Visst är det vackert?

Kroppen är fortsatt ganska sliten, men jag vill till jobbet. Två dagar hemma, utan tider och platser att haka upp sig på... det funkar inte. Jag funkar inte så.
 
Jag behöver rutiner, klockslag och koll på vad jag ska göra. Jag behöver veta vad som förväntas av mig.
 
Jag behöver barnen.
 
I två dagar har jag saknat deras små händer som smyger sig in i min, jag har saknat deras glada ögon och stora leenden. Barnaleenden med glesa, sneda tänder är något av det vackraste jag vet. Min morfar sa alltid, att människor med överbett och lite sneda tänder ser oftast snälla ut, för det ser ut som om de går runt och småler. Han hade rätt. Och kanske därför, eller kanske för att en sned tand i ett leende åminner mig om ett barnaleende, gillar jag just det. En tand som inte sitter perfekt, i förhållande till de andra. Leenden som är långt från tandkrämsreklamerna. Imperfektion. Det som skönhetsindustrin gärna skulle kalla skavanker, blir vackert i mina ögon. Skrattrynkor, sneda tänder, ett ärr från ett gammalt sår.
 
Visst är det vackert?

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback