En natt kvar

En sista natt i ensamhet. En dags jobb. Ett par timmar hemma. Sen. Sen åker jag till Karlstads flygplats och hämtar Finaste. Saknar så jag snart spricker. Det känns härligt. Att saknaden är så stor fortfarande. Efter över två år. Det är precis samma saknad som jag kände när vi var nyförälskade.

Var?

Vi kanske fortfarande är. Nyförälskade alltså. Ibland känns det så. Får ofta den där varma känslan - fortfarande - när jag ser Finaste. Skillnaden nu, mot det första året, är att jag nu dagligen talar om för honom att jag älskar honom. Första året var fullt av ömhetsbetygelser. Men "jag älskar dig" kom först efter något år. Från oss båda. Och numera är jag noga med att säga det, det sista innan vi lägger på luren, skickar kvällens sista sms, somnar, eller bara innan jag går utanför dörren för att åka till jobbet, eller bara handla och vara borta en halvtimme. Jag vill veta, vad som än må hända däremellan, att det var det sista jag sa, senast vi talades vid.

Som det känns nu, så vill jag vara med Finaste resten av våra liv.

Så.

Bara en natt kvar, då jag klamrar mig fast vid hans täcke och med hans kudde intrasslad bland mina kuddar.

Jag har länge gjort sådär. Räknat nätter, istället för dagar. I början när jag bodde här uppe, och helst var i Axvall varje helg, räknade jag nätterna. Det är mer påtagligt. Än dagar, alltså. Tycker jag. Om nån säger "det är bara tre dagar tills..." så har jag svårt att fatta om de räknar innevarande dag och/eller den dag det där ska ske. Så. Nätter är lättare för förvirrade mig.

Nu ska jag dricka ett par liter vatten mot den tilltagande huvudvärken. Sen ska jag bosätta mig framför TV:n och vänta på att kvällen ska gå. Så jag får gå och lägga mig. Sova. Jobba. Vänta.

Och sen hämta min älskling.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback