Maria P

Så. Nu har jag pillat klart med sista Vikingalagsartikeln till Livskick. Nästa gång jag skriver för dem, blir det om något helt annat, men det kommer utgå från ett blogginlägg jag gjort här.

 

Annars packas det här. Jag har styrt upp min outfit för imorgon; vi har pirattema på jobbet och för att ens komma i närheten av min älskade trollutklädnad, har jag fått gå loss i både garderober och smyckeslådor. Det kommer funka. Bilder kommer. Fast det är inte därför jag packar. Jag drar mot Skåne imorgon, närmare bestämt till Ystad, för att fira student. Jag åker direkt efter jobbet och missar då jobbets sommarcafé på kvällen, och på fredag är jag ledig.

 

Kanske skulle packa klart då?

Nu var det dags igen!

 

Min andra artikel om Vikingalagen finns nu på Livskick. Klicka på bilden nedan, för att komma direkt till artikeln.

 

Kroppen har fått sitt. Idag blev det, för första gången på ett par, tre veckor, PowerStep och Core. Instruktören är verkligen en energigivare, jag är i vanlig ordning piggare efter passet, än innan.

 

Nu ska huvudet få jobba. Till att börja med ska jag fixa med nästa del av Tillämpning av Vikingalagen för att stärka självkänslan (in och läs med er!) (dessa texter ska ingå) och sen ska jag börja bläddra i böcker och notarkiv. Den tionde augusti ska Finaste och jag medverka som musikinslag vid gudstjänst i Sannerudskyrkan i Kil, och temat är Andlig klarsyn. Texten det fokuseras på är Matteusevangeliets sjunde kapitel, det vill säga "Ta bort bjälken ur ditt eget öga, innan du retar dig på stickan i grannens", i korta, allmänna ordalag. Alltså, acceptera och gör eventuellt något åt dina egna brister först, innan du fokuserar på andras. Det ska vi sjunga om.

 

Så. Böcker och notarkiv. Diktböcker kanske, det går ju alltid att tonsätta en dikt. Jag har ju tre månader på mig. Men det vore skönt att ha några alternativ.

 

Häpp!

Projektet är sjösatt. På allvar. Först nu vågar jag, med ett stort leende, avslöja vad som är i görningen.

 

Jag har blivit inbjuden som skribent till Livskick. Det började med att jag kontaktade Johanna, som jag haft sporadisk kontakt med via bloggar, mail och sociala medier, och frågade om mina reflektioner kring Vikingalagen kunde vara något för dem. Hon läste och gav klartecken.

 

Under några veckors tid, ska jag få dela med mig av mina Vikingalagsreflektioner, sammanslagna i tre texter. Den första publicerades idag! Herregud, fattar ni? Jag är publicerad på ett forum som inte är mitt eget!? Det här känns så enormt stort, så jag kan inte emd ord beskriva det.

 

Men. Det slutar inte här.

 

Johanna frågade mig om jag vill bli stadig skribent hos dem. Villkoret är att jag publicerar en text i månaden, och samtidigt syns jag hos Livskick tillsammans med elva andra duktiga skribenter och bloggare. Alla skriver ideellt och folk arbetar med alltifrån personlig träning, kostrådgivning och föreläsningar till att ta hand om människor, inom vården. Och nu har alltså även en pedagog klivit in i gänget.

 

Jag är så glad, så jag tror inte ni anar. Någon har tyckt att mina texter är värda att publicera! Ja, alltså, hon är inte den första, men hon har makten att ge mig chansen. Chansen att synas, att lära ut, att lära mig mer om skrivandets konst...

 

Möjligheterna är oändliga. Jag är glad. Och den här fredagkvällen kommer vara fin.

 

 

Jag skulle ljuga för Dig, om jag påstod att jag tittat på min egen spegelbild och sagt detta högt, två gånger om dagen.

 

Men vet Du? Du blir tvungen att förlåta mig för det, för att jag struntat i att göra det Du ville. För Du vill att jag ska vara sann mot mig själv och det finns inget som är så lite Jag, som att stå och rabbla saker för mig själv. Jag blir bara obekväm i det och risken är stor att jag mitt i alltihop skulle böja mig över toalettstolen och kräkas, så falskt känns det. Jag behöver verklighet, min verklighet, och den yttrar sig i det skrivna ordet. J ville en gång att jag skulle sitta i den grå soffan och prata med Henne, men det blev bara fel. Jag skriver brev till Henne istället, här.

 

Så jag valde att göra såhär. Jag valde att låta tankarna och fingertopparna samarbeta och väva samman tio reflektioner. En om dagen, en för varje punkt i Vikingalagen. Det är Jag. Att skriva. Vi vet båda två, att jag är bra på det. Jag är bra på att prata också, men då behöver det vara mitt.

 

Det här har varit mitt sätt att arbeta mig igenom Vikingalagen. Jag kan den ännu inte utantill. Och alla ord är inte skrivna, för reflektionerna har fortsatt spinna i mitt huvud långt efter att jag klickat på Publicera. Men det är Jag. Att skriva är Jag.

 

Så Du får lov att förlåta mig. Jag ber inte ens om Din förlåtelse. Jag bara ser Dig lugnt i ögonen och ler litegrann. För Du kan inte ändra på det som är Jag, och jag vet att Du inte vill det. Du har mycket att lära mig, och det här är ett sätt för mig att ta till mig det Du har att ge. Jag ser Dig i ögonen och ler lugnt. För Du förlåter mig för att jag gör tvärtemot. Du vill lära mig att bejaka mitt Jag. Det är såhär jag gör det. Och bara jag är Jag, så bryr Du Dig egentligen inte om hur jag gör det, eller hur?

 

 

Här samlar jag alla reflektioner i länkar. För vemsomhelst att gå tillbaka till.

 

1. Tillvarons största gåva är jag själv

 

2. Alla människor kan lära sig något av mig

 

3. Mina tankar är mer komplicerade än alla datamaskiner

 

4. Mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor

 

5. Det jag säger är värt att lyssna på

 

6. Det jag gör är värt att uppmärksammas

 

7. Jag respekterar mig själv och finner att andra gör det också

 

8. Jag skrattar åt mig själv med ömhet och värme

 

9. Jag har full rätt att må bra på alla sätt

 

10. Jag är unik, det finns bara en som jag

Så enkelt, och så komplicerat.

 

Men för enkelhets skull, låt oss börja med det rent biologiska. Vi har alla vårt unika DNA och inte ens enäggstvillingar har samma fingeravtryck.Alltså är ingen den andre identiskt lik. Så, då var det avklarat.

 

Av så många anledningar, är vi alla unika. Jag har nämnt det förr; vi är alla en produkt av den resa vi hittills gjort; våra erfarenheter, våra upplevelser och våra lärdomar. Allt vi hittills varit med om, formar oss och våra tankar, och påverkar, direkt eller indirekt, våra val.

 

Det vi väljer, kan vi göra med utgångspunkt i att det är klokt, eller att det är det rätta. Eller, så går vi helt på vår egen vilja, och den är formad av vår livsresa.

 

Och saken är den, att ingen har exakt samma erfarenheter som någon annan; vi har alltid våra egna glasögon på och genom dem betraktar och tolkar vi vår omvärld. Även sådant både jag och mina syskon gjort, allihop tillsammans, processar och tolkar vi olika. Vi har varit i olika åldrar, vi är en summa av att min bror är äldst, jag mellanbarn och min syster yngst med hela sex år upp till mig. Min bror är präglad av att han är man (längre har vårt patriarkala samhälle inte kommit, och det hade det definitivt inte för tjugo år sedan). Vi har inte exakt samma kunskaper inom exakt samma ämnen; vi ser olika saker oavsett vad vi betraktar.

 

Allt vi gjort, och gör, gör oss unika, formar våra Jag. Och det ska vi kort sagt vara stolta över. Jag är unik, och det gör mig i många hänseenden oumbärlig. För ingen kan bidra med exakt det jag gör, varken privat eller professionellt.

 

Och det är bra. Väldigt bra. För inser vi hur unika vi är, så kan vi förstå vår betydelse i vilket sammanhang vi än må befinna oss. Ingen kan ersätta oss. Ingen kan ersätta mig.

 

Så otroligt självklart.

 

Självfallet är alla människor i sin fulla rätt att må bra. Nu är det en praktisk omöjlighet att göra det alltid; både kropp och psyke får sina beskärda delar. Den som säger något annat ljuger (eller har bara inte förstått mänsklighetens fulla komplexitet).

 

Livet bör, enligt mig, heller inte vara så enkelt. Vi kan inte leva i en Törnblomsk rosafluffig värld, vi behöver utmanas mer än så. Människan är så mycket mer komplex än att bara gå omkring och vara lycklig. Vi är alla en produkt av våra upplevelser och tankar, våra erfaranheter och lärdomar. Vi lär av att må sämre ibland. Sen är det synd och skam att vissa av oss, ska hamna i svackor så djupa, att en del bara ser en enda utväg.

 

Rätten att må bra kan ingen ta ifrån oss. Som jag klargör ovan; vi kan inte alltid må bra (det faller på sin egen orimlighet), men när vi gör det, så har vi all rätt i världen att vara tacksamma för, och dra nytta av det. Därtill har vi alla ett stort ansvar gentemot oss själva och varandra, att stötta oss själva och varandra när livet är tufft (för att inte tala om professionella som arbetar med att hjälpa människor att må bra, men det tänker jag inte ta upp mer här, för då kommer det här bli en hel uppsats).

 

Så. Bara för att någon du känner mår dåligt, medan du själv rider på en våg av välmående; din sociala tillvaro är trygg, du har inte så mycket som en ögoninflammation i kroppen och du njuter av allt livet har att ge, ska du aldrig känna skam över att du mår bättre än din vän. Vi ska tillåtas, av oss själva och av andra, att må bra, just på grund av att vi mår bra. Och när vi gör det, blir vi även starka nog att stötta andra och ödmjuka nog att vilja se andra må lika bra som vi själva.

 

Vi är människor. Livet drabbar oss. Livet skiljer oss åt, och det för oss samman. Livet knuffar ner oss och det drar oss uppåt. Det lyfter oss högre än vi vågar ana. När vi inser det (och det tror jag vi behöver inse) förstår vi också att vi har rätt att må bra. Vi behöver även träna oss i att förstå att det är okej att fela, och att vi stundtals får lov att nöja oss med att nå delmålen. Pressen många av oss lägger på oss själva, blir många gånger den där muren att ta sig över, den som byggs högre och högre. Den blir så hög att den görs oöverkomlig, och hur ska vi då kunna må bra, och nå vår fulla potential som människor?

 

"Om man siktar mot himlen når man i alla fall över buskarnas översta grenar. Bra så.". Så skrev Åsa till mig en gång. Vi behöver inte pressa oss mer. Tillåter vi oss att ta ett steg i taget, så kommer vi orka må bra.

 

Och mår vi bra, då når vi den; vår fulla potential som människor. Och, vem vet vad vi kommer kunna åstadkomma då?

...eller, nej.

 

Jag skrattar inte åt mig själv. Jag skrattar faktiskt aldrig åt någon. Möjligen med, eller åt någonting som någon gjort eller sagt.

 

Men att skratta åt någon (mig själv inkluderad) innebär, i min värld, att jag skrattar åt det personen är, istället för åt det hen gör. Och det, i sin tur, innebär ett förlöjligande, och i värsta fall förminskande, av personen. Jag försöker även här att skilja på sak och person, vilket är lika viktigt i positiva sammanhang (skratt), som i negativa (ilska och irritation); jag försöker undvika att bli arg på någon, utan istället isolera det till händelser och beteenden. Jag är inte felfri på denna punkt; självklart blir jag arg på vissa människor, jag också, men det är sällan, och då ska de ha betett sig fullständigt oförlåtligt. Jag skulle aldrig, någonsin, säga till någon att jag är trött på dig; däremot kan jag tala om att det där beteendet gör mig less.

 

Därmed inte sagt att jag inte tycker att det är viktigt med självdistans. Tvärtom. Jag kan skämta om mina egenskaper och egenheter och jag kan skratta åt min egen dråplighet. Och det gör jag med både ömhet och värme, för jag vet att ingen är ofelbar. Jag har inga problem med att göra bort mig litegrann, och jag bjuder gärna på mig själv. Jag är inte mer än människa.

 

Så. Jag uttrycker det hellre som att jag skrattar med mig själv och åt det jag gör.

 

Och det gör jag. Ofta och gärna.

Säg ordet för dig själv: Respektera.

Sen säger du: Respekt.

 

Visst låter orden olika? Att visa respekt, eller att ha respekt är två uttryck som jag upplever ofta missförstås och missbrukas. De förväxlas gärna med rädsla och jag dras direkt till högstadiet, i sjuan, då vi färskingar i skolan inne i stan förutsattes visa respekt för niorna. Att respektera någon, däremot, låter trevligare i de flestas öron; ödmjukt och öppensinnat.

 

Att två varianter av samma verb kan bli så otroligt olika? För det här med respekt handlar ju (ja, låt oss en gång för alla komma överens om det) om just det, att visa ödmjukhet inför vad andra är och gör. Att inte trampa rakt igenom andras gränser. Det handlar om att ge utrymme till den som behöver. Det handlar om att aldrig tvinga. Det handlar om att fråga innan man bara gör. Det handlar om att visa att man förstår andras vilja, att man hör vad andra säger (även om alla inte alltid kan få som de vill).

 

Jag ska ärligt säga att min respekt gentemot mig själv lämnar en hel del i övrigt att önska, både kroppsligt och mentalt. Jag tvingar mig till sådant jag inte vill, jag bestämmer att jag ska avstå från sådant jag vill. Jag kör fullständligt över min kropps önskan om att få vila; en önskan så tydlig att min kropp hindrar sig själv från att kunna gå normalt. Jag tillåter andra att klampa in på territorier som borde vara bara mina.

 

Jag vet att det handlar om att jag behöver vara den som börjar respektera mig, om jag ska kunna kräva det av andra. Jag kommer aldrig komma ur min självdestruktivitet, om jag inte börjar respektera mig själv. Dock är det så, att jag samtidigt behöver omge mig av människor som är beredda att visa den respekt jag avkräver dem. För vem ska annars lära mig mitt värde; det värde som garanterar mig respekten från både mig själv, och andra?

 

Hyckleri. Igen. För jag upplever mig visa andra respekt. Jag är ganska hård mot mig själv, när det gäller respekten gentemot framförallt barnen. Dem gör jag allt för att visa, att de aldrig behöver säga ja om de känner sig kränkta av det; jag hjälper dem inte ens på toaletten utan att be om lov.

 

Hur kommer det sig att det ska vara så svårt att visa samma respekt mot mig själv? Så ofta som jag säger ja, men med det, inkräktar på min egen rätt till utrymme. Vad är egentligen anledningen till det? Jag förstår det faktiskt inte.

 

Och det är ju så viktigt. För självrespekt är, i min värld, nyckeln till självkänsla, och vice versa. Hur ska jag kunna känna mitt eget värde, om jag inte börjar med respekten? Hur ska jag kunna bygga upp en stark tilltro till mitt egenvärde, utan att respektera mig själv?

 

Jag finner att många i min omgivning respekterar mig. Jag har dock en bit kvar att gå, innan jag till fullo respekterar mig själv.

Jag ska inte behöva gömma mig bakom ödmjukhet. Har jag gjort något bra, är jag i min fulla rätt att be om ett tack. Eller åtminstone lite bekräftelse.

 

Nej, jag ska inte behöva gömma mig bakom ödmjukhet. Dock har jag rätt att göra det. Jag ska aldrig vara rädd att framhäva det jag gjort, men jag ska också tillåtas backa och bara få ge av mig själv. Jag menar inte att ge andra äran, utan att låta uppmärksamheten hamna på det som de facto blivit gjort, istället på den som gjort det.

 

Men återigen; vill jag att andra ska veta att jag har gjort något bra, så ska jag få kliva fram. Det handlar inte om skryt eller att framhäva sig själv, det handlar om att förverkliga sig själv. Jag ska inte behöva ge hela gruppen credit, för något bara jag har gjort.

 

Det jag gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten min.

 

Det du gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten din.

 

Det vi gör är värt att uppmärksammas, och då är uppmärksamheten vår.

 

Det är inte svårare än så.

Att lyssna är nog en av de svåraste konster som finns. Inte att höra vad andra säger. Det är lätt. Det är lyssnandet som är det svåra.

 

Dock väntar jag mig, att det jag säger lyssnas på. Skämt eller allvar; jag har ett syfte med det jag säger och därför tar jag för givet att den jag pratar med, lyssnar. Få saker gör mig så frustrerad, som när den jag pratar med, svarar på något helt annat än det jag vet att jag sagt. Ställer sakfrågor om sådant jag vet att jag redan svarat på. Hellre får jag frågan Ursäkta, vad sa du nu?, för det innebär att mottagaren av min kommunikation faktiskt vill lyssna på det jag försöker förmedla.

 

Därtill är jag noga med att låta folk i min omgivning känna sig lyssnade på. För det gäller, självfallet, i båda riktningarna. I mitt yrke ingår det, att låta barnen växa i, att jag lyssnar på dem. Stänga av allt annat, när vi har en konversation. Be dem vänta medan jag avslutar en pågående, för att verkligen hinna lyssna på just dem. Låta dem vila i att jag alltid håller det jag lovar; att jag alltid vänder mig till dem, när jag avslutat det jag påbörjat. De ska veta att jag stänger av annat när jag gett dem ordet. Jag upplever att de blir bättre på att vänta på sin tur, på det sättet. De vet att deras tur kommer, så de orkar vänta. De vet att jag låter dem prata färdigt.

 

Det här vill jag inte hyckla kring. Jag ger andra tiden, så jag förutsätter att de ger den till mig. Jag lyssnar på det du har att säga. Jag förutsätter att du lyssnar på mig. Jag vågar lova dig att det är värt det.

Känslor är något djupt personligt. Och, kort och gott, vi är alla lika viktiga.

 

Du kan manipulera en människa till att göra det du vill. Hota, om inte annat. Du kan påverka människors beteende och uppförande. Men känslorna är svårare att komma åt; med hot kommer du åt en enda känsla; rädslan. Det går inte att via befallning, få någon att känna annorlunda.

 

Jag tror förvisso stenhårt på att man kan lära sig att känna annorlunda. Lära sig att älska någon. Lära sig att hata. Kärlek kan bli hat, och vice versa. Livet tar ständigt nya vägar och känslor är formbara, utefter vad man själv bär på för erfarenheter.

 

För mig är det en självklarhet att aldrig förminska en människas känslor. Barn eller vuxen, alla har rätt till sina känslor och ingen ska behöva undertrycka det hen känner.

 

 

Nu kommer jag till min problematik kring det här. Jag är en känslomänniska, inte tu tal om saken. Jag blåser upp, och jag mojnar, mitt känsloliv är ständigt lätt på svaj. Jag tillåter mig att känna. Jag visar vad jag känner, oftast. Men ofta känner jag, i efterhand, att det jag gör alltför ofta får vara för känsloladdat, och jag kan ibland skämmas för att jag låtit mitt känsloliv styra. Och det får det, väldigt ofta. I efterhand tillåter jag mig att förminska betydelsen av mina känslor.

 

Varför jag gör så, vet jag inte. Det kanske är den inpräntade lagomheten. Eller kanske jantelagen. Jag vet själv att jag behöver bli mer ödmjuk i min inställning till mig själv i det här. Tillåta mig att veta att mina känslor är precis lika viktiga, som jag anser andras känslor vara. Känslor är, i många fall, direkt livsavgörande.

 

Känslor är viktiga. I stunden, såväl som i efterhand. Och mina känslor är lika viktiga som andra människors känslor.

Det finns egentligen en ganska enkel förklaring till hur det kan komma sig, att mina tankar är så mycket mer komplicerade än alla datorer i världen.

 

Känslor.

 

En dator styrs inte av känslor. Den styrs av data. Data, som någon programmerat den med. Datorn i sig kan utföra komplicerade uträkningar; den kan komma på att π innehåller minst två biljoner, femhundrasjuttiosex miljarder, niohundraåttio miljoner, trehundrasjuttiosjutusen, femhundratjugofyra decimaler. Men det är bara avancerat. Inte komplicerat. Och den kan det, för att en människa, fylld till brädden med känslor, har sagt åt den att det är vad den ska göra. En dator protesterar bara när vi programmerat den fel. Den protesterar av enkla orsaker.

