Personkemi och feromoner

Som ni säkert minns från naturkunskapslektionerna, känner djur av känslor och (framförallt) könsdrifter hos andra djur, via feromoner, typ små doftpartiklar.
 
Jag tror att djur känner av det även bland andra djurarter än sina egna.
 
Såhär är det. Mamma och pappa har alltid haft katt, så jag är uppvixen med djur. För... ett och ett halvt år sedan (?) skaffade de Maya. Hon är väldigt skygg och umgås bara på sina villkor. Möter jag henne i hallen, sticker hon all världens väg, men hon kan hoppa upp till mig i soffan och jag kan utan problem klappa henne och mysa med henne om hon ligger och vilar.
 
Det är mer än man kan säga om många som träffar henne oftare än jag. Mormor får knappt se katten, och folk utanför familjen flyr hon som pesten.
 
Är inte det lite underligt? Mig, som hon träffar något tiotal gånger per år, är hon okej att umgås med. Om det är som inatt, att mamma och pappa stänger dörren om sig eller om de inte är hemma och jag sover där (och inte Finaste är med; han kan ju knappast sova i samma rum som en katt, på grund av sin allergi), ligger hon faktiskt hos mig och sover. Inatt hade jag alltså ett pälsbeklätt sällskap, vilket var galet längesen. Andra får bara se en randig svans eller ett par stirrande gröna ögon, och inte ens ta i henne.
 
Eller det är kanske inte så konstigt. Jag tror nämligen att vi syskon utsöndrar något andra inte gör. Jag tror vi utsöndrar något som bevisar för Maya att vi är knutna till hennes hem. Något doftämne, som är samma som mina föräldrars. Jag har inga bevis, men hur kan det annars komma sig, att vi syskon är mer okej än andra (som dessutom är minst lika bra gentemot djur, som vi är)?
 
Människor utsöndrar också feromoner, vi är bara lite sämre än djuren på att uppfatta dem. Jag tror Maya har uppfattat våra.
 

 

Kommentarer

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback