, det här...
 
Två strikes på raken. Avd: Saker som aldrig tidigare hänt.
 
 Det stora trädet som jag inte har en aning om vad det är för sort, har börjat knoppas och nu har även de första blommorna slagit ut. Det täcks av små, vita blommor varje vår och doftar himmelskt av spirea. Älskar den doften!
 
 Just det. Han var fantastisk igår. Och han avslutade med Flickan och kråkan. Magi.
 
 Min nya bok...

Ny bok beställd

Hittade detta hos Johanna idag. Jag har vetat ett tag att boken, både har varit på gång, och nu släppts. Nu är den alltså äntligen beställd.
 
Egentligen ser jag mest framför mig hur jag kommer sitta och nicka igenkännande. Markera och stryka under. Anteckna i marginalen. Det jag hoppas är dock att få en liten chans att förstå. Och kanske få lite hopp.
 
Klicka på bilden för att komma till URs intervju.

Kroppen behöver vila.

Kroppen behöver vila. Mitt vänsterknä värker än, arton timmar sen senaste löprundan. Den blev lång, och höften gjorde sig påmind. Och sen knät. Arton långa timmar. Jag hade nästan väntat mig ett blåmärke, för det känns som om jag fått en smäll, men inget syns på utsidan.
 
Kroppen behöver vila. Jag är helt utmattad och vet inte riktigt varför, vad jag gjort. Jag vilar i Finastes famn, låter honom smyga in handen under kragen, ner på min rygg. Låter honom klia mig på ryggen, sådär som han alltid gjort. Hans naglar, som känner varje linje på min rygg, letar sig fram kring mina skulderblad och jag somnar nästan. Upp längs min nacke och upp i min hårbotten. Rysningar av välbehag genom hela kroppen.
 
Kroppen behöver vila och jag försöker låta den göra det, bara ikväll. Finastes famn får överrösta Honom, jag vill att den ska göra det, bara ikväll. Jag ligger här och försöker låta kroppen vila, nästan domna bort, och jag försöker låta knät göra ont och bara lyssna på det.
 
Kroppen behöver vila. Jag ligger och tänker på hur skyddsnätet bakom, under, mig, blir alltmer finmaskigt. Folk sluter upp, men jag vet inte vad jag tycker om det. För ju fler som ställer sig bakom, desto fler sviker jag när allt går åt helvete. Jag vill inte släppa dem för nära, för mitt mörker kan bli så mörkt. Samtidigt är ingenting hemligt; orden får strömma fritt när de kommer. Ibland tänker jag att ju fler som vet, desto mindre att försöka dölja. Färre förklaringar.
 
Kroppen behöver vila, och jag tänker på dem som skyddar mig. Nya vänskaper, vänskaper som vill. De som ser, de som har svar, de som har erfarenheter. Vänskaper som fördjupas, men som inte kan breddas. Det växer på djupet, men kan inte bli bredare, inte nu.
 
Kroppen behöver vila, och jag börjar inse att det är svaret. Vila, fullständig vila. Frysa allt, bara sluta. Det är så enkelt, men så enkelt är det aldrig. Jag vet vad svaret är, men samtidigt förnekar jag att svaret överhuvudtaget existerar och jag spelar dum.
 
Kroppen behöver vila. Jag blundar lite. Stänger Honom ute. Låter Finaste ta över en stund. Faller hos Finaste, försöker få vila där. Ikväll.
 

 
 
  When the days are cold
And the cards all fold
And the saints we see
Are all made of gold

When your dreams all fail
And the ones we hail
Are the worst of all
And the blood's run stale

I wanna hide the truth
I wanna shelter you
But with the beast inside
There's nowhere we can hide

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

When the curtain's call
Is the last of all
When the lights fade out
All the sinners crawl

So they dug your grave
And the masquerade
Will come calling out
At the mess you've made

Don't want to let you down
But I am hell bound
Though this is all for you
Don't want to hide the truth

No matter what we breed
We still are made of greed
This is my kingdom come
This is my kingdom come

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

They say it's what you make
I say it's up to fate
It's woven in my soul
I need to let you go

Your eyes, they shine so bright
I want to save that light
I can't escape this now
Unless you show me how

When you feel my heat
Look into my eyes
It's where my demons hide
It's where my demons hide
Don't get too close
It's dark inside
It's where my demons hide
It's where my demons hide

Mårten Gås har kraschlandat in i Landstinget

 
 
Heeej Maria!
Hej.
Känner vi varandra, eller varförihelvete är du så glad att se mig?
 
Ja... då ska vi se... du är här för att... du har gått ner mycket i vikt?
Jo, fast det var ju längesen... jag rasade väl i vikt för över ett och ett halvt år sen. Jag har gått upp en del sen dess. Det är väl kanske inte den primära anledningen till att jag är här.
Men visst, för all del, låt oss börja där.
 
Då ska vi se... vad var det nu du sa du vägde...? Du har ett BMI på runt tjugosex... Det är ju... lite i överkant.
Mhm...
För fan, ge dig! BMI är skitsnack och det borde du veta.
 
Vad var det som gjorde att du ville börja gå ner i vikt?
Det har jag aldrig velat.
 
Nehej...? Men... vad var det som gjorde att du gick ner då?
Jag slutade äta och började träna.
Vad har ni för kommunikation i den här organisationen?
 
Jaha... oj, ja det var ju inget bra.
...
No shit, Sherlock...
 
Har du någon typ av tvångsbeteende?
Ja, kring mat och träning. Åtminstone periodvis.
Har du verkligen ingen aning om varför jag är här?!
 
Hur har det sett ut bakåt då... skola, kompisar, familj?
Jodå, jag har funkat bra i skolan, haft nära kompisar, en trygg familj och fritidsintressen.
Ger du dig på min familj så ska du få se på fan.
 
Inga drog- eller alkoholproblem?
Nej! Herregud, NEJ!
Inte en gång till, fattar du det?
 
Hur mycket äter du?
Det varierar.
 
Jamen, hur?
Jätteolika... för ett år sen kunde det handla om en tallrik havregrynsgröt inom loppet av två dygn, eller normala måltider med frukost och lunch och fruktstunder och mellis och kvällsmat, dagen därpå.
 
Oj... så oregelbundet? Du vet att det sätter sig på ämnesomsättningen? Att du börjar samla vätska? Och sen blir kroppen så sugen efter mat, att du hetsäter istället.
Mm...
Idiotförklara mig inte en gång till. Du vet inte vad du bråkar med.
 
Och hur mycket tränar du då?
Ibland dagligen, aldrig mindre än fem dagar i veckan.
 
Men oj! Det är för mycket, vet du. Elitidrottare tränar mindre, och du är ju ingen elitidrottare *skälmskt leende*.
Hmpf, nej...
Newsflash! Du kommer aldrig få något jävla Nobelpris heller!
 
Du... vad jag kan se, så är du för frisk. Och på ätstörning tar de inte in folk med ett BMI högre än tretton.
Hmm...
Vi har suttit här i tjugo minuter. Hurihelvete kan du ha högre lön än jag?
 
Blir du ledsen när jag säger att du är för frisk?
Nej... eller... alltså. Jag behöver ju hjälp. Jag använder träning som ett kompensatoriskt beteende, det är inte friskt. Det är inte friskt att räkna kalorier hela tiden.
Jag är både ledsen och förbannad och fullkomligt livrädd och du hjälper inte direkt till.
 
Sluta räkna kalorier!
Hmm...
Säg till en gravt alkoholiserad människa att sluta dricka, du får nog ungefär samma respons.
 
Men jag kan säga såhär, att du tränar alldeles för mycket. Tre dagar i veckan. Och inget på helgerna, helgerna är förbjudna träningsdagar. Tre dagar i veckan, max. Vilka dagar kan du tänka dig? Vilka pass vill du helst gå på?
Du, det där behöver jag reflektera över.
Sådär, klar. Vem fan är du att komma och förbjuda mig att träna? Du känner mig inte.
 
Ja, för det här räknandet, in och ut, det ska du inte hålla på med.
Men det är ju därför jag är här! Jag behöver ju hjälp!
Jag orkar inte skrika. Snälla, bara lyssna!
 
Och den där havregrynsgröten på morgonen... Äter du bara den?
Ja, det är den som alltid går ner och dessutom är god.
 
Du kanske skulle komplettera med en smörgås?
Min mage fuckar upp av den typen av kolhydrater.
Och ibland blir jag äcklad av att bara se en limpa.
 
Ja, det är ju för att du slarvat så.
Tack, skuldbelägg mig mer, bara.
Men du, det finns ett surdegsbageri i stan, de har en morotslimpa som är gjord på skrädmjöl och den är supergod! Den kan du köpa och skiva och ha i frysen och så tar du fram en skiva till frukost, så får du ju brödet också. Det tycker jag du ska göra, den passar känsliga magar.
Ah, tack!
Gullegull, vad snällt att du ger mig en massa tips...
 
Dricker du juice till frukost då?
Ehm.. nej...
 
Men det borde du! Pressa egen, vettja. Apelsiner och grape är billiga nu.
Snart går jag.
 
Ja, för du behöver få i dig allt, du kan få en massa brister och så kan du få sprickor i skelettet.
Mm...
 
Jahadu, Maria... det här var inte enkelt.
Jag är inte enkel.
Om du vill ha ett enkelt jobb, byt bransch.
 
 Ja, som sagt, du är lite för frisk, egentligen. Jag får skicka ett remissvar tillbaka till din vårdcentral, ska vi säga så?
Visst, det blir säkert bra.
För frisk och för fet.
 
Och så kan du väl ta kontakt med en dietist, och kanske återuppta kontakten med din förra terapeut, eller vad du nu sa att han var? Och en personlig tränare? För att få allt sammanbakat, det går inte i Sverige.
Okej, jag ska fundera på det.
 
Sådär, men... ta hand om dig. Oj, när du står upp, förstår jag vad som väger på dig. Vad fint musklad du är!
Mm, tack.
Fint, avsluta med att fokusera på min kropp. Smart drag. Nu ska jag gå och träna i två timmar och sen äta ett par Finn Crisp och wrappa upp dagen och sen ses vi igen när jag väger trettiosex, för det är då jag är välkommen.

Tacksamhetstorsdag

Jaha. Det är alltså nu. Nu det ska hända. Vända. Trodde det skulle bli mer av en bombnedslagseffekt, men just nu är jag fylld av liv, av en eld. Mitt hjärta glöder, snart kan det stå i brand, och just därför, vågar jag gå in i det här med en liten gnutta beslutsamhet. Det är för kort om tid för att skjuta tankarna framför mig, och det är nog bra. Trots att jag inser att jag behöver ta ställning, nu direkt, ska det här inte få ta död på glöden.
 
Jag har haft en så bra vecka. Dansat fram på överskottsenergi i tre dagar. Idag var jag tröttare, men fortfarande glad. Det var en lugnare glädje idag och jag vet, sedan innan, att även den sprudlande glädjen, den starka energin, till sist tar ut sin rätt. Det behöver inte betyda att jag dippar, jag finner bara ett lugn i mitt varande.
 
Sådan har jag varit idag. Lugn och glad.
 
Det är en tacksamhetstorsdag, just på grund av den lugna tröttheten. Jag har kunnat stanna upp, se glimtarna. Ta åt mig av föräldern som satt en lång stund och bara... ja, lovordade mig, i brist på bättre ord. Ta till mig, ända in i hjärteroten, teckningen. Den som tillverkats hemma, till mig. Inte en av en hög, massproducerade, bilder.
 
Den blev som en av mina melodier. Den kom, och den tillhörde.
 
Tacksam över barnen som lyhört, andlöst, följde med mig i mina tankar. Frågade nyfiket, manade mig till eftertanke och tvingade mig att vrida och vända. Tacksam över att få kladda med chokladbollssmet, kladda och kleta och trivas i kokosröran. Tacksam över barnet som lyckades stanna upp, en lång stund. Lyckades samla sig, sitta hos mig, prata med mig, låta sig bli ompysslad en stund. Bandet vi känner, när det sker.
 
Den där trivseln i kroppen.
 
Tacksamhetstorsdag. Det finns inget bättre ord.
 

"Det går att vara förändringen i sig själv"

Stina, Stina... Underbara Stina Wollter.
 
Igår, när jag lagt mig, scrollade jag mig fram i Twitterflödet och fastnade, som så många gånger förr, hos Lisa. Efter ett tag förstod jag att hon rantade på grund av ett radioprogram; Söndagarna med Stina Wollter. Jag följer även Stina, både på Twitter och på Instagram.
 
Hursomhelst. Programmet Stina leder, går rätt sent på söndagarna och jag tycker om att sova. Eller snarare; när jag är trött, då behöver jag gå och lägga mig. Jag har därför inte hört programmet innan, men förstod efter en stund att det, just igår, handlade om ätstörningar. Så när jag skulle promenera till bussen efter jobbet, laddade jag hem programmet och började lyssna.
 
Intervjun med tjejen, Olivia, var otrolig. Samtalet med hennes mamma rörde upp en massa. Igenkänning, såklart, skam och ångest över vad jag utsätter min omgivning för, tacksamhet över att jag inte är där Olivia var... och en massa annat, såklart.
 
Sen tackade Stina Olivia för medverkan, och gick in på inkommande samtal. Däribland med Sandra, en tjej som är några år yngre än jag. Sandra hade eldat upp sig kring ideal, och hon ver verkligen en eldsjäl som arbetade på kollo om somrarna (herregud, unga tjejen!). Till henne sa Stina, bland annat:
 
Det går att vara förändringen i sig själv.
 
Det var där mina tankar stannade när programmet var slut, efter en och en halv timme (utan musik).
 
Att vara förändringen i sig själv.

Jag skulle sprungit ikväll. Men det hinner jag inte. Jag hinner inte, för det här är viktigare! Jag bara sprutade ur mig det, till Finaste när jag kom hem, hade landat vid datorn och tryckt i mig två stora limpskivor (jag hann inte ens koka gröt, eller steka en jävla bananpannkaka). Jag ska blogga om det här! Finaste hängde nog inte helt med i svängarna, men han tyckte väl att det lät bra; allt som kan ta fokus från mitt träningstvång ser han som ren bonus, så han var nöjd.
 
Fattar ni grejen?! Jag kan vara den förändringen! Jag har världens viktigaste jobb, och när det handlar om det här med ideal, sätter jag en prägel på framtiden, varje dag. Visst, det handlar om en bråkdel av världens befolkning, men varje människa är viktig, och de kommer träffa en massa människor, som i sin tur kommer träffa... ja, ni fattar.
 
Vad kan jag göra då? Jag kan börja med att aldrig, aldrig fokusera på barnens utseende, varken i sig självt, eller i vad de har på sig. Aldrig lägga deras värde i ett plagg. Jag kan fråga om de trivs i den där tröjan? Om den är skön? Eller om de tycker om den? Men mina värderingar, ska aldrig prägla deras syn på sitt utseende. Visst, ibland är de stolta över ett nytt plagg, eller en ny frisyr, och då bekräftar jag att jag sett det. Punkt.
 
