Då stod Du där i vimlet och sträckte ut Din hand
Jag omges av så fina människor. Jag vet inte vad jag gjort för att förtjäna dem. Ju räddare jag blir, desto lugnare är de. Ju större mitt behov blir, av att dämpa, av att vråla, av att fly, desto mer rationellt ser de på saker och ting. De vrider sig och vänder sig, allt för att förstå, finnas till och hjälpa. Jag kan inte förstå vad det kommer sig. Jag förstår inte, vad det är som tänder lågan i dem. Jag förstår inte, vad det är som gör att de väljer att stå kvar, trots att jag understundom knuffar dem bort från mig. Knuffar hårt. De står pall för allt jag gör och säger.
Jag bara önskar att jag förstod. Att jag förstod, och att jag en dag ska kunna återgälda allt.
Nothing comes from nothing
Nothing ever could
So somewhere in my youth or childhood
I must have done something good...
Det blåste i mitt inre - en iskall, höstlig vind
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in
Då stod Du där i vimlet och sträckte ut Din hand;
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet
Och den jag, som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktades till att leva och älska (sig) själv igen
Så vill jag bli som solen som värmer Dina ben
Som luften och som jorden; som livet de Dig ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen Din känns hård
Och kunna fukta marken framför Dig där Du går
Och frosten i mitt sinne drev pärlor till min kind
Och kylan trängde utåt och härdade mitt skinn
Och huden blev en fästning som inget släppte in
Då stod Du där i vimlet och sträckte ut Din hand;
Som polstjärnan på himlen som hjälper en i land
Så råkades två stjärnor i rymdens oändlighet;
Två tynande lanternor på havets ödslighet
Och den jag, som börjat stelna, och trotsa kärleken
Befruktades till att leva och älska (sig) själv igen
Så vill jag bli som solen som värmer Dina ben
Som luften och som jorden; som livet de Dig ger
Så vill jag bli som regnet, när vägen Din känns hård
Och kunna fukta marken framför Dig där Du går
Kommentarer
Trackback