Maria P

Här är klockan inget mer än en batteridriven uppfinning som går och går, runt och runt, men som aldrig kommer till dörren och tid blir bara ett begrepp som inte finns; ett sätt för människan att ytterligare spalta upp och strama åt sin tillvaro. Tiden finns inte, och således flyter dagen på och det finns mycket mer utrymme för skratt än annars. Klockslag blir oviktiga och sinnet blir lätt och får frid.

 

Plötsligt känns livet så enkelt. Tankar kläds i ord och tankarna tänks till slut. Orden får mening och blir betydelselösa om vartannat och orden omedvetandegör oss om att natten passerar och plötsligt har solen åter stigit och dagen vaknat. Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar och fåglarna sjunger sina gryningsmelodier innan skymningen ens hunnit falla. Jag tänker en stilig tanke om något fint. Jag kommer ihåg att det finns en tid, och den är nu.

 

Här finns tystnad och fågelsång och doft av fuktig jord. Här finns stenar, granar, björkar och åkrar och småkryp och myggor som bits. Här finns ingen dusch så håret är otvättat och kroppen är klibbig av myggolja och logdanssvett. Här finns logar utan syre och folk fyllda av musik. Här finns vår frälsare i marmor i hörnet bakom ett skåp och diskvattnet töms på en åker.

 

Här är jag rofylld. Och samtidigt är jag så sprudlande lycklig och kroppen spritter och varje muskel dansar. Dansar i rask fyrtakt och jag får svikt och hopp i steget och en svettig karl i vit skjorta med ölandedräkt får mig att le när jag flyger fram över plankorna. Vi vill bara dansa och när dansen är över ler min kropp och själ och jag har ro och fylls av lugn.

 

Ensamdans och tillsammansdans och svikt i knäna i polskatakt. Ensamschottis och hopp och snurr och vänner som skålar i kaffe. Picknickkorg och stora stövlar och raggsockor en junidag.

 

Tid finns inte. Vi håller inga tider. Här finns allt och inget, här finns luften jag andas.

Jag har varit vaken i tjugoen och en halv timme. Det är ljus morgon ute, och fåglarna håller konsert.

 

Jag har precis lagt mig.

 

Nu undrar jag bara... Har jag morgonkissat, eller just gjort sista kvällskissen?

Kjolar som svänger

Flätor som slänger

Stampa, stampa, stampa takten

Sol och skratt och Klarälvsvatten

Vänner, fränder 

Skitiga händer

Sång och musik 

Tjo, tjim och skrik

Logar och dans

Sväng utan sans

Luften jag andas

Tankar som landas

Tanken får tid 

Själen får frid 

Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.

 

I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.

 

Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.

 

Jag har citerat henne förr. Linnéa. @regnlund. Och jag har fått tillåtelse att göra det igen.

 

Fina, kloka människa.

 

Tack för alla ord. Gör världen en tjänst. Sluta aldrig. Sluta aldrig ge oss av dina ord.

 

 

Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.

 

Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.

 

Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.

 

Såja. Ytterligare lite bröllopsfix är klart. En kompis har lovat att fota litegrann innan vigseln, kanske även efteråt. Lokal till vår mingelfest veckan efteråt är klart. Vi har bokat in en träff med L, och då hoppas jag vi kan få programmet färdigt.

 

Jag söker fortfarande en hygglig gitarrist. Någon? Vemsomhelst? Vem känner någon?

Ja, ni ser. Det går framåt.

Kroppen är fortsatt ganska sliten, men jag vill till jobbet. Två dagar hemma, utan tider och platser att haka upp sig på... det funkar inte. Jag funkar inte så.

 

Jag behöver rutiner, klockslag och koll på vad jag ska göra. Jag behöver veta vad som förväntas av mig.

 

Jag behöver barnen.

 

I två dagar har jag saknat deras små händer som smyger sig in i min, jag har saknat deras glada ögon och stora leenden. Barnaleenden med glesa, sneda tänder är något av det vackraste jag vet. Min morfar sa alltid, att människor med överbett och lite sneda tänder ser oftast snälla ut, för det ser ut som om de går runt och småler. Han hade rätt. Och kanske därför, eller kanske för att en sned tand i ett leende åminner mig om ett barnaleende, gillar jag just det. En tand som inte sitter perfekt, i förhållande till de andra. Leenden som är långt från tandkrämsreklamerna. Imperfektion. Det som skönhetsindustrin gärna skulle kalla skavanker, blir vackert i mina ögon. Skrattrynkor, sneda tänder, ett ärr från ett gammalt sår.

 

Visst är det vackert?

...vi skulle klättra ju?

 

Javisst ja. J och hens sambo hade bokat mig och Finaste för lite klättring i Örebro. Halv elva skulle vi bli upplockade.

 

Jadå. Vi blev upplockade. Och sen kom J på att Vi behövde ju en grej på IKEA. Så dit svängde vi. Med Js sambo i spetsen gick vi snabbt framåt mellan hyllorna och när vi var vid restaurangen så SURPRISE hoppade alla de fina fram bakom en skylt.

 

Möhippa.

 

Vi började med en brunch på IKEA och sen drog vi vidare till Skutberget. Fin miljö, nära till vattnet och fullkomligt opretentiös frisbeegolf med galet många skratt. Sen glass och rosa elefanter och ankor och allt vad det var.

 

Fortsatt avkollping på schemat med bad i pool, vin, öl och grill och småprat och skratt. Jag hade nog, uppenbart, tydliggjort min avsky för rosa fluff och förnedring på stan. Kvällen var, kort sagt, perfekt. Hela dagen var perfekt. Utomhusaktivitet, avsaknad av förnedring, avsaknad av löjlig utstyrsel... Bara bra. Med de finaste, de människor jag helst av allt ville tillbringa en sån dag med.

 

Älskade, fina ni,

 

Tack för en perfekt dag.

 

Ni betyder så mycket...

Jahaja.

 

Så var det fredag igen och jag begriper verkligen inte hur varenda fredag kommer tillsammans med känslan av att det var ju måndag igår?! Vad hände med... februari, mars, april? Ni vet.

 

Den underbara värmen gör mig glad och det är så värt det, att smörja axlar, armar och ansikte på tio ungar ett par gånger om dagen. Hellre det än stånkande med overaller, sockor, kängor, blöta vantar och överfulla torkskåp.

 

Men. Om ni bara visste hur bra sanden fäster i solkrämen? Tänk er; en välinsmord pedagog tillsammans med fyra lika välinsmorda kiddosar, i en sandlåda, bakandes en sandkaka rabarberpaj. Värme, svett, solkräm och blåst ger sanden full potential till att tränga in i sisådär varenda por och göra oss prickiga.

 

Dagens sandlådekonversation i korthet:

Lugna dig, Maria. Jag skyndar mej faktiskt.

Men jag vill ha rabarberpaj!
Men jag kan faktiskt inte trolla!

Jag måste smörja formen så den inte fastnar! Jag bakar och knådar och skyndar mej!

Men sluta tjata, Maria. Den är ju klar om en sekund.

Nu ska jag hacka chokladen!

...
Och så ska det vara havregryn på.

Ja.

Ja, men den är inte klar än, du får lugna dig.

Men jag vill ha rabarberpaj med choklad...
Nu får du allt sluta tjata, Maria.

 

Sådär höll vi på i sisådär fyrtiofem minuter. Och nej, pajen vart aldrig klar. Försökte bjuda hem mig till ett av barnen på riktig rabarberpaj, men tji fick jag.

 

Idag invigdes min klänning från Indiska. Blev barnsligt förtjust i den redan första gången jag såg den, och ryckte i den i ett par veckor, innan jag slog till. Barnen gillade den också.

 

Nej. Nu ska jag färga håret. Och sen ska min skitiga lekamen få sig en rejäl grovrengöring.

 

Häpp!

Landar i sängen. Min säng. Helgen i stallet var lika underbar som vanligt, med lösryckta, hysteriskt roliga meningar, alldeles för mycket öl (hej, svullen buk!), skratt, fysiskt arbete, kramande på människor och djur, vacker natur... Ja, den innehöll som vanligt allt som kan tänkas behövas för att boosta min själ. En lång skrittur med Sly blev det idag, och för en stund uppfylldes jag av en känsla, långt inuti, en frid jag inte kan förklara. Mitt Jag vaggades till ro av det rytmiska hovklappret, fågelsången, Slys njutningsfulla mumlande, brummande, hummande, av vinden, värmen, dofterna och allt det gröna och blommande. Känslan av total avkoppling i kombination med fullständig kontroll och ett samspel, mellan människa och häst, som inte i ord går att beskriva.

 

Och så hämtade jag ju klänningen i fredags. Den hängde hemma hos Thereses föräldrar och dem har jag inte träffat på hur länge som helst, så det blev lite småprat. Sen hem till mamma och pappa med klänningen. Packa upp och klämma och känna. Therese har verkligen gjort ett fantastiskt jobb. Den är så perfekt. Provade den inför syster och pappa och jag ville aldrig ta den av mig.

 

Men nu är jag hemma. Hemma hos Finaste. Jag landar i min säng, och inatt får jag ha Finastes arm om mig. Kroppen är trött, men på ett bra sätt.

 

Jag tror jag får sova gott inatt. 

 

För att sammanfatta, så är jag på den plats där mitt Jag får utrymme och Han överröstas av hovklapper, hundtassande och kattungars lek i halmen. Det enda jag saknar är Finaste, men jag får helt enkelt acceptera att hit klarar inte han och hans allergi att följa med. Så det här får vara min plats, och på flera sätt är det bra, även om jag saknar den där armen om min midja när jag ska somna.

 

Människor och djur fyller mitt sinne. Kroppen är uppfylld av ett stilla lugn, en ro jag kommer åt på så få ställen. En mule mot min axel, ett varmt andetag mot min kind och kroppen pirrar av det välbehag som känslan av hud mot hud ger.

 

Samtal över en öl. Över tre öl. Om allt och om inget, om vänskap och kärlek och allt som drabbar ett liv. Vänner för livet, vänner, ärrade av vänskaper som lovade men svek. En vänskap som vet vad det betyder, att orka hålla kvar.

 

Här är allt vackert. På så många nivåer.

 

Jag kunde välja att vara missnöjd. Jag kunde välja att fokusera på det faktum att jag fick stanna och gå inte mindre än tre gånger under loppet. Jag kunde zooma in det, att jag troligen skulle varit inne på under tjugofyra minuter, om jag fortsatt springa.

 

Men nej. Jag ignorerar Hans röst och Han är vansinnig men det får vara hur det vill med den saken.

 

Ikväll får gummibandet vila still. Nu, i skrivande stund, plockar jag av alla snoddar och armband. Det blir inga fler jack i underarmen, inte ikväll.

 

För jag får vara nöjd. Ikväll har jag segrat på så många nivåer. Jag få njuta av min insats. När jag korsade mållinjen slog klockan över på tjugofyra minuter och tio sekunder. Min tid blev ytterligare fyra sekunder snabbare. Jag satte personbästa med sjutton sekunder.

 

Visst. Luftrören piper litegrann. Hälen är svullen, knät molar och ljumskarna gör sig påminda.

 

Men jag segrar. Jag genomförde loppet. Jag tillät mig att stanna och gå. Jag lyssnade på att kroppen behövde det. Jag sket i Honom och Hans avgrundsvrål. Jag lät leendet krypa fram när jag låg i en hög och flämtade. Bananen, energidrycken, chokladbiten och energibaren slank ner utan problem. För kroppen behövde dem, om inte annat för att jag ens skulle ta mig hem.

 

Jag njuter av att min kropp orkade det här. Jag är så tacksam för att den förlåter allt jag utsatt den för. Den förlåter mig, och den tillåter mig att rakryggat promenera hem efter den insats vi, kropp och själ, genomfört tillsammans. Min kropp är så sargad, och ändå förlåter den mig och den bjuder till. Den svarar genom att vara i bättre form än någonsin. Det borde inte ens vara möjligt.

 

Nu ska jag ta en lång och varm dusch. Sen ska jag säcka ihop i en liten hög i sängen. Ligga där tills Finaste kommer hem från körövningen. Berätta om varje meter av loppet. Sen ska jag sova. Det behöver min kropp. Och imorgon ska jag promenera med min fina K. Planera Ransätersstämman. Sen stallet på fredag.

 

Jag njuter av nuet och av det som kommer, de närmsta dagarna.

 

Jag segrar, på så många nivåer.

 

Just nu är stigen enkel och lättsam för oss att gå
Och fågelsången härlig och himlen så blå
Solstråk mellan träden blir långa, ljusa band
Och du går vid min sida och håller min hand

Men vintern här är vresig och kölden kan bli rätt vrång
Och höstarna är blåsiga och sommarn inte särskilt lång
Nätterna blir mörka, det stormar hårt ibland
Så gå här vid min sida och håll i min hand

Ängarna och skogen, tänk, vad vackert allt är
Och tänk på alla dar som kommer vara som den här
Visst kommer vi gå vilse, men vi ska nog hitta fram
Om du går vid min sida och håller min hand

Just nu är skogen vacker och sommarvinden blåser mild
Så bryts en gren i skogen och, vips, hoppar hjärtat till
En skugga mellan träden, det skymmer litegrann
Men du går vid min sida och håller min hand
Gå här vid min sida och håll i min hand

 

Projektet är sjösatt. På allvar. Först nu vågar jag, med ett stort leende, avslöja vad som är i görningen.

 

Jag har blivit inbjuden som skribent till Livskick. Det började med att jag kontaktade Johanna, som jag haft sporadisk kontakt med via bloggar, mail och sociala medier, och frågade om mina reflektioner kring Vikingalagen kunde vara något för dem. Hon läste och gav klartecken.

 

Under några veckors tid, ska jag få dela med mig av mina Vikingalagsreflektioner, sammanslagna i tre texter. Den första publicerades idag! Herregud, fattar ni? Jag är publicerad på ett forum som inte är mitt eget!? Det här känns så enormt stort, så jag kan inte emd ord beskriva det.

 

Men. Det slutar inte här.

 

Johanna frågade mig om jag vill bli stadig skribent hos dem. Villkoret är att jag publicerar en text i månaden, och samtidigt syns jag hos Livskick tillsammans med elva andra duktiga skribenter och bloggare. Alla skriver ideellt och folk arbetar med alltifrån personlig träning, kostrådgivning och föreläsningar till att ta hand om människor, inom vården. Och nu har alltså även en pedagog klivit in i gänget.

 

Jag är så glad, så jag tror inte ni anar. Någon har tyckt att mina texter är värda att publicera! Ja, alltså, hon är inte den första, men hon har makten att ge mig chansen. Chansen att synas, att lära ut, att lära mig mer om skrivandets konst...

 

Möjligheterna är oändliga. Jag är glad. Och den här fredagkvällen kommer vara fin.

 

Ni vet de där samtalen, som hinner växla mellan alla känslolägen ett människosinne besitter? De är så viktiga, och den där timmen över en kopp kaffe peppade mig mer än jag kan säga. Jag hade en rastlös morgon och en svängande dag men eftermiddagen vände allt.

 

Kroppen är lugnare nu. Jag ska snart sova. Imorgon är det redan fredag (herregudvadhände?!) och antingen då, men mer troligt på lördag, ska Finaste och jag hämta ut vigselringen.

 

Och så ska jag träffa E på lördag. Jag ska baka, och tillsammans med henne ska jag fika det jag bakat. Så ska det bli.

 

Gott så.

 

Jag ska haka på Liselottes projekt. Jag ska åtminstone försöka.

 

Idag ska jag vara tacksam för en stor grej. Riktigt stor. Ytterligare en stor grej har hänt idag, men det blir den här jag väljer, då jag håller min nya internetvän så anonym som möjligt.

 

Jag surfade in hos ovan nämnda Liselotte, som vanligt. En i raden av alla bokmärkts bloggar uppe i bokmärkesfältet. En av de viktiga. Och i hennes Tacksamhetstisdagsinlägg hade hon länkat till, och citerat mig! Alltså, fatta! Lilla jag hade skrivit något som Liselotte tyckte var värt att citera och föra vidare! Och så en länk på det! Här finns förresten inlägget hon citerar.

 

Sitter nästan och fnittrar lite här. Jag är dyngtrött. Men jag har haft en rätt bra dag och då orkar jag ta till mig sånthär.

 

Nu ska jag påbörja mitt nya projekt. Tjillevippen!

 

Bara kom att tänka på den här, medan jag måttade upp kaffet. Slog mig som en klubba i huvudet. Den blev plötsligt min. Sådär som låtar blir. Jag blev lite ledsen över insikten, för jag har alltid tyckt att texten är så sorgesam. Men den är vacker.

 

 

Maybe someday someone will love me
For what I am instead of what I should be
Until that day I'll just sit here weeping
Chasing dreams is like shadow leaping

The face behind the mirror, an unrecognised reflection
His eyes look old and tired, filled with bitter recollection
The cross that he has carried was a burden I have made
It's a baptism of tears, they are the seas in which I bathe

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Somehow, somewhere you will discover
  A love so sweet that it tasted like no other
And on that day may you both drink deep
From that grail we found, but then we failed to keep

It's a lesson I've learned well, some things just cannot be
The key that will unlock your soul is someone else, not me
But if You should remember, hope You smile and wish me well
As I walk my path to heaven through ten thousand miles of hell

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

I stand alone against the cold grey sky
It was blue that day but not as blue as I
I left my hearts high on that Roman hill
I'll wait a thousand years but it will be there still

Holding hands in silence as the day came to an end
We climbed up there as lovers - then we walked back down just friends
I've know my share of heartaches, never thought of them as bad
But had never quite imagined I could ever feel this sad

 

'Cause there's a fire in my heart, but I can't breathe for the smoke
Seems that I'm living proof my life's a practical joke
There's a wind in my sails but I have lost all my direction
With no stars to guide me now you're not here beside me anymore

Mitt projekt innefattar det finaste jag fått. Och den här kommer alltid betyda mycket. För det finns någon som tar sig en massa tid för... mig.