Trillar dit igen

Idag har varit en såndär dag då skriket legat högt upp i bröstkorgen. På vippen att slippa ut, skrik i ren frustration. Frustration över kontrollen, den jag aldrig verkar kunna besitta. Kontrollen över jaget, över fanskapet på axeln och kontrollen över in och ut. Jag är frustrerad över att jag bara står och stampar.
 
Idag har varit en såndär dag då stillasittande har stressat mig. Jag har mått någotsånär såfort jag varit i aktivitet. Men sitter jag still så går hjärnan upp i spinn. Och det orkar jag inte så jag håller mig aktiv och jag bearbetar ingenting, absolut ingenting. Jag är precis på det ställe som J i nästan exakt ett års tid försökt ta mig ifrån; som vi kämpat för att ta mig ur och nu ligger jag i samma avgrundsdjupa grop och skälver och jag har svikit allt och alla, igen.
 
Jag ville vara uppe nu. Jag önskade förra året, vid den här tiden, att jag skulle ha kommit fram. Att jag aldrig mer skulle behöva fira en födelsedag, en jul, med samma känslor en gång till. Nu närmar sig båda med obarmhärtig fart. Och det enda jag kommer kunna konstatera är att jag föll. Igen. Jag trodde det vände, men nån jävel satte upp en snubbeltråd precis vid mållinjen.
 
Fan. Missförstå mig rätt. Jag mår inte alltid som idag, som just nu, i skrivande stund. Jag har haft ljusa stunder idag, tillsammans med de finaste fina. Det är i ensamheten det kommer. Och jag borde inte trycka ner mig själv med att skriva det här, men jag behöver få lätta på trycket. Och just idag kändes det som om inget flöt, fast jag egentligen kan räkna upp tusen stunder som bara... skimrade. Det är bara besvikelsen över de mörka stunderna som tar över. Besvikelsen över den totala paniken när jag blir stående i en bilkö i en kvart, och sakta inser att BodyCombatpasset bara är att glömma. Besvikelsen över belåtenheten som sakta stiger i takt med kaloriantalet på löpbandets display.
 
Förstår ni hur frustrerande det är, att ens mående ska behöva vara avhängigt kalorier? Förstår ni hur fel det blir i hjärnan, när kilona droppar, samtidigt som man inte bryr sig, innerst inne, åter samtidigt som man vet att allt man gör är fel och farligt?
 
Jag trillar dit igen, jag faller på ren frustration. Jag gör mig själv så besviken.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback