Och det värsta är, att jag slösar med mer än bara mig själv.

Jag tror min kropp vill klappa ihop. Den här veckan har präglats av för lite sömn och nu ikväll har tröttheten knockat mig fullständigt. Inte bara sömnigheten, utan den kroppsliga tröttheten som förlamar mig helt.
 
Ja. Jag kraschar ikväll. Min förmiddag kändes stark men sen, efter lunch, hände något. Det som skulle bli en kort vila ovanpå täcket, med huvudet på Finastes bröst, blev en timme av utslagen sömn. Sen en nästintill pliktskyldig löptur.
 
Tröttheten knockar och otillräckligheten gör sig påmind och Han skrattar mig rakt i ansiktet; Du tror verkligen på det här? Du tror du kan hjälpa henne?
 
Han blev plötsligt så stark. Jag vet inte varifrån det kom. Han kom, och Han tog allt jag hade, fastän jag höll så hårt.
 
Ibland känns kampen så onödig. Ett slöseri med tid. Med människa.
 
Och det värsta är, att jag slösar med mer än bara mig själv.

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback