Slita och dra
Det brukar inte följa med upp. Inte dit. Alla spöken brukar tystna i den miljön. Jag brukar kunna jobba bort alla onda tankar.
Vad som hände igår, vet jag inte. Kanske kom verkligheten ikapp. Kanske släppte all överspändhet från helgen, då jag gjort allt för att undvika Henne. Kanske är det all laddning inför hösten som plötsligt blev för överväldigande efter att ha fått stå tillbaka i en veckas tid.
Jag vet inte.
Men när vi var tillbaka på gården och fått en kall öl, och jag kommit ner i varv, kände jag hur det började slita. Slita och dra. Jag erbjöd mig att eftermiddagsfodra. Enbart för att komma bort, iväg. För att de skulle slippa se hur jag nöp mig i armen och drog mina djupa andetag, fick ner pulsen igen.
Trots samvaron med hästarna fortsatte det slita, slita och dra och jag tog fram foder och cykel och vattenslang och laddade och trampade ner i rekordfart till fölstona. Gnuggade, gnodde, gned tills vattenkaret blänkte. Fodrade. Såg till att nytt vatten rann till. Trampade tillbaka upp till gården och det fortsatte bara slita, slita och dra. Hög puls, korta, höga andetag.
När jag kollade övriga vattenkar, insåg jag att det inte skulle hålla längre. Inga vassa naglar mot numera sårig underarm kunde ta bort det onda som med allt högre fart bara växte och behövde ut.
Jag gick in till Jan. Jan Palema. Janne.
Han slutade äta direkt. Lät mig komma intill. Vilade sitt huvud mot min rygg medan jag fick gråta mot hans varma hals.
Att låta en häst trösta. Någon som är varm. Som inte frågar. Inget säger. Någon som inte kan fråga vad som ska sägas eller göras. Utan som bara säger och gör rätt ändå. Nämligen ingenting alls.
Jag grät, grät ohämmat. Av ångesten som sådan, och över det faktum att jag låtit ångesten ta överhanden där, där den aldrig fått sån kraft. Grät över besvikelsen jag kände.
Där och då kom K. Gjorde ingen sak av det. Lät mig samla mig i lugn och ro. Tvingade inte på mig någon tröst, utan lät Janne och mig få den stunden. Gjorde helt rätt.
Kommentarer
Trackback