Klaaar!

Frizz
Sitter hos frisören och nästan kvävs i såndäringa slinghätta. Snyggt värre.
Blir det.

Mimmi levererar.


Ameliacitat

Mörkt

Hätta!

Fäshjööön! Och jävlar, vad den är varm och kliig!

Något av en före-färgningen-bild på bussen imorse
Och ja, jag har tillfälligt fått lov att byta frisör, då "min" frissa har den dåliga smaken (nåja) att gå och bli mammaledig såhär inför mitt bröllop. Hursomhelst. Det fick bli en jobbförälder. Och hon är superduktig. Har fått värsta hårbottenmassagen här.
Hur bra som helst.
Vet ni vad?
Jag har fått tag i en gitarrist!
En kompis till mig förmedlade kontakten till en av sina bekanta, så nu har jag bokat in en gitarrist, vilket innebär att vi slipper orgel och piano på bröllopet. Istället ska psalmerna kompas av gitarr och fiol och det känns hur bra som helst. Det kan tyckas vara obetydlig detalj, men alla detaljer som vänder bröllopet från att vara vilket bröllop som helst, till att bli bara vårt är enormt betydelsefulla.
Igår hade vi möte med prästen och vi var inne i kyrkan och kikade lite. Den är otroligt vacker och välbevarad, med liggande timmerstockar och trädetaljer. Sjön precis intill, och forsen med sin gamla kvarn på andra sidan vägen ramar in och ger det där lugnet jag eftersträvar.
Det kommer bli så bra, det här. Hur bra som helst.
...och vänner som skålar i kaffe.
Här är klockan inget mer än en batteridriven uppfinning som går och går, runt och runt, men som aldrig kommer till dörren och tid blir bara ett begrepp som inte finns; ett sätt för människan att ytterligare spalta upp och strama åt sin tillvaro. Tiden finns inte, och således flyter dagen på och det finns mycket mer utrymme för skratt än annars. Klockslag blir oviktiga och sinnet blir lätt och får frid.
Plötsligt känns livet så enkelt. Tankar kläds i ord och tankarna tänks till slut. Orden får mening och blir betydelselösa om vartannat och orden omedvetandegör oss om att natten passerar och plötsligt har solen åter stigit och dagen vaknat. Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar och fåglarna sjunger sina gryningsmelodier innan skymningen ens hunnit falla. Jag tänker en stilig tanke om något fint. Jag kommer ihåg att det finns en tid, och den är nu.
Här finns tystnad och fågelsång och doft av fuktig jord. Här finns stenar, granar, björkar och åkrar och småkryp och myggor som bits. Här finns ingen dusch så håret är otvättat och kroppen är klibbig av myggolja och logdanssvett. Här finns logar utan syre och folk fyllda av musik. Här finns vår frälsare i marmor i hörnet bakom ett skåp och diskvattnet töms på en åker.
Här är jag rofylld. Och samtidigt är jag så sprudlande lycklig och kroppen spritter och varje muskel dansar. Dansar i rask fyrtakt och jag får svikt och hopp i steget och en svettig karl i vit skjorta med ölandedräkt får mig att le när jag flyger fram över plankorna. Vi vill bara dansa och när dansen är över ler min kropp och själ och jag har ro och fylls av lugn.
Ensamdans och tillsammansdans och svikt i knäna i polskatakt. Ensamschottis och hopp och snurr och vänner som skålar i kaffe. Picknickkorg och stora stövlar och raggsockor en junidag.
Tid finns inte. Vi håller inga tider. Här finns allt och inget, här finns luften jag andas.
Anything goes!

Tillochmed två nummer för stora gummistövlar över raggisar, till klänning och stickad tröja funkar i Ransäter.
Funderingar efter tjugoen och en halv timmes vakenhet
Jag har varit vaken i tjugoen och en halv timme. Det är ljus morgon ute, och fåglarna håller konsert.
Jag har precis lagt mig.
Nu undrar jag bara... Har jag morgonkissat, eller just gjort sista kvällskissen?
Dimmorna lättar

Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar
Och solstrålar strimma; en sång utan slut
Tyst smeker vinden den saknade kinden
Som slumrande sussade kudden förut
Nu finns där en doft som av salt och lavendel
Och flugan i taket, hon nickar och ler
Och skänker en bild av en väggklockas pendel
Och säger att "Tiden som kommer är er"
Drömmar har vaknat med det som var saknat
Och livet går lätt som ett ord från en vän
Borta är kinden, men röster i vinden
Dom viskar och säger "Snart ses ni igen"
Nu finns där en doft som av salt och lavendel
Och flugan i taket, hon nickar och ler
Och skänker en bild av en väggklockas pendel
Och säger att "Tiden som kommer är er"
Dimmorna lättar, som sömndruckna jättar
Och solstrålar strimma; en sång utan slut
Tyst smeker vinden den saknade kinden
Som slumrande sussade kudden förut
Ransäter
Kjolar som svänger
Flätor som slänger
Stampa, stampa, stampa takten
Sol och skratt och Klarälvsvatten
Vänner, fränder
Skitiga händer
Sång och musik
Tjo, tjim och skrik
Logar och dans
Sväng utan sans
Luften jag andas
Tankar som landas
Tanken får tid
Själen får frid
Separation
Jag har inte nämnt det här...
...men jag ska byta jobb. Efter tre fantastiska år på ett jobb jag älskar, är det dags att gå vidare. Jag ska arbeta med lite äldre barn, på ett fritidshem, och där börjar jag efter semestern.
Naturligtvis gror en enorm separationsångest just nu. Det börjar närma sig att vinka av flera barn, redan nu. Och det är tungt. Ledsna föräldrar, ledsna barn. Lyckönskningar och gratulationer, till det nya jobbet. Det känns som om jag sviker, och beslutet har varit ett av de svåraste jag någonsin har behövt fatta. Och det är inte lätt att försöka förklara för en treårings ledsna blick, att jag fortfarande tycker om alla barnen där. Förklaringar ska ges, av mig, med gråten i halsen. Jag ska förklara att jag kommer sakna dem, men att det ändå får lov att bli såhär.
Vems grupp ska jag vara i nu? Vem ska sitta hos mig och äta? Måste du? Svåra frågor, med svar som inte går att ge. Hur ska de förstå, att det inte är på grund av dem? Det är inte på grund av någon. Förutom mig, då.
Nej, herregud... Det här är inte enkelt. Men det var såhär det fick bli nu. Redan idag fick jag ett underbart kort av ett av barnen. Och ja, tårarna kom.

Ni ser... Vem hade inte brutit samman?
Tiden som kommer är er
Såhär sprängfyllt var det längesen huvudet var. Men många tankar börjar landa.
I helgen är det Ransätersdags igen! Det blir massa sång och dans och tjoande till alla grymma folkmusikband som ska spela. Och som vanligt camperar jag i Ks stuga i Deje, en av de bästa platser jag vet.
Och i övrigt har vi ikväll, under körövningen, tagit oss igenom de sånger som kören ska sjunga på bröllopet. Utgångsmarschen blir bra, och den andra sången vi valt, av Göran Samuelsson, blir helt rätt.
Tiden som kommer är er
Lite rädd
Min kropp skrämmer mig... Vadihelvete är det som händer?!
...
Idag har jag lite ont i själen.
Två timmar senare
Två timmar sen jag lyckades ta mig ur sängen. Med "smärtor i hårbotten" rullade jag mer eller mindre ner från sängen till golvet, efter lång självövertalning.
Två timmar av degande i soffan, twittrande, upprördhet över prästerna i Uppdrag granskning och ett inmundigande av ett ohälsosamt stort antal.smörgåsar.
Nu blir det promenad. Så kanske kroppen vaknar.
För den som undrade.
Trevlig kväll igår, med fina vänner.
Och idag är jag bakfull. Kraftigt bakfull.
För den som undrade.

Redo

Dagens status
Sluta aldrig ge oss av dina ord.
Fina, kloka människa.
Tack för alla ord. Gör världen en tjänst. Sluta aldrig. Sluta aldrig ge oss av dina ord.
(Det är Linneas ord, men ikväll är de till Dig från mig. Just ikväll.)
- (Vill hålla i din hand och aldrig släppa, vill få möta din blick och säga allt det stora som har hänt. Förunderligheten. Bär den med mig.)
- (Att inte veta om världen eller jag själv nånsin skulle kännas begriplig igen. Vet du hur det är? Ens en minut är för mycket.)
- (Jag vill hålla i din hand, säga: det som finns med dig gör att jag gör helheten och tryggheten till min. Säga: det är räddning.)
- (Vill våga titta i dina ögon och säga: det känns som att jag har en punkt av helhet och trygghet nu, så stark att inget kan bryta igenom.)
- (Jag kan inte säga det bättre än så, inte ikväll. Men vill titta på dig och säga: fattar du hur stort det är, att det ens känns möjligt?)
- (Fattar du hur stort det är att nå till punkten av rent kaos, och inte bli galen? Att där kunna se det andra. Att tryggheten finns.)
- (Som glaskulor som gnistrar i solen. Genomlysta. Den bilden återkommer till mig. Som ljus.)
- (Jag önskar du fanns här nu. Så du kunde vara med mig i detta. Och jag vet. Det är inte så. Och jag vet. På ett sätt är du med ändå.)
It was never nothing personal, some shit I was going through
Diskussioner som den i onsdags gör mig så frustrerad. För ni förstår inte och jag vill så gärna att ni ska förstå, men om ni gjorde det, så behövdes inga ord. Jag vill att ni ska förstå, men samtidigt inte, för om ni förstod, så skulle det betyda att ni varit här, att ni hade hört Honom, och det önskar jag ingen. Ni förstår mig inte, mina ord låter som rent svammel och inget hänger ihop, jag vet det. Men det här går inte att förklara i ord. Försök förstå åtminstone det. Försök förstå, att det inte går att förstå.
Jag vet att ni blir frustrerade och förvirrade. Och det blir jag också. Men ni kommer aldrig förstå. Ni kommer aldrig kunna begripa hur jag kan vända som jag gör, hur dubbelsidig jag är, hur jag kan växla mellan rationalitet, svaghet, styrka och känslosvaj.
Ni kommer aldrig förstå.
Before I start this song man
I just want to thank everybody for being so patient
And bearing with me over these last couple of years
While I figure this shit out
Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?
I just want to thank everybody for being so patient
And bearing with me over these last couple of years
While I figure this shit out
Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?
So why in the world do I feel so alone?
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one
/.../there was no one who even knew that I was going through growin' pains/.../
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one
/.../there was no one who even knew that I was going through growin' pains/.../
/.../God it feels like I'm goin' psychotic
Thank God that I didn't do it/.../
Thank God that I didn't do it/.../
/.../I'm fucking going crazy/.../
/.../So I pick myself off the ground and fuckin swam 'fore I drowned
Hit my bottom so hard I bounced twice suffice this time around/.../
Hit my bottom so hard I bounced twice suffice this time around/.../
/.../I feel like I've let 'em down/.../
/.../I feel like me again; let me formally reintroduce myself/.../
/.../Cause I know what it's like
I struggle with this shit every single day/.../
Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?
So why in the world do I feel so alone?
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one
I struggle with this shit every single day/.../
Is anybody out there?
It feels like I'm talkin to myself
No one seems to know my struggle
And everything I come from
Can anybody hear me?
I guess I keep talkin to myself
It feels like I'm going insane
Am I the one who's crazy?
So why in the world do I feel so alone?
Nobody but me; I'm on my own
Is there anyone out there?
Who feels the way I feel?
If there is, let me hear just so I know I'm not the only one
/.../It was never nothing personal, some shit I was going through/.../
Liten summering
Ja, den här veckan har ju varit minst sagt knepig. Två sjukdagar till att börja med. Ett läkarbesök har jag hunnit med också och då blev det ett spontant blodprov och trots att sköterskan var både snabb, proffsig och, framförallt, helt sjukt trevlig, så har jag blåmärket från Helvetet i armvecket. Snyggt? Nä.
Javisst, och så en dag på jobbet, helt underbart att träffa alla kids. En sjukt trevlig utekväll, sen en ledig dag på det och så vips, en jobbdag med - håll i er - åtta barn på plats. Mycket mys och samtal hanns med, viktigt och bra på alla vis.
Imorgon blir det middag med fina vänner och på söndag ser det ut att bli träff med en potentiell vokalgrupp. Den som lever, får se.

Till höger: armvecket bara några timmar efter blodprovet. Till vänster: armvecket ungefär ett dygn senare. Nu är bilden något ljus; egentligen ser det ännu värre ut. Ja, det ser likadant ut än. Tjipp!
Månfredag
Klämdagar är något av det knepigaste min skalle vet. Idag kommer jag gå till jobbet med inställningen att det är måndag och sen ett, tu, tre säger folk trevlig helg! Herregud, vart är vi påväg?
Nåja. Jag har ätit min gröt med pumpafrön, gojibär, solroskärnor och kokos och druckit en kopp kaffe. Busskaffet står redo.
Blir en fin månfredag, det här.
Snälla, döm mig inte.
Om drygt två veckor är det loppdags igen. Karlstadsloppet står på tur och jag är anmäld i tjugoenkilometersklassen.
Idag hade jag planerat att springa en sista halvmara innan loppet. Det gick... sådär.
Jag slog samman två av mina favoritrundor, vilket i sig blev ungefär arton kilometer. Knappt sjutton orkade jag, sen blev det promenad sista biten. Dessutom var jag, efter att ha avverkat första milen, tvungen att stanna och hämta andan med jämna mellanrum. Jag är, mentalt, inte helt van vid det men det fick lov att vara okej.
Jag ska ändå genomföra loppet som planerat. Som anmäld i halvmaraklassen, har en ändå möjlighet att välja att gå i mål efter en mil. Kanske gör jag det, kanske inte. Det får vi se.
Jag vet att det finns folk därute, som (mot bakgrund av vad de vet om mig, och ja, jag förstår er) är helt iställda på att all träning jag gör, gör jag som antingen självbestraffning, kompensation eller i rent förbränningssyfte. Jag förstår, er, jag lovar. Men. "NU ska jag försöka förklara något som jag länge har tänkt men aldrig har sagt."
Även om Han driver mig till mitt yttersta, ända in i kaklet och gärna in i duschen, så kan jag fortfarande njuta av träningen. Jag har aldrig sprungit ett lopp i syfte att förbränna kalorier. Jag upplever, ofta, ofta, en njutning i det faktum att min kropp orkar göra det jag ber den om. Och om den, som idag, protesterar mot träningen, för att jag tillfört för dåligt med näring, för att det är för varmt, för att den är outvilad, och jag faktiskt gör som idag och svarar kroppen med att stanna till och vila ett par sekunder, då blir jag glad. Glad av endorfinerna träningen ger, glad för att jag har självbevarelsedrift nog att lyssna på kroppen. Just detta har många så oändligt svårt att förstå, när jag väl berättat om mina perioder av maniskt tränande. Men även i dessa perioder mår jag bra av att få träna. Ja, många träninspass har ett ångestdämpande syfte. Men inte alla; minst lika många är sprungna ur det faktum att jag vill träna. Döm aldrig mina träningspass med baktanken att jag gör det på Hans order. Bestäm er, snälla ni, inte för att all träning är av kompensatorisk art. Ni kan faktiskt inte veta.
Applådera inte mina mil och kilometer. Jag begär inte det. Men. Försök komma ihåg att fråga mig, varför jag tränade just denna gång. Kliv av era höga, jävla hästar, släck det nedlåtande ljuset och fråga hur jag kände mig innan jag gav mig ut. Fråga hur det känns nu, efteråt. Era himlande ögon hjälper mig inte, inte när träningen faktiskt är av en positiv natur.
Om två veckor ska jag springa Karlstadsloppet. Applådera när jag går i mål. Åk och se mig löpa. Ta emot mig i målfållan, och fråga hur jag mår. Se mig njuta av min kropp. Se mig skratta av stolthet och glädje över att jag klarade det.
Och snälla, döm mig inte.
Visst är det vackert?
Kroppen är fortsatt ganska sliten, men jag vill till jobbet. Två dagar hemma, utan tider och platser att haka upp sig på... det funkar inte. Jag funkar inte så.
Jag behöver rutiner, klockslag och koll på vad jag ska göra. Jag behöver veta vad som förväntas av mig.
Jag behöver barnen.
I två dagar har jag saknat deras små händer som smyger sig in i min, jag har saknat deras glada ögon och stora leenden. Barnaleenden med glesa, sneda tänder är något av det vackraste jag vet. Min morfar sa alltid, att människor med överbett och lite sneda tänder ser oftast snälla ut, för det ser ut som om de går runt och småler. Han hade rätt. Och kanske därför, eller kanske för att en sned tand i ett leende åminner mig om ett barnaleende, gillar jag just det. En tand som inte sitter perfekt, i förhållande till de andra. Leenden som är långt från tandkrämsreklamerna. Imperfektion. Det som skönhetsindustrin gärna skulle kalla skavanker, blir vackert i mina ögon. Skrattrynkor, sneda tänder, ett ärr från ett gammalt sår.
Visst är det vackert?