Maria P

Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.

 

Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.

 

Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.

 

Nu var det dags igen!

 

Min andra artikel om Vikingalagen finns nu på Livskick. Klicka på bilden nedan, för att komma direkt till artikeln.

 

Jag stal en bild från V...

 

Jahaja.

 

Så var det fredag igen och jag begriper verkligen inte hur varenda fredag kommer tillsammans med känslan av att det var ju måndag igår?! Vad hände med... februari, mars, april? Ni vet.

 

Den underbara värmen gör mig glad och det är så värt det, att smörja axlar, armar och ansikte på tio ungar ett par gånger om dagen. Hellre det än stånkande med overaller, sockor, kängor, blöta vantar och överfulla torkskåp.

 

Men. Om ni bara visste hur bra sanden fäster i solkrämen? Tänk er; en välinsmord pedagog tillsammans med fyra lika välinsmorda kiddosar, i en sandlåda, bakandes en sandkaka rabarberpaj. Värme, svett, solkräm och blåst ger sanden full potential till att tränga in i sisådär varenda por och göra oss prickiga.

 

Dagens sandlådekonversation i korthet:

Lugna dig, Maria. Jag skyndar mej faktiskt.

Men jag vill ha rabarberpaj!
Men jag kan faktiskt inte trolla!

Jag måste smörja formen så den inte fastnar! Jag bakar och knådar och skyndar mej!

Men sluta tjata, Maria. Den är ju klar om en sekund.

Nu ska jag hacka chokladen!

...
Och så ska det vara havregryn på.

Ja.

Ja, men den är inte klar än, du får lugna dig.

Men jag vill ha rabarberpaj med choklad...
Nu får du allt sluta tjata, Maria.

 

Sådär höll vi på i sisådär fyrtiofem minuter. Och nej, pajen vart aldrig klar. Försökte bjuda hem mig till ett av barnen på riktig rabarberpaj, men tji fick jag.

 

Idag invigdes min klänning från Indiska. Blev barnsligt förtjust i den redan första gången jag såg den, och ryckte i den i ett par veckor, innan jag slog till. Barnen gillade den också.

 

Nej. Nu ska jag färga håret. Och sen ska min skitiga lekamen få sig en rejäl grovrengöring.

 

Häpp!

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.

 

Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.

 

Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.

 

Jag tror jag får sova gott inatt. 

 

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.

 

Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.

 

Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.

 

Här är allt vackert. På så många nivåer.

 

Någon mer än vi som fått brev från SD denna veckan?

 

Det är sjukt frestande att elda upp skiten, jag vet, men vänta med det... Det finns en annan, rätt kul, grej att göra istället.

 

Så:

Jag kunde välja att vara missnöjd. Jag kunde välja att fokusera på det faktum att jag fick stanna och gå inte mindre än tre gånger under loppet. Jag kunde zooma in det, att jag troligen skulle varit inne på under tjugofyra minuter, om jag fortsatt springa.

 

Men nej. Jag ignorerar Hans röst och Han är vansinnig men det får vara hur det vill med den saken.

 

Ikväll får gummibandet vila still. Nu, i skrivande stund, plockar jag av alla snoddar och armband. Det blir inga fler jack i underarmen, inte ikväll.

 

För jag får vara nöjd. Ikväll har jag segrat på så många nivåer. Jag få njuta av min insats. När jag korsade mållinjen slog klockan över på tjugofyra minuter och tio sekunder. Min tid blev ytterligare fyra sekunder snabbare. Jag satte personbästa med sjutton sekunder.

 

Visst. Luftrören piper litegrann. Hälen är svullen, knät molar och ljumskarna gör sig påminda.

 

Men jag segrar. Jag genomförde loppet. Jag tillät mig att stanna och gå. Jag lyssnade på att kroppen behövde det. Jag sket i Honom och Hans avgrundsvrål. Jag lät leendet krypa fram när jag låg i en hög och flämtade. Bananen, energidrycken, chokladbiten och energibaren slank ner utan problem. För kroppen behövde dem, om inte annat för att jag ens skulle ta mig hem.

 

Jag njuter av att min kropp orkade det här. Jag är så tacksam för att den förlåter allt jag utsatt den för. Den förlåter mig, och den tillåter mig att rakryggat promenera hem efter den insats vi, kropp och själ, genomfört tillsammans. Min kropp är så sargad, och ändå förlåter den mig och den bjuder till. Den svarar genom att vara i bättre form än någonsin. Det borde inte ens vara möjligt.

 

Nu ska jag ta en lång och varm dusch. Sen ska jag säcka ihop i en liten hög i sängen. Ligga där tills Finaste kommer hem från körövningen. Berätta om varje meter av loppet. Sen ska jag sova. Det behöver min kropp. Och imorgon ska jag promenera med min fina K. Planera Ransätersstämman. Sen stallet på fredag.

 

Jag njuter av nuet och av det som kommer, de närmsta dagarna.

 

Jag segrar, på så många nivåer.

 

Jag slog mitt personbästa med sisådär tretton sekunder. 

 

Oväntat. Och underbart.

 

Som en följd av ren tristess, har vi gjort en liten road trip nu på kvällen. Vi åkte till Kil, svängde mot kyrkan och tog sen ett varv runt Nedre Fryken. Så otroligt vackra omgivningar! En kort stund såg vi Fryken breda ut sig i sin fulla prakt, och då kände jag det där stilla lugnet som bara vatten kan ge mig. Jag lovade mig själv att cykla samma runda i sommar (visst, det blir några mil, men lätt att det är värt det! Jag vet ju om inte annat att T bor i närheten, så jag får väl svänga in där på ett pit stop...

 

En bit av vägen gick genom skogen och där travade plötsligt en älg lugnt över vägen. Hen stannade sen och lät sig villigt fotograferas.

 

Ja... det är väl typ så långt vi kommit idag. En söndag utan större målsättningar. De är viktiga, de också.

 

Vi hämtade ju ut ringen igår. Min vigselring. Finaste har valt att bara ha förlovningsringen.

 

Min förlovningring är lite för stor, så vigselringen kommer få som extrauppgift att hålla förlovningsringen på plats.

 

Jag är nöjd med den vi valde (ja; vi). Enkel och stilren, utan att vara alltför lik förlovningsringen. Vi fortsätter med titan, precis som i förlovningsringarna.

 

Fyrtiotvå bullar vart det. En påse ska med till E och vi ska dricka kaffe och äta bullar och snacka dynga. Det är vi bra på (dels alltihop var för sig, men i synnerhet kombinerat).

 

Efter bullbaket cyklade jag ner till gymet och dansade lite. Det var grymt längesen jag hann med ett BodyJampass, så det var efterlängtat. Kroppen kändes stark, koncentrationen var på topp nästan hela tiden och jag hade så grymt kul!

 

Till saken hör, att jag ställde in ett träningspass i torsdags. Efter möte och fika, insåg jag att jag nog inte skulle orka träna. Därför svor jag till litegrann, när jag insåg att det var försent att avboka FLXpasset. Så jag pallrade mig till gymet, värmde allra pliktskyldigast upp med en kort promenad på löpbandet, gick på FLX och... gick hem. Jag hade tänkt vara med på BodyCombat, men avbokade. Jag mötte instruktören i dörren och hon frågade såklart om jag inte skulle vara med (jag brukar ju vara det, och BodyCombat älskar jag verkligen, det är svinkul). Jag förklarade att nej, inte med mindre än att jag skulle trilla ihop i en liten hög. Bra, tyckte hon. Bra att du lyssnar på kroppen. Och jag förklarade att Ja, jag övar på det och i nästa sekund hördes små applåder från receptionen, där en annan instruktör stod. Snacka om ett gym som värnar sina kunder, som peppar en att vila när en verkligen behöver det.

 

Så. Kroppen var utvilad (nåja) inför passet idag och jag orkade njuta. Fun is the new fit som Liselotte säger.

 

Nej, nu ska vi styra mot Bergvik och hämta vigselringen och min nummerlapp till Vårruset.

 

Just nu är stigen enkel och lättsam för oss att gå
Och fågelsången härlig och himlen så blå
Solstråk mellan träden blir långa, ljusa band
Och du går vid min sida och håller min hand

Men vintern här är vresig och kölden kan bli rätt vrång
Och höstarna är blåsiga och sommarn inte särskilt lång
Nätterna blir mörka, det stormar hårt ibland
Så gå här vid min sida och håll i min hand

Ängarna och skogen, tänk, vad vackert allt är
Och tänk på alla dar som kommer vara som den här
Visst kommer vi gå vilse, men vi ska nog hitta fram
Om du går vid min sida och håller min hand

Just nu är skogen vacker och sommarvinden blåser mild
Så bryts en gren i skogen och, vips, hoppar hjärtat till
En skugga mellan träden, det skymmer litegrann
Men du går vid min sida och håller min hand
Gå här vid min sida och håll i min hand

 

Häpp. Klockan är halv sju och degen jäser. Nej, det var inte bildligt talat. Det var bokstavligt. Bulldegen står i köket i en bunke och jäser och jag ska bara äta upp min gröt och dricka mitt kaffe, så ska jag gå och baka ut den sen.

 

Ja. Såntdär som alla normala människor gör klockan sju en lördagmorgon.

 

Projektet är sjösatt. På allvar. Först nu vågar jag, med ett stort leende, avslöja vad som är i görningen.

 

Jag har blivit inbjuden som skribent till Livskick. Det började med att jag kontaktade Johanna, som jag haft sporadisk kontakt med via bloggar, mail och sociala medier, och frågade om mina reflektioner kring Vikingalagen kunde vara något för dem. Hon läste och gav klartecken.

 

Under några veckors tid, ska jag få dela med mig av mina Vikingalagsreflektioner, sammanslagna i tre texter. Den första publicerades idag! Herregud, fattar ni? Jag är publicerad på ett forum som inte är mitt eget!? Det här känns så enormt stort, så jag kan inte emd ord beskriva det.

 

Men. Det slutar inte här.

 

Johanna frågade mig om jag vill bli stadig skribent hos dem. Villkoret är att jag publicerar en text i månaden, och samtidigt syns jag hos Livskick tillsammans med elva andra duktiga skribenter och bloggare. Alla skriver ideellt och folk arbetar med alltifrån personlig träning, kostrådgivning och föreläsningar till att ta hand om människor, inom vården. Och nu har alltså även en pedagog klivit in i gänget.

 

Jag är så glad, så jag tror inte ni anar. Någon har tyckt att mina texter är värda att publicera! Ja, alltså, hon är inte den första, men hon har makten att ge mig chansen. Chansen att synas, att lära ut, att lära mig mer om skrivandets konst...

 

Möjligheterna är oändliga. Jag är glad. Och den här fredagkvällen kommer vara fin.

 

Ni vet de där samtalen, som hinner växla mellan alla känslolägen ett människosinne besitter? De är så viktiga, och den där timmen över en kopp kaffe peppade mig mer än jag kan säga. Jag hade en rastlös morgon och en svängande dag men eftermiddagen vände allt.

 

Kroppen är lugnare nu. Jag ska snart sova. Imorgon är det redan fredag (herregudvadhände?!) och antingen då, men mer troligt på lördag, ska Finaste och jag hämta ut vigselringen.

 

Och så ska jag träffa E på lördag. Jag ska baka, och tillsammans med henne ska jag fika det jag bakat. Så ska det bli.

 

Gott så.

 

Jag ska haka på Liselottes projekt. Jag ska åtminstone försöka.

 

Idag ska jag vara tacksam för en stor grej. Riktigt stor. Ytterligare en stor grej har hänt idag, men det blir den här jag väljer, då jag håller min nya internetvän så anonym som möjligt.

 

Jag surfade in hos ovan nämnda Liselotte, som vanligt. En i raden av alla bokmärkts bloggar uppe i bokmärkesfältet. En av de viktiga. Och i hennes Tacksamhetstisdagsinlägg hade hon länkat till, och citerat mig! Alltså, fatta! Lilla jag hade skrivit något som Liselotte tyckte var värt att citera och föra vidare! Och så en länk på det! Här finns förresten inlägget hon citerar.

 

Sitter nästan och fnittrar lite här. Jag är dyngtrött. Men jag har haft en rätt bra dag och då orkar jag ta till mig sånthär.

 

Nu ska jag påbörja mitt nya projekt. Tjillevippen!