Maria P

Skit också. Vaknat med halsont. Det var ju lite sisådär lägligt.

 

Jaja. Det ger sig väl. Jag knaprar Zyx och dricker te.

 

Igår blev det träning, för första gången sen Stadsloppet. PowerStep stod på schemat och det gick hyggligt. Det var en ny release, så det var mest hjärnan som inte var med. Kroppen orkade sågottsom allt och det var det formbesked jag ville ha. Att kroppen är på banan igen, efter loppet. Nu ska bara matlusten komma tillbaka, så är allt som det ska.

 

Nej, nu ska jag åka och öppna på jobbet. Ha det!

Minns ni, när jag skrev om att vi skulle till Vemforsen utanför Malung, att vi också skulle till travbanan som ligger i närheten?

 

Jodå, vi var allt dit. Och fotade. Massor.

 

Inte heller dessa bilder är redigerade överhuvudtaget. Har inte orkat. Ni får njuta ändå.

 

Och för oss som kan trav, kan jag meddela att banunderlaget är kanonfint. De har någon travdag där varje år. Då blir det lite liv i totoluckorna, och stallet och uppbindningsbjälken används. Folk finns uppe på grusbanken och där ser de bra ut över banan.

 

Dit ska vi igen. När det är trav, alltså.

 

Känslan när jag har ett ledset litet barn, nära, nära. En näsa nedborrad i mjukt hår, andas djupa andetag och varm luft ner i en väldoftande hårbotten. Sakta, sakta vända tårar till leende och skratt och diskussion om makaroner. Små armar om min hals, ögon som börjar glittra och en hand som kliar min nacke så jag ryser av välbehag.

 

En svår morgon kan vända. Bli en dag av sol.

 

Känslan det medför är ljuvlig. Vetskapen om att jag är trygghet. Lugnet det ger. Den djupa glädjen. Pirret inom.

 

Ja.

 

En svår morgon kan vända. 

 

Idag firar vi midsommar på jobbet. Kransen är på!

 

 

Nu. Nu är jag superlånghårig.

 

Om ni bara anade vad långhårig jag håller på att bli, just nu...

Nu ska jag, som jag uttrycker det inför kidsen, klippa mig långhårig.

 

Hatar dessa dagar. 

 

För snart två månader sen, var vi vid Vemforsen, Finaste och jag. Speedy Gonzales här, tänkte dela med sig av några bilder. De är inte ens redigerade. Snabbt jobbat, Persson.

 

Väl bekomme.

 

Måndag och på't igen. Sista gången jag tittade på klockan innan jag somnade var den kvart över två. Kvart över fem klev jag upp, och jag hade lyckats vakna till ett par gånger under morgonen.

 

Låt oss be en bön för att kaffe ska kunna styra upp det här (tillsammans med lite liniment, för jag går fortfarande sådär lagom sexigt stelopererat).

 

Finaste och jag fnissar ikapp åt min högst tillfälliga invaliditet.

 

Jag. Har. Träningsvärk. Den kommer troligen från ett otroligt varmt ställe, vilket styrs av en röd liten person med eldgaffel och horn. Att gå nerför trappor är mest bara skrattretande.

 

Trots att gårdagkvällen innehöll både godis, snacks, hämtsushi och rabarberpaj, så lider min kropp idag av en viss långdistansbaksmälla. Jag mår lite illa, fortfarande, och jag har ingen matlust alls. Jag räknar med att det ger sig och om inte annat, så har jag ju inget direkt fysiskt ansträngande att bygga upp inför. När jag står inför ett lopp och får matsvackor, så blir jag ofta lite orolig, då jag vet hur jag tömmer mig under loppen. Nu är det okej att bygga sakta, för, tro mig, jag tänker inte anstränga mig hårt de närmsta dagarna. Idag planerar jag en långpromenad för att mjuka upp musklerna litegrann. Sen får vi se. Jag har bokat in några pass på gymet, men det blir som det blir.

Tog jag mig runt?
Ja.

Tog jag mig runt löpande?

 

Efter tretton kilometer, drygt två kilometer in på varv två, orkade jag inte löpa mer. Jag promenerade några meter, och joggade försiktigt igång igen. Sen fick jag varva löpning med promenad ett par gånger, men det var det värt. Precis som vid VårRuset fick jag välja mellan alternativen gå ett par meter eller krypa i mål eller, i värsta fall, bryta loppet. Valet var enkelt.

 

Men. Jag kom runt. Jag har min första halvmaratid. Den officiella tiden blev 2.04,52:9. Två timmar, fyra minuter, femtiotvå sekunder och nio tiondelar.

 

Jag är så jävla stolt över mig själv! Jag tog mig i mål, och jag har haft kul! Under hela första varvet kom jag på mig själv med att le, flera gånger. Och påhejjandet som pågick hela vägen! De flesta kantade naturligtvis banan under första timmen, men även under varv två, stod och satt folk längs hela banan och peppade och tjoade!

 

Och så vidare. Och nej, att folk kunde mitt namn hade inget att göra med att jag kände dem. Det stod på min nummerlapp.

 

Älskade kropp. Så stark, så full av muskler och så otroligt förlåtande. Tillsammans har vi idag bevisat att Han har fel. Jag behöver inte späka mig och misshandla min kropp med daglig, stenhård träning. Den fungerar ändå. Det vet jag, men Han jobbar på att få mig att tro på motsatsen. Fuck Him. Utan Honom, hade jag troligen orkat löpa hela vägen, snarare. Och nästa gång min kropp och jag gör något liknande, ska Han få se att jag är ännu starkare, utan Honom.

 

Tack, min fina, starka kropp. Imorgon ska vi vila. Jag ska göra mitt bästa ikväll, tillsammans med Finaste och med J och J, för att fylla på energireserverna. Kroppen är urlakad av långdistans och värme. Jag ska göra mitt bästa, men jag mår lite illa av utmattningen. Jag har fyllt på med vätskeersättning, så jag är nog snart på banan. Mina fingrar har dessutom återgått till narurlig storlek; efter drygt femton kilometer råkade jag titta ner på mina händer och hajade nästan till, när jag såg hur svullna fingrarna var. Under långdistanslöpning (och särskilt när en löper såpass sakta som jag gör), är ju armarna relativt still, så mina fingrar var mer eller mindre jämntjocka hela vägen. Värmen gjorde säker sitt till, både den yttre och den min kropp alstrade under loppet.

 

Nu får vi snart finbesök. En vet att en har valt rätt vänner, när en får ett sms som lyder: Får man komma utan smink till er, och i mjukisbyxor?. Ja. Det låter som en utmärkt klädkod.

 

Tjugo minuter till start. Kroppen har känts fin under uppvärmningen. Det här kan gå vägen. 

 

Så. Långkörningen är till ända. Landar i Finastes famn.

 

God natt.

Från hotellet har jag ungefär hundra meter till havet. Jag blev emottagen av en liten man med mjuk skånska och han tog betalt för det fina lilla rummet och visade mig över innergården där det växer prästkragar och några blå blommor och där det står bord och stolar och han berättade att restaurangen vägg i vägg var öppen, för hur skulle han rimligen kunna veta att jag inte är hungrig, och att jag har en hel påse med bananer i handväskan? Det kan han inte, och han kan inte veta att jag plockade ur bananerna ur väskan innan jag gick ner till havet. Jag gick i de smala gränderna på kullerstenarna och såg rosor och nyponbuskar och en vildkaninunge.

 

Jag sitter vid havet och njuter av dess musik. Havet är aldrig tyst, men ändå fyller det mig med en märklig, lugnande tystnad. Inga ljud finns, och ändå sjunger havet en melodi som aldrig tar slut.

 

Det doftar tång och saltvatten. Det knirrar av tampar och dunkar i fendrar. Båtarna har namn som Marie och Johanna och Spättan och de vilar bredvid varandra nu ikväll.

 

Jag tänker på havet, hur jag alltid älskat det. Havet är aldrig stilla, aldrig tyst och jag undrar om min rastlöshet är besläktat med havets?

 

På min resa söderut, förbi fält med vallmo och blåklint, såg jag det plötsligt, strax i höjd med Laholm och jag inser att jag måste vara nära kusinernas stuga. Mamma och pappa försökte pussla in några dagar där varje sommar, tillsammans med kusinerna och vi trivdes där allihop. Jag vill dit, till klipporna och nyponbuskarna och kohagen. Jag vill sitta på min favoritplats och jag vill se om mina stenar finns kvar. Jag hade ett gömställe i muren och min stora sten, som liknade en båt, låg kvar i flera år. Den blev en stenåldersflickas leksak, ett skepp på gungande hav. Jag vill sitta på min älsklingsklippa och jag vill hoppa över den skreva på kanske tjugo, trettio centimeter som i många år var mitt Helvetesgap och Ronja hoppade, fram och tillbaka. Vi har några kort på det, men de är dåliga och de är från den tid då en bara tog två, tre kort, på sin höjd, på någonting för det var kamerafilm på rulle och när den var slut så hade en alltid glömt att köpa ny. Efter dagar, veckor, månader köpte en så en gul liten låda innehållande en svart plastburk med grått lock och däri låg rullen med tjugofyra eller trettiosex bilder och rullen fick en sätta i själv. I min kamera fick jag tillochmed skruva in filmen innan jag kunde börja ta kort. Sen var rullen slut och trots att skåpet över mikron innehöll massor av plastpåsar med klisterfilm på, såna som kommit med posten som ett oemotståndligt erbjudande, tog det dagar, veckor, månader innan filmen skickades in med tryckbokstäver i bläck på utsidan av påsen. Sen kom bilder i ett pappersfodral och sjuttio procent av bilderna var, mer eller mindre, skräp.

 

Det tänker jag på, här ute på piren. Jag tänker igen på havet, hur jag under de till synes oändliga bilresorna måste varit en plåga för mina föräldrar, i en kokhet gammal Saab utan AC och med mig som tjatade om havet från det att vi passerat Alingsås. Efter Falkenberg gick det att se, oändligt blått med vitt skum som vittnade om havets ständiga rastlöshet. 

 

Jag har gått barfota i sanden och stått i havsbrynet och känt vattnet på fötterna. Jag drar in doften av havet om och om igen. Det var kallt om mina fötter men jag tog sandalerna i handen och gick alla de sexhundratjugofem numrerade plankorna hit ut till pirens yttersta ände. Sanden var kall och mjuk. Havet doftar hav. Min fotlänk med bjällror gör att det klirrar om mig när jag går.

 

Havet tar aldrig slut. Tystnar aldrig. Stillnar aldrig. Det rullar på och fyller mig med lugn. Bjuder in mig. Jag litar på havet, trots allt det kan göra.

 

Älskade hav.

 

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 

 

Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 

 

Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.

 

Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden

 

Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen

Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 

 

Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 

 

Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas

När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas 

Sedärja. Första separationerna gjorda. En var riktigt, riktigt tuff. Herregud, jag gråter än.

 

Lille plutten. Hur ska jag klara mig utan dig?

Så. Nu har jag pillat klart med sista Vikingalagsartikeln till Livskick. Nästa gång jag skriver för dem, blir det om något helt annat, men det kommer utgå från ett blogginlägg jag gjort här.

 

Annars packas det här. Jag har styrt upp min outfit för imorgon; vi har pirattema på jobbet och för att ens komma i närheten av min älskade trollutklädnad, har jag fått gå loss i både garderober och smyckeslådor. Det kommer funka. Bilder kommer. Fast det är inte därför jag packar. Jag drar mot Skåne imorgon, närmare bestämt till Ystad, för att fira student. Jag åker direkt efter jobbet och missar då jobbets sommarcafé på kvällen, och på fredag är jag ledig.

 

Kanske skulle packa klart då?