Det var då själva fan...
Där sitter jag, med fem av de finaste personerna som Moder Jord har att erbjuda.
Och mitt i allt så tar mina ben rätt och slätt beslutet att det är dags att gå. In på toa, tvätta och borsta. Byta om, krypa ner under täcket.
Kände hur ångesten kom krypande och jag tror jag reste mig i tid. Kom iväg, undan. Tror de slapp förstå.
Jag har slitit som ett djur idag. Det har gått i ett, sen blev det millöpning ner till travbanan. En mil som avverkades på 56 minuter blankt. Kanontid. Jag var jättenöjd.
Sen åt jag en massa skräp och jag tror det utlöste det här. Plötsligt var inget jag gjort idag; jobb, träning, ingenting, värt ett jota. Jag var plötsligt helt värdelös på allt och hela jag blev fel.
Där och då blev det läge att dra sig undan. Lyssna till underbara, trygga röster genom väggen. Försöka sova bort det onda. Ondskefulla.
Det blir nya tag imorgon.
Kommentarer
Trackback