 

När jag tar till mig information, tar det långt tid för mig att bearbeta den. Jag protesterar, ofta, och det är inte särskilt enkelt att få ming att göra det man sagt åt mig. Inte heller kan man gå in på rätt ställe, ändra lite data och sen TJIPP så gör jag det jag blivit ombedd. För jag styrs av mina tankar, som i sin tur styrs av mitt känsloliv och mina erfarenheter och minnen.

 

En dators minne är förutbestämt. Mitt minne lagrar, lagrar och lagrar. Så många terabyte kan ingen dator i världen lagra. En dator kan inte, på eget initiativ, ångra sig. Mina tankar kan jag älta, omvärdera och modifiera, tusen gånger om.

 

Det handlar om känslor. Känsloliv, erfarenheter och värderingar. Omvärderingar. Ältande, modellering. Jag kan tänka nyanserar. Det kan inte en dator. För en dator finns rätt och fel. Mina tankar upptas av så mycket mer än så. De är så mycket större än bara rätt och fel. Mina tankar kring denna enkla mening; Mina tankar är mer komplicerade än alla datamaskiner, är så många att jag inte förmår samla dem alla här.

 

Datorer förstår vi oss på. Men: "Om hjärnan vore så enkelt konstruerad att vi kunde förstå den, vorde den för enkelt konstruerad, för att vi skulle kunna förstå något alls".

Jag sitter inne på erfarenheter. Mängder av erfarenheter, trots mina relativt unga år. Jag är själv en person som tycker om att lära mig nytt, och jag blir glad av att få dela med mig. Jag inte bara kan lära alla människor något; jag gör det gladeligen. 

 

Att lära är en process och det handlar sällan om katederpedagogik när vi människor lär (av) varandra. Tvärtom, lärande sker dagligen och i alla sammanhang. Vi visar och vi ser. Vi iakttar på håll, kopierar, testar och lyckas, var och en på vårt sätt. Vi ställer frågor och vi besvarar dem. Vi lär, och lär ut, omedvetet, när vi delger varandra våra livshistorier, dråpliga minnen och erfarenheter. 

 

Jag sitter inne på pedagogisk kunskap. Musikalisk. Jag sitter inne på livskunskap, sakkunskap och galna idéer. Jag har en massa att delge den, som är beredd att ta emot.

 

Alla människor kan lära sig något av mig.

 

Det är jag som ska bestämma mig för hur jag vill leva mitt liv. Och det är bara jag som kan förändra, det sätt på vilket jag faktiskt sen lever. Mitt handlande ska styras av mina tankar, för det är jag själv som känner mig bäst.

 

Jag har en vilja starkare än många andra jag känner. Jag har skinn på näsan och min stönighet har tagit mig långt. Det vackraste jag har, är just mitt eget Jag. Det skapas och formas, dagligen, tack vare de egenskaper jag bestitter och de val jag gör. Mina egenskaper och, framförallt, min vilja har tagit mig så otroligt långt. Mitt mod har fört mig in på nya stigar, nya frön sås dagligen. De gror, slår rot och skapar tankar jag knappt trodde jag skulle våga tänka.

 

Hade jag varit någon annan än just Jag, ja då hade jag aldrig mött de människor jag omger mig med. Och hade jag mött dem, så hade vi kanske aldrig fått kontakt, för jag hade kanske haft egenskaper de gallarat bort. Så jag är tacksam för mitt Jag, det Jag jag känner, för det är det som gett mig nya bekantskaper och vänner.

 

Mig själv kan jag liksom aldrig bli av med. Och det är bra, för hur ensamt det än kan kännas ibland, har jag alltid mig själv. Att fråga, att luta mig mot. Mitt Jag svarar alltid. Ibland skapas diskussion, argumentation. Och det är bra, det också. Det behövs ofta lite bollande fram och tillbaka, för att nå resultat. Eller åtminstone konsensus.

 

Mitt Jag är en gåva. En enorm tillgång. Som aldrig får slösas bort. Och om inte jag tror på mig, vem ska göra det då?