Maria P

Så mycket från förra året som fallit bort i en enda dimma. Och från hösten innan dess, också. Ungefär ett år består mer av minnesfragment, än av en tydlig bild av tiden som gått; hösten tjugohundratolv och ett år framöver. Inte borta, men suddigt.

 

Och jag vet varför. Naturligtvis vet jag varför. Kroppen hade inte energi nog att lägga på att minnas saker.

 

Jag minns september, då jag hade stallet. Mamma och min syster var bortresta, så jag umgicks med pappa när jag hann. Jag tror det var första gången någon i min familj träffade mig efter viktraset, och jag såg att han såg. Men han sa inget utan han såg till att få i mig lite mat och fika. Jag sa inget men kompenserade med att arbeta hela lördagen som en blådåre i stallet; jag satt nog ner, totalt, i tio minuter den dagen. Sen åkte jag hem till pappa en sväng och åt en bulle och blev så arg på mig själv och jag skrev i paprikaboken FAN! en jävla bulle?! Var kom den ifrån? Och varför skulle pappa bjuda? Och VARFÖR tackar jag ja? Så jävla dumt. Så in i helvete dumt. Sen slet jag ännu hårdare och lagade staket och knöt staketsnöre runt midjan för att hålla jeansen uppe, dagen därpå.

 

Det minns jag. Jag minns delar av min vända till Stockholm, men mest första besöket på gymet, första löpturen, första förvirringen vid Slussen och första tryggheten när jag klev in på förskolan där. Jag minns datorstölden.

 

Jag minns när E lyfte in mig på kontoret. Orädd tog hon tag i problemet och räddade mig ur den negativa spiral jag hamnat i. Eller nej, kanske inte räddade mig ur. Men gjorde mig medveten. Och det är väl här, någonstans, som den verkliga dimman börjar. Hela vintern och våren är en enda lång dimma av försök till att slippa frågor, en dimma av ångest kring allt vad mat hette, en mängd måltider som fick tvingas ner, för att slippa frågor. Besöken hos J, varav jag endast minns ett fåtal klart.

 

Jag sitter här och bläddrar i min paprikabok. Jag ser hur otroligt iskall jag var. Medveten om allt som åkte in, allt som gick ut. Siffror, kalkyler. Siffror så låga att jag nästan gråter; Herregud, hur kunde jag? tänker jag. Jag minns hur E avskydde paprikaboken. Hela hösten tjugohundratolv skrev jag i den; räknade och reflekterade. Jag visade aldrig vad jag skrev, men jag tror E anade:

E frågar. Kommenterar. Och jag mår dåligt av att inte kunna svara. För vad ska jag säga? Jag kan inte ljuga för E, finaste E. Så vad säger jag? (tjugosjätte september)

E ger sig inte. Hon är så grymt ärlig och orädd och jag avundas hennes förmåga att få människor att vilja öppna sig. Jag väljer att tiga. Jag kan inte ljuga. Det är så svårt. Hjärnan vet att det är fel. En del av mig skriker och vill tvinga mig att sluta Jag är inte dum. Men spökena har ett stenhårt övertag och jag tvingas blint att fortsätta. De blir vansinniga varje gång jag gör fel och de matar mitt sinne med ångest som bestraffning. De dödar allt rationellt tänkande, lite i taget. Jag har inget att sätta emot när de anfaller med full kraft. (tjugoåttonde september).

 

Jag slutade skriva i paprikaboken i samband med att jag började träffa J. Skaffade en svart bok istället, med helt andra syften. Inga siffror, inget räknande. Inte där.

 

Under försommaren kom livet tillbaka till mig. Sen blev det dags att ta semester, och den var periodvis bra. Tankar som skavde och gnagde, stundtals. Hur skulle framtiden bli, med det jag nu visste? Jag minns mest att träningen återigen eskalerade och jag sprang ett par mil i veckan.

 

Hösten kom och förändringarna med den. Fast hösten som varit är även den höljd, till viss del, i dimman. Många tankar, framförallt.

 

Vänskapen kom. Och nu börjar jag minnas. Skapa minnen. Det här året har börjat med kraft att minnas. Från decembers början har jag energi att komma ihåg även sånt som kan tyckas oviktigt. Det som inte utmärkte sig extraordinärt för ett år sedan, det minns jag inte. Men såna små tillfällen från i år, vet jag att jag kommer minnas framöver. Och så ska resten av mitt år bli. Resten av mitt liv. I år ska mina stallveckor inte präglas av minnen av att jag smiter undan från sällskapet, för att det sliter och drar inom. K ska inte behöva se mig klängandes runt en varm hästhals medan ångesten öppnar kranen till tårkanalerna. Åtminstone ska inte det vara det starkaste minnet, när det finns så mycket annat att minnas; J som tar paus i husmålandet och får en öl skickad upp till sig, vilken han intar liggandes på taket. Jag vill att det starkaste minnet ska vara ett okontrollerat skratt, som det som kom när hunden satte sig bakom mig som för att kontrollera mitt arbete, när jag frågade honom om det såg bra ut. Jag vill minnas grillkvällar och öl.

 

Jag vill minnas sommarkvällar med Finaste, picknick och oplanerade bilturer. Badstränder och glass. Jag vill minnas morgnar då vi vaknar av den tryckande värmen, ser på varandra och bara bestämmer att idag skiter vi i allt, idag får det bli som det blir. Jag vill minnas frukost på balkongen.

 

I år vill jag minnas. Jag vill inte ha fler perioder som försvinner in i dimman, enbart för att min kropp inte tillförts nog med energi. I år vill jag tacksamt ta emot den hjälp som erbjuds, istället för att stöta bort.

 

I år ska jag få må bra. Jag har så mycket att se fram emot i år. Befrielse. Jag ser framför mig den frihet som stundar, ligger strax om hörnet. Jag ser fram emot vänskap som fördjupas. Breddas. Relationer som utvecklas. Gamla relationer som återupptas. Jag ska minnas krokusar, snödroppar, tussilagon och smältande snö. Ôfsadrôp.

 

År tjugohundrafjorton. Jag ska minnas.