Hemma, var ligger det nånstans...
...kan nån ge svar?
Jag känner mig mer och mer hemma i den här stan. När jag säger "hem", menar jag Karlstad. Jag åker till mina föräldrar, men jag åker "hem därifrån".
Hur blev det så? Varför? Hela första året här upp, refererade jag till Axvall som "hem". Skulle jag räkna efter, så var jag nog där mer än här under den tiden. Men något ändrades. Jag vet inte när, var eller hur.
Kanske är det för att jag knappt var i någon annan människas lägenhet under mitt första år. Kanske är det för att jag hade bil, och kunde åka som jag ville. Jag vet inte. Men i den här stan har jag fått fler och fler vänner. Jag har inte varit ensam en enda helg på jag vet inte hur länge. Jag har skapat ett helt nytt kontaktnät. Riktiga vänner, en del lika nära som mina närmaste vänner från skoltiden. Vänner som jag fasar inför att behöva lämna.
För det kommer jag att göra. Hur hemma jag än är i Karlstad, så kommer jag från Skaraborg och det är dit jag en dag kommer återvända. Det känner jag på mig. Jag vet inte när, det kan bli om ett år, eller om tio. Men jag kommer tillbaka, det är jag ganska säker på.
Under min joggintur idag kom jag på mig själv med att längta till Axvall. Jag önskade att det var Axvallsmark under fötterna på mig. Jag längtade efter den där speciella doften som Axvall har. Speciellt på sommaren. Det är en speciell doft, en blandning av djur, natur, sjö, sol och glädje. En doft av... jag vet inte. Något.
Hmm...
Anledningen till detta sentimentala inlägg var dock inte joggingturen. Det var ett Youtube-klipp som jag av en slump stötte på, med en helt fantastisk sång. Texten passar in på var man än känner sig hemma. Helt klart en ny favorit, och så passande att jag hittade den just idag, när jag kände just såhär.
How green are your valleys
How blue your great skies
Your mountains stand tall in their glory
Your rivers run free
The bright stars are your eyes
Your beauty is endless before me
For you are the song ever singing in me
And you are the heart ever true
For you are my land
And you always will be
The voice ever calling me home to you
When to your green valleys
Some day I return
When you lay your mantle around me
At rest I will be
Where the heart will not yearn
Then my land will ever surround me
For you are the song ever singing in me
And you are the heart ever true
For you are my land
And you always will be
The voice ever calling me home to you
For you are the song ever singing in me
And you are the heart ever true
For you are my land
And you always will be
The voice ever calling me home to you
The voice ever calling me home to you
Jag känner mig mer och mer hemma i den här stan. När jag säger "hem", menar jag Karlstad. Jag åker till mina föräldrar, men jag åker "hem därifrån".
Hur blev det så? Varför? Hela första året här upp, refererade jag till Axvall som "hem". Skulle jag räkna efter, så var jag nog där mer än här under den tiden. Men något ändrades. Jag vet inte när, var eller hur.
Kanske är det för att jag knappt var i någon annan människas lägenhet under mitt första år. Kanske är det för att jag hade bil, och kunde åka som jag ville. Jag vet inte. Men i den här stan har jag fått fler och fler vänner. Jag har inte varit ensam en enda helg på jag vet inte hur länge. Jag har skapat ett helt nytt kontaktnät. Riktiga vänner, en del lika nära som mina närmaste vänner från skoltiden. Vänner som jag fasar inför att behöva lämna.
För det kommer jag att göra. Hur hemma jag än är i Karlstad, så kommer jag från Skaraborg och det är dit jag en dag kommer återvända. Det känner jag på mig. Jag vet inte när, det kan bli om ett år, eller om tio. Men jag kommer tillbaka, det är jag ganska säker på.
Under min joggintur idag kom jag på mig själv med att längta till Axvall. Jag önskade att det var Axvallsmark under fötterna på mig. Jag längtade efter den där speciella doften som Axvall har. Speciellt på sommaren. Det är en speciell doft, en blandning av djur, natur, sjö, sol och glädje. En doft av... jag vet inte. Något.
Hmm...
Anledningen till detta sentimentala inlägg var dock inte joggingturen. Det var ett Youtube-klipp som jag av en slump stötte på, med en helt fantastisk sång. Texten passar in på var man än känner sig hemma. Helt klart en ny favorit, och så passande att jag hittade den just idag, när jag kände just såhär.
How green are your valleys
How blue your great skies
Your mountains stand tall in their glory
Your rivers run free
The bright stars are your eyes
Your beauty is endless before me
For you are the song ever singing in me
And you are the heart ever true
For you are my land
And you always will be
The voice ever calling me home to you
When to your green valleys
Some day I return
When you lay your mantle around me
At rest I will be
Where the heart will not yearn
Then my land will ever surround me
For you are the song ever singing in me
And you are the heart ever true
For you are my land
And you always will be
The voice ever calling me home to you
For you are the song ever singing in me
And you are the heart ever true
For you are my land
And you always will be
The voice ever calling me home to you
The voice ever calling me home to you
Kommentarer
Trackback