Maria P

Helt seriöst, torsdagar är nog min favoritdag på hela veckan! Jag hinner med sååå mycket träning och jobbet brukar, av någon outrgrundlig anledning, flyta ännu bättre just på torsdagar. Fråga mig inte varför.

 

Just idag hade jag bytt arbetstid med J, så jag började sju, istället för kvart i sex. Det innebar att min rast senarelades, så jag hann vara med länge i skogen med kidsen. Den underbara stubbhoppningen fick sig en rejäl genomkörare, med kast i luften, snurr i famnen och många skratt. Vid halv fyra åkte jag hem, packade träningsväskan och sen snabbt ner till gymet. Där blev det, i vanlig ordning, trettio minuter spinning, trettio minuter core, trettio minuter aktiv stretch, tjugo minuter crosstrainer och en timmes BodyCombat. Har redan sjuk träningsvärk i de övre magmusklerna...

 

Sen jag kom hem har jag hunnit steka bananplättar. "Alla" gör dem just nu, så jag ville också prova. Den variant jag gjorde, bestod av en mosad banan, ett ägg och en deciliter fiberhavregryn. Bara att blanda och steka på medelvärme i litelite smör; två stycken fick jag till - en till mig, en till Finaste. Till detta tog jag femtio gram cottage cheese (i folkmun kallat Keso, fast just Keso är ett märke, inte en produkt). Satt fint i magen efter kvällens hårda pass.

 

Duschen nästa, tjing!

 

Så gör man bara inte! Fan, fan, fan! Känner mig så åsidosatt, undanskuffad och oviktig. Och hur jag än vrider och vänder på allt så känns det som om allt är mitt fel. För hade det inte varit för mig, så hade inte andra behövt bli lidande. Allt hänger på mig; jag är den som belastar, den som ställer till det och får andra att pussla om sina vardagar för att det ska passa mig. Jag vill inte vara den, men det är precis vad jag blir.

 

Det fick bli en långtur ikväll. Längre än planerat, en långtur av snabba beslut och tvära kurvor. En långtur i högt tempo, med stramande höft, värkande knä och skrikande lårmuskler. Jag fick tvinga mig att svänga hemåt, för orken var närapå slut.

 

Och ändå känns det inte tillräckligt.

 

Häpphäpp!

 

Om en timme kommer kollegan J och hens sambo hit på lite middag. Det mesta är förberett. Igårkväll blandade jag ihop lite allt möjligt och fick till några trevliga müslibars och nu på eftermiddagen, när jag kommit hem från dagens tuffa pass (en timmes crosstrainer, en timmes step-up/styrka, en halvtimmes core - älskar söndagar!), smälte jag lite blockchoklad och doppade ena sidan av barsen i. Det blir garanterat fler gånger, som jag tillverkar såna! Dessa bars får lov att utgöra efterrätten. Innan dess ska de bjudas på kyckling, fylld med crème fraïche, färsk timjan, västerbottensost och bacon (jag har gjort en liknande variant med en sojafilé, fast utan bacon då) och till det blir det sallad och potatisgratäng. Jag har en känsla av att vi kommer vara hyggligt mätta när kvällen är över.

Det där enda allahjärtansglaset med rosé... blev tre. Den där enda burken Tuborg... blev fyra. Och det blev även klockan, innan jag till sist var i säng.

 

Halv nio skrek min arma lekamen NEJ! men jag pallrade mig upp och ut i skitvädret och promenerade de knappa fyra kilometrarna ner till gymet. Där blev det dans i en timme, och core i en halvtimme. Det gick bättre än vad jag väntat mig av min bakfulla och outsövda kropp, men fokuset var väl inte på topp...

 

Nu har jag promenerat hem igen, börjat torka till om fötterna efter att ha gått i en halvdecimeter blöt modd hela vägen och ska strax släpa mig in i duschen. Finaste och jag ska hem till svågern, svägerskan och bebishen. Hen ska få sin t-shirt, som jag köpte på ABBAmuseet och en affisch som vi hittade på IKEA. Så fin... men inget vi har någon vettig plats för. Så vi köpte den till bebishen istället. Kanoners. Nåväl, hos dem ska vi se trav; K och J har häst till start inom V75 så vi ska hoppa av spänning i soffan och vråla av glädje... eller frustration, vilket det nu blir.

 

Idag har jag tränat sjukt mycket. Trots det, hade jag löjligt mycket energi till dagens sista pass...

 

Jag började mitt gymbesök på crosstrainern. En timme avsatte jag, det var mer eller mindre exakt vad jag skulle hinna med. Tråkigt, ja, men jag har ett knep för att få tiden att gå liiite fortare... Jag sätter upp ett knappt uppnåeligt mål, vad gäller endera distans eller brända kalorier. Idag bestämde jag mig för att hinna en mil. Redan efter tre minuter insåg jag att jag låg lite efter, så det blev till att trampa på. Efter sex minuter hade jag kommit niohundratjugo meter. Efter tolv minuter, ettusenniohundraåttio. Efter arton minuter hade jag trampat iväg tretusentjugo meter. Efter sextio minuter, hade jag landat på tiotusenetthundra meter. Lite skakig i benen, klev jag av och in på kvällens första instruktörsledda pass.

 

Det var FLX, alltså stretch. Det var väl dels därför jag valde att stå på crosstrainern först; det känns rätt poänglöst att gå på stretchpass med kalla muskler. Jag har varit mer rörlig under ett FLXpass, helt klart, men det drog skönt i ljumskar och baksida, och det är där jag behöver sträcka ut.

 

Jag hade en timme till nästa instruktörsledda pass, så jag smet upp på ett löpband och satte fem kilometer som mål. Jag ställde in hastigheten till tio kilometer i timmen, förutom sista kilometern, då jag ökade till elva. Tjugonio minuter och trettionio sekunder tog halvmilen. Abslout inte den snabbaste tid jag gjort, men det hade jag heller aldrig haft som intention. Och just på löpbandet kan jag ju styra det. Dock har jag som mål nu, fram till VårRuset, att alltid springa halvmilen under halvtimmen.

 

Kvällens sista pass blev BodyCombat. Och, som jag skrev ovan, jag hade så sjukt, galet mycket energi. Varifrån kom den?! Jag hoppade och sprang och slogs och sparkade. Jag tror jag missade, max, tre slag under hela passet. Mitt fokus var stenhårt och i varenda vändning hängde jag med. Näst sista konditionslåten varvar running man och "vanliga" höga knän (med slag också, förstås) och den låten är stentuff. Det bekom mig tydligen inte det minsta, trots all konditionsträning jag gjort innan.

 

Jovars, det kändes att jag svettats idag. Väl hemma, kunde jag borsta bort saltet ur nacken. Men kroppen känns mer okej än den borde. Det brukar betyda att något snart bryter ut. Vi får hoppas att detta något håller sig borta.

 

Fin helg i stallet, som alltid. Det är en skön känsla, när man varit innanför dörren i en halvminut och när första frasen efter "Hej" är "Det finns öl i kylen". Fredagkvällen blev sen; först vid två bröt vi upp och gick och la oss.

 

Stalljobbet under lördagen flöt fint. K och J åkte in en sväng till travbanan och jag och S umgicks hemma på gården. Det blev mycket flams och skratt och bus med hundarna. Sen blev det snabbt in för ombyte och fix, innan vi åkte in till travgalan.

 

Galan var... låt oss (diplomatiskt) säga sisådär anordnad. Det blev otroligt segdraget stundtals, men festen efteråt blev bra och J fick återigen pris som årets amatörkusk. Jag hälsade på bror min, dansade med en full norrman som ingen vet namnet på, blev nedspilld med champagne av en person, vilket föranledde att en helt annan person bjöd mig på öl. Så kan det gå. Jag lyckades halka omkull efteråt och tog emot mig med handen som, trots rejält med painkillers, fortfarande värker. Jag hade laddat hela dagen för att ta ett snack med Henne, men Hon dök aldrig upp. Vet inte om jag är lättad eller besviken över det.

 

Jag åkte ifrån gården i förmiddags, då vi ätit en sen frukost efter att vi fixat klart i stallet. Trots att helgen varit bra, åkte jag därifrån med en knepig känsla i kroppen och jag kan bara inte skaka av mig känslan av att något blivit osagt; en fråga som aldrig blivit ställd.

 

Helgen har fått avslutas med en nästan fjorton kilometer lång löptur, en såndär skön runda som fick bli vad den blev, svänga som den ville. Tempot var medelmåttigt och kroppen fylld av lugn. Nu är den snarare fylld av trötthet, så en dusch och en tallrik gröt stundar, innan det blir natten här.

 

Ska man tappa sin påläggspaprika, ska man göra det med stil.

Tröttdag idag, fast en ganska bra sådan. Massor av gos och mys och många kramar. Flera gånger fick jag kiddosar tätt, tätt intill, bara för att de ville bli omhållna. Ett gullefjun gav mig, mitt i en smårörig situation, en stor omfamning och vi höll om varandra hårt och länge. Jag bara älskar det där; de spontana stunderna, de varma tillfällena, famnarna och att ur hjärtat få mumla, in i ett öra, genom en gardin av väldoftande hår: Jag tycker så mycket om dig.

 

Kräver aldrig ett svar, bara att de existerar; bara var. Stunderna med dem, är något av det vackraste jag har. Jag tycker så mycket om dem. En och var.

 

Jag slutade tidigt idag, så strax före två slirade jag hemåt. Det blev en kort stund här hemma, innan jag promenerade ner till gymet. Det blir alldeles för dåligt med vardagsmotion nu; plånboken är fortfarande i Stockholm och där ligger således också mitt busskort. Det blir alltså bil för hela slanten nu, vilket innebär noll cykelturer ner till stan. Så, en promenad blev det, de knappa fyra kilometrarna. Väl framme blev det ett vanligt torsdagsrace; cykel, coreboll, stretch och BodyCombat. Idag slogs jag för brinnande livet; mot Henne, mot Honom, mot den som kunde förstört mitt liv. Jag brukar tänka mig in i Den situationen och då slåss jag lite till, önskar innerst inne, att jag slagits så, Den gången.

 

Promenad hem igen. Europavägsbrus. För kallt för Klarälvssus. Gatlyktor mellan höghus, en flämtande skymt av ett gravvårdsljus.

 

Imorgon styr jag kosan nedåt landet igen. På lördag är det travfest. Innan dess blir det en stalldag. På festen kanske jag träffar Henne. Den här gången tänker jag inte vara rädd. Med K och J bara några meter bort, tänker jag gripa tillfället, om det kommer, och tala om för Henne vad mitt hjärta tänker. Jag kan aldrig bli fri från Henne, om jag inte gör allt jag kan för att rädda andra.

 

Kanske är det därför, jag ser till att tillåta de där stunderna. De där, som barnen vill ha och behöver. De där stunderna, då de griper mig i flykten och håller om mig. Kanske är det därför, för under alla år, fick jag aldrig en varm famn av Henne, trots allt jag var med om där. Aldrig ett, ärligt menat, tröstande ord. Aldrig, aldrig, fick jag höra Jag tycker så mycket om dig. Fast, det är klart, det gjorde Hon nog aldrig. Må så vara; jag tycker så illa om Henne, att jag inte ens lägger energin på det, att tycka illa om Henne. Hon blir luft, existerar inte.

 

Inte förrän på lördag. Då ska Hon få existera, för sista gången. Sen tänker jag vända Henne ryggen och gå, gå mot dem som håller av mig.

 

Jag hoppas jag klarar det. Det skulle betyda så mycket.

 

Mod och självförtroende. Och acceptans. Självacceptans.

Fyförfanken.

 

Jag snörvlar och hostar. Förkylningen har lämnat halsen, men näsan är igenkorkad och luftrören rosslar. Inte så det känns otäckt, mer att jag retar mig på det.

 

Efter dagens fyra pass på gymet (varav ett lugnt, styrkebaserat CoreBollpass och ett stretchpass), känner jag mig dock lite piggare (hur nu det kan vara möjligt?). Kanske kan en bidragande faktor vara att jag faktiskt lyckades få sova en halvtimme mellan jobb och träning?

 

Min vinter-/ förkylnings-/ febertorra, arma lekamen har fått en rejäl dos av insmörjning nu efter duschen; ansiktet vilar bakom ett lager hydrokortisonsalva, läpparna är gôtt kletiga av mitt favoritcerat från Oriflame (vilket jag fick i min goodiebag efter ToppLoppet), fötterna är ingnodda med fotsalva och myser nu i stumpor och mockasiner och händerna har även de fått en dos hydrokortison. Så ja, lite träning och kroppsvård har fått fart på mig igen.

 

Nu ska jag ringa E. Det känns bra.

 

 

 

Kidsen räddade dagen, precis som jag hoppades (och innerst inne vsste) att de skulle. Mycket kramar och gos fick jag (och dessutom storstryk i memory, trots att jag faktiskt gick in för det); en kollega var ledig och ett par av barnen, som har henne som "sin" favoritpedagog, använde mig som kram- och gossubstitut. Det är, kan vi väl säga, en okej roll att ha.

 

Visst, visst. Tre timmars sömn, det tar på krafterna hos vemsomhelst. Som tur var lyckades jag koppla bort huvudet helt idag; att tänka just nu, är mer eller mindre uteslutet. Jag väljer bort det, helt enkelt. Istället blev det en övertrött flumdag, och det är ju tur att det slår över åt det hållet, när man arbetar med barn. Hellre övertrött och flamsig, än outsövd och sur.

 

Dags för några minuters sängläge, innan träningen ikväll.

Min träningskväll inleddes bekvämt nog med ett halvtimmeslångt stretchpass. Så otroligt skönt att få mjuka upp lite, i alla muskler. Jag märker verkligen skillnad från gång till gång (nästa gång blir på torsdag) och barnen säger liiite mer sällan "Vad stel du är, Maria" (Javisst, tack för det... du är fyra och ska inte fatta sånt...?).

 

Direkt efter passet ställde jag mig på löpbandet. Det blev en lååång, lugn jogg; i fyrtio minuter höll jag på (jag hade en timme mellan passen...) och kom lite drygt sex kilometer. Inget tempokörande alltså, men i lätt uppförslut blev det ändå jobbigt nog för svetten att börja lacka.

 

Och så, till sist. BodyCombat. Det, i särklass, roligaste pass jag brukar gå på. Idag slogs jag för brinnande livet, och under en låt, då vi ska slå nedåt, som om vi slog på en som ligger, såg jag det där fula, jävla trynet med sneda tänder och jag lovar; hade han legat där så hade han inte ens pratat grötigt; han tade tamejjävelen inte kunnat prata alls. Inte en tand hade han haft kvar i käften. Och, säger jag bara, det var tur att musiken var på max, för mitt i ett slag, kom jag på mig själv med att vråla DÖÖÖ! rakt ut. Jag menade det, verkligen. Ser jag honom någonsin igen, ser jag helst att det är i små, små bitar, överkörd av, säg, ett tåg?

 

Ja, min energi därinne var verkligen vansinnig, men jag tror tekniken satt någotsånär ändå. Jag kunde kanalisera all min ilska mot ett enda mål och då blir allt så mycket bättre.

 

Bra dag på jobbet. Bra träning ikväll. Finaste hade lagat en lätt middag (blomkål, champinjoner, några små vårrullar och så lite sallad och gurka på det, plus ett kokt ägg) åt mig när jag kom hem.

 

Bra dag. Kort och gott.

Det går inte. Det bara funkar inte att tänka klart, tänka färdigt. Inga tankar fäster länge nog för att komma till vägs ände och kännas fulländade, fullständiga.

 

Inte ens en löptur på närmare en mil, klarade upp den cirkus som är igång (dock avtog den lätt handikappande mensvärken litegrann; alltid något).

 

Samma känsla igen: /.../ en karusell jag inte köpt biljett till. Ingen jag önskat få åka. Jag är för kort för den, men någon jävel satte mig på den ändå och sa "Åk nu, förihelvete, ÅK!". Innan jag hann hoppa av spärrades säkerhetsbygeln och nu kommer jag inte loss.

 

Nej. Jag tänker inte ens försöka ikväll. Tänker inte älta den här skiten. Det kommer bara sluta med att jag blir förbannad på dem som bara vill hjälpa mig. Jag ska spara alla tankar till söndagen, till A. Hon ska få äran att reda upp bland alla trådar (hon har själv bidragit till trasslet den här gången, så jag hoppas hon är förberedd). Jag tar med ett eget paket och medelst klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol ska vi bringa reda i det här. Men inte innan dess. Det orkar jag inte.

Här har söndagen varit lugn. Jag cyklade (eller vad man nu ska kalla det) i nysnö och iskyla ner till gymet där det först blev fyrtiofem minuter crosstrainer, sen ett PowerSteppass följt av lite core. Instruktören var en av dem jag hade på ett par pass igår och hon erkände faktiskt att gårdagen hade satt sig på hennes muskler också. Herrejistanes, hela min kropp värker (sen kan nog en del av det bero på att jag har kört tre BodyCombatpass under veckan som gått)!

 

Efter passen blev det snabb dusch och fix innan jag mötte upp med Finaste. Vi hade planerat en liten fika med min kollega J och hans sambo. Så sjukt trevligt att träffas privat och prata om allt annat än jobb. Det styr vi lätt upp fler gånger!

 

En snabbvisit till kyrkan, där jag hade lyckats glömma min älskade mössa strax före jul, när vi hade våra julkonserter. Jag har varit in där flera gånger, men då har kyrkan varit tom och bakre delen av kyrkan, där körsalen (bland annat) ligger, har varit låst. Nu hade Oratoriekören övning där, så jag kunde slinka in och hämta min grönrandiga skatt. Lycka! En snabb sväng till Ikea och sen Coop fick fullända dagen. Väl hemma stekte jag fetaostbullar, vilka fick agera middag.

 

 

Typ såhär kan man känna sig när man haft vilodag, för första gången sen i slutet på oktober (om man nu bortser från det faktum att jag cyklade till bussen (4km), gick till jobbbet (2km), gick till bussen (hann 1,5km) och sen cyklade hem från stan (4km), vilket jag gör).

 

 

Igår var J och jag ute och körde häst; vi tog en rejäl långtur på någonstans mellan femton och tjugo kilometer. Jag fick underbare Janne mellan skalmarna på vagnen och jag njöt.

 

Jag njöt varje sekund. Njöt av hästen framför mig, av naturen runt mig, av att tankarna fick flöda, sådär som de gör under ett löppass. Jag njöt av att känna att alla corepass nu gav resultat även i vardagen; tömmarna är intetill för att ta stöd i, tvärtom. Hästen ska slippa ha en sjuttiokilosklump hängande i munnen. Jag ska ha kontakt med hästen, men i möjligaste mån ska jag ha bara en lätt kontakt; aldrig dra (såvida inte hästen får panik och utsätter oss för fara, men det är relativt ovanligt). Tidigare har jag suttit rakt upp och ner och, efteråt, lätt fått ont i ryggen. Nu kände jag alla de små, inre, magmusklerna arbeta och ryggen fick stöd av magen. Jag var lite mer bakåtlutad än vanligt, och det var sjukt bekvämt, trots att magen fick jobba.

 

Jag njöt av att se hur Jannes perfekt formade muskler arbetade i varje steg han tog. De övre benmusklerna i en hästs bakben är en otroligt imponerande syn, särskilt i lätt uppförslut när hästen verkligen tar i.

 

Där och då tänkte jag en tanke, vilken genast förde med sig en självinsikt, så solklar att jag skrattade till litegrann.

 

Jannes prefekta fysik är resultatet av ett arbete, utfört av proffessionella som vet precis hur de ska balansera hästens kost, träning och vila. Varje häst balanseras individuellt, och senast för en vecka sedan, såg jag resultatet av deras noggranna arbete, då en av deras hästar gjorde en topprestation och vann på Färjestad.

 

Muskler är muskler. Lungor är lungor. Däggdjur är däggdjur. Vi fungerar lika och en travhästs träning skiljer sig knappt alls från min; vi tränar långdistans, vi tränar snabbhet i intervaller, vi styrketränar, vi promenerar. Våra muskler utvecklas därefter.

 

Hästarna hos J och K balanseras i träning, kost och vila, individuellt. Och jag skulle aldrig, aldrig träna en häst dagligen. Jag skulle aldrig, på några som helst villkor, fuska med dess näringsintag. Aldrig hoppa över en måltid, aldrig underlåta att ge den vad K och J räknat ut att den behöver. Att fuska är att driva hästen rakt mot sjukdomar och skador. Fusk leder bort från allt vad fysisk prestation, och förbättring, heter.

 

Så. Varför gör jag så mot mig själv?

 

Det enklaste svaret är att jag har ingen koll. Visst, visst... jag vet att jag inte borde träna varje dag, men det är en annan historia. Fast utöver det, så har jag ingen koll. Ingen. Hur ofta ska jag träna? Vad ska jag äta. Hur mycket ska jag äta?

Det är frågor jag inte kan svaret på. Jag fattar, uppenbarligen, inte av att försöka läsa mig till svaren.

 

När mina åtta veckor är över, så är jag solklar över vad nästa steg ska bli. Jag kommer kanske dra mig för att ta det, och jag kommer behöva stöttning och hjälp, men jag vet vad steget blir. Jag behöver proffessionell hjälp. Förhoppningsvis inte med att börja äta, för det är det jag håller på att lära mig nu; att inte vara rädd för mat. Men när den tröskeln är överskriden, behöver jag hjälp av, säg, en dietist, som talar om vad en normalstor portion är; för jag har ingen koll. Jag behöver en personlig tränare (gudbevars, här snackar vi stora summor...) som talar om hur jag ska träna, och när; för jag har ingen koll.

 

Så enkelt.

 

Jag ger inga nyårslöften, så det här är ett vanligt löfte. Till mig, bara mig.

 

Jag lovar och svär att jag, innan januari månads utgång, ska ha kollat upp min smärtande högerfot.

 

Jag trampade snett med den under ett BodyCombatpass i våras, dagen innan vi åkte till Tallinn med jobbet. Sen var den lindad istortsett hela resan och veckan därpå sprang jag VårRuset. Det gick bra. Sen har den varit uppstöttad till och från, oftast under dans- och combatpass. Naturligtvis lyckades jag trampa snett igen, nåtsåinåttabängen som jag säger, under BillingehusLoppet och sen dess har foten inte alls varit sig själv. Ingen svullnad, men den gör ont.

 

Så den ska kollas upp. Det lovar jag mig själv.

Sista löpturen för i år blev en riktig långkörare. Femton kilometer, för att vara exakt. Det blåste från alla håll idag, kändes det som, men trots att jag upplevde mig springa i motvind mesta delen av tiden, tog jag mig runt på en bra kilometertid.

 

Det är lite sjukt det där... Om jag springer med GPSklockan på mig, och upplever att det går trögt, så är det nio gånger av tio så, att det går som fortast just då, när det känns som segast (som sagt, om GPSklockan är på och jag har möjlighet att kolla). Kan det vara så att det känns långsamt för att benen får jobba hårdare?

 

Nej, jag vet inte. Idag kändes det som en lugn tur, men det gick förhållandevis fort. Jag är nöjd med det.

 

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Deltog i ett vinterlopp (ja, löpning då...), besökte Nederländerna, framförde en egenskriven (och egenarrad) låt (en trall), besökte Tallinn, började blogga mer och mer öppet om mina matproblem, färgade håret, var på filmpremiär, sprang en halvmara (i motionssyfte, men ändå).

Genomdrev du någon stor förändring?
Hmm... Nja, det har väl snarare handlat om löpande reflektioner över mitt mående; när jag tittar tillbaka på året så har jag haft både toppar och dalar men flera gånger har jag sagt att när det är över, då ska det vara bra. Annars är väl det mest drastiska som hänt, det att jag färgade håret för första gången ever (inte ens slingor hade det blivit innan dess) och att jag har skickat ut inbjudningar till det som kommer vara mitt och Finastes bröllop.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Svågern och hans flickvän =D

Vilket datum från år 2013 kommer du alltid att minnas?
Tjugoåttonde november. Det var senast jag hade en vilodag och det datumet har etsat sig fast.

Vilka länder besökte du?
Nederländerna och Estland.

Din största framgång på det privata planet?
Att jag blivit bättre på att prioritera. Jag är mer rättfram med vad jag tycker och tänker, samtidigt som jag vet när det är dags att prioritera bort mig och istället vrida och vända på någon annans tillvaro; problematisera och se ur nya synvinklar. Jag är en bättre lyssnare och jag vågar prata med mina vänner på ett nytt sätt. Jag har, helt undantagslöst, E att tacka för den egenskapen.

Vad spenderade du mest pengar på?
Säkert onödigheter som smink och kläder. Eller möjligen mina besök hos J.

Största misstaget?
Inget jag tänker gå in på här.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Det faktum att jag och Finaste bestämde oss för giftermål.

Saknar du något från år 2013 som du vill ha år 2014?
Själafrid.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Räknat kalorier.

Bästa boken du läste i år?
Mercurium, av Ann Rosman. Eller, var det i år...? Eller ifjol?

Vad var din största framgång på jobbet 2013?
Oj... vet inte om jag lyckas plocka ut något enstaka... Som förskollärare utvecklas jag ständigt och framgång för mig kan även betyda att barnen utvecklas. Och det gör de ju hela tiden. Det går, apropå det, att lära fyraåringar om vattenmolekyler. Fyraåringar. Molekyler.

Något du önskade dig och fick?
Inte vad jag minns.

Något du önskade dig och inte fick?
Se föregående fråga.

Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
Åkte till Göteborg och hade en underbar helg med min underbare Finaste.

Vad fick dig att må bra?
Träning. All typ av träning. Och hästarna. Familjen. Finaste. Vännerna. Barnen.

Vem saknade du?
Jag saknar alltid min faster. Fastän det är så längesen nu. I sommar är det femton år.

De bästa nya människorna du träffade?
Alla underbara tomtar i Nederländerna. Gudars, vilket skönt gäng med människor! Sen har jag tagit kontakt, på nya sätt, med människor som jag träffat tidigare än just i år, men som nu kommit att betyda mer än innan.

Mest stolt över?
Att jag vågat vara öppen med min matproblematik. Åtminstone här. Kanske kan jag en dag hjälpa någon.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska gifta mig. Kanske inte så annorlunda, men nytt för mig.

---

Jag inser, efter lite tillbakabläddrande, att det kommer få lov att bli några inlägg imorgon, och på tisdag, med länkar till inlägg jag på något sätt vill återknyta till. Och ett par inlägg med bilder. Jag har tagit många fina kort och jag har skrivit mycket som är vackert. Jag är stolt över mycket jag har producerat här och jag vill trotsa jantelagen och ge er de texter och bilder som jag vill stoltsera med.

En del texter är vackra och skrivna när jag mår bra. En del är vackra, men skrivna i vemod. Eller vredesmod. Eller i tillstånd av nära förestående ångest. Eller i ångest.

Men jag vill ge er dem ändå. De kommer inom ett par dagar.