Maria P

 

Min största förebild, en av de finaste jag känner, en blomma, som helt bestämt hävdar människans godhet, trots allt som hänt, en av mina viktigaste, den som lärt mig allt om människovärde, fattade mina händer och med hennes händer runt mina, blev kylan lite mindre intensiv. Hon såg spikrakt in i mina ögon, med sina kloka, varma blå.

 

Sen sa hon:

Nu prövar vi den här vägen. Visar den sig vara fel, så skiter vi i det här, då vänder vi och tar en annan väg imorgon. Men vi kan ju inte veta, innan vi har försökt?.

 

Det minnet bär mig genom förändringar ända sedan dess, sen den ångestfyllda dagen i februari. Jag tänker ofta på just de orden.

 

 

Nej. Det kunde vi inte. Och vägen blev krokig. Vi fick lov att vända om. Ta en annan väg. Ett par gånger, faktiskt.

 

Men nu börjar jag våga tro, att vi valde rätt väg vid det senaste vägskälet.