Min älskade E.
Så mycket som jag visste sen tidigare. Fast bara lösryckta fragment; nu kom en stor del av historien, och dessutom på en och samma gång.
Ihopkurad i en varm, vinröd fleecefilt, med trygga S strax bredvid mig, satt jag och hörde Es trygga röst. Ögonen tårades, gång på gång. Mycket på grund av sådant hon sa. Mycket på grund av att jag hör hennes röst alltför sällan. Saknaden är så outsinlig, tomheten som fyller mig ibland, så oändligt bottenlös.
Vi fick en stund. Jag berättade kort, och vi bestämde att vi behöver mer tid. Bara vi, en lång stund. Jag berättade om det frö som sakta gror, och hon konstaterade åter det hon sagt så ofta. Du är värd så mycket bättre. Och det vet jag ju. Har vetat så länge, egentligen. Och steg tas, sakta, men de tas. Och E har alltid stått bakom. Ibland bredvid.
Älskade E. Ibland sköljer saknaden över mig. Inte så mycket professionellt, som personligt. En del av min trygghet försvann, när vi inte längre fick möjlighet att ses dagligen. Så mycket jag lärt mig av henne, har jag aldrig lärt mig av någon, varken pedagogiskt eller som människa.
Hon har så mycket att tillföra världen. Och hon gör det.
Min älskade E.
Kommentarer
Trackback