Maria P

Gårdagens träff med J cirkulerade väl egentligen kring en enda sak. Eller inte. För tankarna är trehundratusen och jag kan inte fånga en enda. Jag vet bara att det som skulle bli en längre bortavaro från jobbet med tillhörande tillbakalängtan nu kommer bli något som tar slut alldeles för fort och jag kommer inte vilja tillbaka. För det här var mer eller mindre det värsta som kunde hända.

 

Bryter samman gång på gång. Går undan, bort, iväg för att ingen ska se.

 

Och jag kan inte hantera det här. Jag har inga verktyg för det och det enda verktyg jag känner till är det som vi alla vet bara leder åt ett enda håll. Min högra underarm är helt röd och jackig. Det är mina vänsternaglar som borrar sig in för att jag ska känna att jag lever. Försöka förstå att det här är ingen mardröm, det kommer inte ta slut. Och om jag kan känna smärtan på utsidan så gör det lite mindre ont i hjärtat. Klumpen i halsen krymper något.

 

Stackars Finaste. Han kan inget göra men vill så gärna hjälpa. Han kan finnas här, stötta. Hålla om mig om natten när allt blir verklighet, när inget annat distraherar.

 

Det bara skär i mig just nu. Och jag hade hoppats få slippa se den dagen komma.

 

Nej.

 

Jag orkar fan inte nu.