Vad som istället blir viktigt, är vem de är. Det låter ju så inåttahelvete enkelt. Men det är det inte, för yttre ideal påverkar oss, precis hela tiden. Dina kläder, dina mått, din vikt, vad du äter, hur du tränar... allt blir en symbol för vem du är och, framförallt, ditt människovärde. Dina personlighetsdrag, det viktiga i att vara medmänsklig, att se en person, att finnas till, att orka lyssna, att ta tillvara berättelser och livserfarenheter, det sätts i dagens samhälle åt sidan. Allt fokuseras, kanaliseras, till hur du ser ut och vad du presterar.
 
Att jag kan vara en del i att flytta fokus, från prestation till person, är en svindlande tanke. Att jag, bara under en halvtimme under lunchen, kan prata om att det är himla gott med kladdkaka, att det är viktigt att få äta det man tycker om... det blir liksom inte större än så. Det blir inte större än det, att jag får sätta värde i dem. Att vi får hålla om varandra, för att vi tycker om varandra. Allt de gör, är så oviktigt. Vilka de är, vilka egenheter de har, det faktum att jag får anpassa mina ordval och mitt tonläge till vem jag pratar med, för att de är olika personer, är så viktigt. Helt oavsett kön, social bakgrund, om de har syskon eller ej, är de sig när de kommer till mig. Vad vill de? Vad är viktigt för dem? Vad vill de arbeta med? Vilka drömmar har de?
 
Jag bara önskar att jag kunde ta dem med mig, från allt som talar om för dem hur de ska se ut, för att bli accepterade i vår snedvridna värld; Gåsa, gåsa klinga, ge mig dina vingar.
 
Fast... de behöver veta att det finns, det är det som är så sorgligt. För hur ska de annars kunna kämpa? Kämpa, mot alla sjuka ideal. Det går inte att kämpa, mot det man blundar för. De behöver veta att det finns, men de behöver samtidigt veta att det behöver bekämpas. De behöver veta hur vi påverkas, men de behöver stå emot.
 
Jag är inte korkad. Jag glider aldrig in i limousine på Mensas årsmöten, men dum i huvudet är jag inte. Jag är smart nog att inse, att jag normaliserar det faktum att kvinnor sminkar sig, i och med att jag själv gör det. Men jag pekar på, att alla som vill, får sminka sig. Män också. Alla får klä sig hur de vill, vara hur de vill. Allas åsikter räknas, även de jag inte håller med om. Sen kan jag tydligt ta avstånd från det som sätter värde i en människas bakgrund, jag kan bekämpa det. Men jag kan aldrig bestämma vad en annan människa ska tycka. Jag pratar mycket om att man får tycka om vem man vill. Genusperspektivet blir viktigt, och det går också in i det här att personen är viktig, oavsett vem hen är.
 
Jag har börjat gå in på upprepningar, men det här tände en låga inom mig. Det är det här jag brinner för, det är det här jag är uppfostrad i. Alla tankar åt andra håll, skapade diskussioner hemma, tills det satt djupt inpräntat i oss, alla tre.
 
Ta reda på vem du pratar med. Ta reda på egenskaperna. Se bortom ytan. Den är oviktig. Låt folk gå klädda i gjutesäck, låt dem operera vad fan de vill. Lär känna personer. Döm ingen, för du vet inget om resorna hen gör och har gjort.
 
Ni förstår, att jag inte hann springa ikväll? Ni förstår, att jag fick fylla på med energi under tiden? Med ytterligare smörgåsar, med bullar? Har Du börjat se, var vi kan börja? Jag hör nämligen, hur Du sitter och jublar, jag ser hur Du hoppar upp och ner. Vi har hittat något jag kan kanalisera all min energi på, när det onda tar över. För hit ska ingen av dem få komma, inte så länge jag har chansen att sätta stopp.
 
Person före prestation.
 
Tack, Stina. Tack, Sandra. Tack Olivia, och tack Lisa.
 
Tack, mamma❤. Tack, pappa❤.

Gästbloggat

Idag har jag fått äran att gästblogga hos Shedo, en förening som arbetar ideellt med att "sprida information, skapa opinion och ge stöd kring psykisk ohälsa, ätstörningar och självskadebeteende" (beskrivning av föreningen på dess hemsida).
 
Jag fick ett inlägg publicerat kring temat Myter om självskadebeteende och/eller ätstörningar. Jag skrev om hur bedrägligt det yttre kan vara, vilket jag ju också tagit upp här, flera gånger.
 
Jag tittar in på Shedos blogg lite då och nu, minst en gång i veckan. De har ofta bra teman som skapar tankar och det är många gånger skönt att få läsa texter som bekräftar att jag inte är ensam. Det här är dock första gången jag själv skrivit för dem, men jag har flera gånger reflekterat kring deras teman och funnit bekräftelse i dem.
 
En länk till Shedobloggen och en till deras hemsida finns numera i länklistan till vänster.

Colors of the wind

Sådär. Löprundan är avklarad. På grund av ett fruktansvärt onödigt snöfall (som gjorde asfalten sjukt slipprig), tappade jag litegrann motivationen, och rundan landade på bara en halvmil. Mina luftrör reagerade direkt på kylan, och drog sedvanligt ihop sig, vilket resulterade i att jag fick kippa efter luft uppför backen hemåt. Mindre trevligt, men något man vänjer sig vid.
 
Shoppingen idag bar med sig en tröja, ett halsband och lite småplock. Bland annat, fick jag med mig hårfärg (samma som min för närvarande mammalediga (varför, varför?!) frisör använder; hon tipsade om en frisör som säljer samma sort) och den har nu applicerats i den hemska utväxten. Eller nja... den har inte varit så hysteriskt tydlig, men det är skönt att få det gjort. Jag är verkligen galet nöjd över att ha vågat färga mig mörk!
 
 
Herreguuud, ser ni så smal jag var?! Resultatet av noll kalorier in, en miljon ut. Ej rekommenderat som bantningsmetod. Kortet är taget vid nån personalfest, av underbara A (helt klart den största orsaken till flummet).
 
Ser frisk ut, även om jag inte är det... men kroppen mår lite bättre, än på bilden ovan.
 
Bilderna var egentligen tänkta för jämförelse mellan hårfärgerna. Sorry...

Ni kan aldrig ana, inte utan egna erfarenheter, det dubbla i allt det här

Lördagen blev en frossardag; hela eftermiddagen var ett enda långt frosseri. Dubbelsidigheten i det, att sitta på mottagningen och inte vilja, inte kunna, ändå göra.
 
Kroppen spänner idag, det trycker på åt alla håll. En kaka för mycket och själen vrider sig i protest. Vill inte, kan inte, gör ändå, av någon anledning.
 
Ni kan aldrig ana, inte utan egna erfarenheter, det dubbla i allt det här. Två viljor i samma kropp, och det handlar inte om ambivalens, inga svårigheter att välja. Det handlar inte om att, inom sig, argumentera för och emot. Det handlar om något annat, något som inte går att styra, inte på riktigt. Det är så svårt att förklara, för det är en känsla. Och vem kan beskriva känslan av glädje, av sorg? Hur skulle jag då kunna beskriva känslan, som är så främmande för så många, av att känna ett tvång, ett verkligt tvång, av att behöva ge mig ut på en orimligt lång löprunda idag, enbart på grund av hur gårdagen såg ut? Vad jag gör, avgör direkt, linjärt, hur mycket som sen ska bort. En vanlig lördag, och jag kan nöja mig med en halvmil på söndagen.
 
Ida blir det en mil. Minst. Jag orkar inte strida om det idag. Jag tänker inte ens försöka. Idag ska jag bara rida ut stormen. Ge Honom en lång löptur ikväll.
 
Men innan dess ska jag ha trevligt. Jag vet vad som väntar ikväll, behöver inte utkämpa det slaget redan i förväg. L, H och pojkarna har bott på hotell inatt, de var här för dopet, och H och jag ska shoppa. Aggressivt. Vi ska skratta, på riktigt. Jag ska umgås med fina människor hela dagen. Jag ska slappna av i att jag kan träna ikväll. Det är så det får bli, och jag vet att om jag gör det, då blir gårdagens beteende inte riktigt lika ångestfylld att se tillbaka på.
 
Skratta. Prata. Umgås. Ha trevligt, från hjärtat.

...i Dina ögon tändes en skärpa jag aldrig tidigare sett...

Inatt kom drömmen nära, och det kändes sådär verkligt, som det gör ibland. Han kom emot mig, och det ryckte lätt i min högra stortå. Där kom han, väl medveten om sin kroppshydda, väl medveten om min kropps litenhet, i relation till hans. Hans små, uttryckslösa ögon. Rösten som inget sa, men som jag ändå kunde höra, djupt inom.
 
Inte heller i drömmen skrek jag, och precis som då, behövdes det aldrig; tillslut räckte mina viskningar. Och precis som då, önskade jag ändå att jag skrikit. Pulsen var lika hög, förmågan att slappna av, som bortblåst. Skräcken som ett djupt sår.
 
Sen kom Du. Du mötte honom, han såg Dig, men Du bevärdigade honom inte med en blick, han var som luft för Dig.
 
Och det gjorde mig arg, så fruktansvärt arg. I min dröm ville jag att Du skällde ut honom, klippte till honom, gjorde allt det jag aldrig gjorde. Men Du gick rakt förbi honom och när Du var framme hos mig, skrek jag på Dig och jag skrek att Fattar Du inte? Hur kunde Du låta honom passera? Bara gå? Han, han som är roten till alltihop? Ungefär så skrek jag och i Dina ögon tändes en skärpa jag aldrig tidigare sett; jag hade utlöst något inom Dig, något jag inte visste fanns och jag förstod att jag skulle få svar på tal. Du svarade att Nej, han är inte roten. Det vet du, sa Du. Han var en av många potentiella utlösande faktorer. Och jag skämdes, för jag vet ju att jag aldrig berättat för Dig, och då kan jag omöjligt kräva av Dig att Du ska avsky honom på samma sätt som jag; känna samma oförmåga till förlåtelse.
 
Du tog min hand. Igen. Höger - av någon anledning alltid höger, och vi började gå. Vart, vet jag inte. Och Du frågade inte om jag tänkte följa med. Du frågade inte, och Du drog heller inte med mig. Jag följde med, Du höll min högra hand hårt, utan att dra, vi bara gick. Jag vågade inte fråga vart vi skulle, utan jag följde med.
 
Sen började Du prata med mig och Din röst hade återfått den värme jag är van vid. I Dina ögon brann den varma eld jag är van att se, och det jag nyss sett var borta, för Du visste att jag lyssnade nu. Du förklarade att han inte är roten till allt som hänt. Han var ett ögonblick, för så många år sedan, och minnet av det, var enbart en utlösande faktor. Du förklarade att jag ska vara tacksam för det minnet, även om det skrämmer och tränger, för tack vare det, hann Du, och många andra, se och agera i tid. Tänk, sa Du, om det ännu legat latent? Tänk om ingen sett, när det bröt ut? Du förklarade också, att han inte är Han, han är ingen jag kan kämpa mot. Ingen jag bör lägga energi på mer. Han är ett minne, men han är inte, blir aldrig, Han. Det är inte han som skapat Honom.
 
I Ditt sällskap, började jag slappna av. Jag visste, att vart vägen än bar, så skulle det tillslut bli rätt. Med min högra hand i Din, orkade jag ta mig framåt. Du förklarade att det kommer bli rätt, även om det känns fel just nu. Och om den här vägen svänger åt fel håll, sa Du, då går vi tillbaka en bit imorgon, och så svänger vi åt ett annat håll. Och jag visste att Du, som alltid, hade rätt. Så jag följde med.
 
Jag följer med nu.

Allmänt

Happ, en ny vecka har startats upp. Måndagar brukar ta emot mig med ett snett, lite blygt men ändock välkomnande leende, så även den här. Visserligen har denna dag pendlat lite upp och lite ner; ena stunden hade jag gott om energi, i nästa ville jag vråla rakt ut och jag hittade småsaker att reta mig på. Jag bara hoppas att jag lyckades hålla det inom mig.
 
Den bästaste T jag känner, fyller år idag och det firades såklart på jobbet. Jag hade fått i uppdrag att fixa present och jag var nöjd med vad jag totat ihop; en mugg, ett spännande te och en ask med chokladpraliner blev det, alltihop inhandlat i Malung (där vi tillbringade helgen) med omnejd.
 
Helgen ja. Den var bra. Jag öppnade på jobbet i fredags, så morgonen blev tidig och sen hanns ett danspass med, innan jag och Finaste, på grund av logistiken i att frakta en extrabil till Malung, satte oss i varsin bil och gasade uppåt (med orden Vi ses i Munkfors, där vi oftast stannar och köper mackkaffe). Tidig morgon, dans och sen dryga två timmar ensam i bilen gjorde mig trött, så efter middagen som svärmor ordnat däckade jag i soffan.
 
Lördagen inleddes med en knappa fyra kilometer löptur runt Backbyn och sen uträttade vi lite ärenden (läs: fixade Ts present) innan det blev lunch. Sen förkortades vår tänkta Eriksgata (Finastes morföräldrar, hans gammelmormor och hans morbror) tack vare att Finastes morföräldrar bjöd in till tvåfika. Där fanns, förutom morföräldrarna, hela gänget samlat; gammelmormor och morbror, med sambon och deras två underbara grabbar.
 
Under lördagkvällen fixade jag en enkel paj till Finaste, mig och svärisarna, och sen blev det lite snack innan kvällen fick konstateras all.
 
Söndagen sen då. Den började vi med en promenad till Finastes morbror, där vi våldgästade oss in på en kopp kaffe. Finastes morbror L och hans sambo H är lätt två av de trevligaste människorna jag känner och med dem har vi alltid trevligt. Sen skadar det ju knappast att deras söner; E, tio år och S, fem år, är helt ljuvliga. S fick ett spel av Finaste och mig i julklapp, och det spelade vi igenom ett par vändor. H jobbar dessutom i skoaffär; perfekt, tänkte jag, och bad henne hålla utkik efter ett par vita, typ, ballerinaskor som skulle kunna passa till bröllopet. Hon hade redan ett par som hon kunde rekommendera och visade en bild. De såg verkligen fantastiska ut; ingen klacka att tala om, men de såg ut att funka till klänningstyget. Sen kom det episka tillfället, då (uppenbart yrkesskadade) H efter bara en blick på mina fötter kunde avgöra min skostorlek. Hoppas nu bara skorna är lika perfekta i verkligheten som på bild.
 
Helgen avrundades med hockeyfinalen (då vi, i vår tur, våldgästades av L och E). Jag tittade med ett halvt öga, lite trekvartshjärtat, då jag ägnde mig åt min nya bok. Två kvällar tog det att läsa ut den. Otroligt bra (kanske lite överflödigt med text och händelser ibland, sånt som kan te sig oviktigt för läsaren), med mycket igenkänning. Hela tiden satt jag med penna i hand och strök under och antecknade i marginalen. Lätt en bok jag skulle vilja att fler läste; kanske skulle det kunna skapa lite förståelse?
 
 
Nej, nu ska kvällen snart avslutas. Det blir tidigt upp imorgon för att hinna med bussen. Trött är jag så det förslår; jag har hunnit med en dryg tolvkilometare ikväll och kroppen mår därefter ;)
 
Beskåden I min fantastiska inslagning...
 
 
 
Samåkning?
 
Klotter à la Malung
 
 Ja...
 
 Inledningen av boken
 
 
 
 
Kvällens runda

Att ett hjärta kan längta så

 
 
 
 

Tidigare inlägg