Samtal
Ringde till A nu ikväll. Vi pratade i en halvtimme. Om allt och inget. Om hennes nya jobb. Om husköp.
Om i fredags.
Jag fick klarhet i lite nytt. I sånt som hamnat i dimman efter den perceptuella kollaps jag hamnade i. Fick berätta hur glad jag var att det var just A, min egen A, som tog över och lät sin famn vara hela min värld för en stund. Jag är fortfarande glad över att det var hennes lugna röst, hennes hjärtslag jag hörde när verkligheten sakta gjorde sig påmind igen. Så glad över att det var hon, som alltid vetat hur hon ska balansera mellan lugn och skarpt allvar, för att få mig att lyssna.
Kära A. Jag är så glad att jag har dig. Och jag börjar inse att det finns en hel uppsjö med fina personer runt mig på jobbet. Tack vare dem, kan jag leva med att våra dagliga samtal, våra långa omfamningar, blir något som inträffar bara ibland. Jag saknar det redan, men åtminstone fem av åtta möjliga kan stötta upp. Kan aldrig bli du, men kan finnas där. Vi vill varandra väl, och det vet jag.
Jag saknar dig.
Men du finns.
Kommentarer
Trackback