Maria P

Jag vet inte med Dig, men... jag tyckte verkligen inte om henne.

 

Där stod Du och ställde alla frågor jag själv aldrig ställde. Du stod på Dig, och ändå väckte Du noll förståelse hos henne. Du utstrålade lugn, trygghet, självsäkerhet och auktoritet. Utan att ta över. Du gav precis vad jag behövde och Du hjälpte mig mer än jag kunde säga. Kanske just därför, klarade jag att fälla de där två tårarna. Jag vågade darra lite på rösten, för jag visste att jag inte skulle bli dömd.

 

Men henne... henne tyckte jag verkligen inte om. Och det är ingens fel, framförallt inte Ditt. Hade jag varit ensam, så hade jag med största sannolikhet mått fruktansvärt dåligt efteråt, på grund av bristen på empati, från hennes sida. Du vägde upp, och jag är så glad att Du var med.

 

Du tände något inom mig, när vi pratade om framtiden. Om vad som står för dörren, och vad jag har att se fram emot. Du tände en låga; jag tror det var samma låga som brinner i Dig, ungefär som när tärnor i ett luciatåg skickar lågan vidare, strax innan tåget ska börja gå. Det känns som den där elden jag ser i Dig, den jag kände i Din hand. Just idag känner jag att jag tagit ett beslut, ett steg. Jag kommer falla, men jag lever i det, att jag känner så. Just nu. Den där elden brinner, och jag vet att jag kommer få hjälp att hålla lågan brinnande. Den växer, redan ikväll har den vuxit. Och när vi tar steget, det första steget till tonerna av våra kära vänners röster, en vacker dag i juni, då kommer den brinna av egen kraft.

 

Tack vare Dig.

 

Tack.