Maria P

Musik har alltid varit viktigt för mig.

Redan som liten älskade jag att sjunga. Mamma bidrog nog en del. Hon har alltid sjungit i kör. Så även jag, när tillfälle erbjudits. Pappa sjunger hellre än bra. Så länge han inte har en gitarr i handen. Då håller han ton. annars kan jag och mammmaå omkring och räkna antalet gånger han byter tonart.

Vi är en musikersläkt. Mer eller mindre. Ingen har väl direkt blivit berömd. Vi är inte en sån familj som drar iväg allihop på olika event varje år. Bara jag som måste få ha Ransätersstämman och Taubespelen för att överleva. Men vi har Jerker. Min älskade morbror och stora barndomsidol. Enligt mig Sveriges bästa dirigent och slagverkare.

Enligt mig alltså.

Jag har lyssnat på sjukt mycket olika musik genom åren. I mellanstadiet när alla andra lyssnade på Spice Girls och Backstreet Boys, lyssnade jag på Sven Ingvars. Visst, jag försökte jag med. Och jag har till stor del övergett även Sven Ingvars. Men de finns kvar. Det gör inte Spice Girls och Backstreet Boys.

I många år blev jag, kanske inte mobbad, men åtminstone retad för min musiksmak. För mamma kom hem med "Folkmusik på svenska" av Åsa Jinder. Och jag var fast i en ny genre. Ingen annan i min kompiskrets lyssnade på folkmusik.

Jag glömde bort även folkmusiken i några år. Delvis, åtminstone. Under gymnasiet lyssnade jag på ballader. Krisitna från Duvemåla spelades ofta. ABBA. Mycket Björn och Benny. Blackmore's Night letade sig hem till mig också, liksom Rebecka Törnqvist.

Discomusik har aldrig varit något för mig. Det är inte beatet jag vill åt. det är texten. Den måste säga mig något. Helst i kombination med en melodi jag kan ta till mig. Vad säger "Boten Anna" er? Någonting överhuvudtaget? Nej, meningslös, kommersiell skitmusik. Hårdrock kan jag tyvärr inte ta till mig. Tyvärr. För det är man hittar de bästa musikerna, framförallt gitarristerna. Rockballader kan jag ta. Och vissa "mjuka" varianter av den troligen mest spridda musikgenren. Gud ska veta att jag har försökt. My har spelat mycket för mig. Mycket har jag tagit till mig, men det mesta har ratats. Sån är jag.

Hursomhelst. Tack vare mamma, troligtvis, började jag i kyrkokören i Norra Ving. Där fanns många jag kände. De var äldre än jag, men de var mina vänner. Där fanns Anna. Som läst i Karlstad, vilket jag fick veta när jag delgav henne mina planer på att flytta upp till Solstaden och bli lärare. Där hade hon startat en kör.

Söt Likör. Som gav mig Kraja, vilka osökt ledde mig raka vägen tillbaka till folkmusiken och Åsa Jinders musik. Den som först frälst mig in i folkmusiken. I Söt Likör hittade jag vänner som jag tänker ha kvar livet ut. Där fanns en annan Anna, en Susanne och en Kerstin. Och en Magnus, en Karin, en Mattias, en Lovisa... De fyra förstnämnda tog mig med till Ransäter. Där jag upptäckte alla grenar inom min högt älskade folkmusik.

Det är, mer eller mindre, tack vare mamma som jag sjungit i kör. Upptäckt alla underbara musikgenrer. Och träffat Finaste.

För om jag inte lockats in i körvärlden, hade vi högst troligt aldrig träffats. Det är musiken och dess krokiga väg som förenat oss. För det är jag musiken evigt tacksam.

Jag tackar körvärlden, mamma och musiken, medan jag än en gång spelar "Min Alva", med Åsa Jinder.