Maria P

Idag kom senaste tiden ikapp. Tröttheten flög över mig och stressen grodde. Inte som en dålig dag, för dagen har varit bra. Men stress, maniska tankar. Ordning, ordning, reda. Plocka, rensa. Upp från golvet. Sopa; rent, renare, renast. Inte tillräckligt rent. Leende på, räddas av barnen. Få det att funka, bara få det att flyta.

 

Senaste tiden är ikapp mig. Två timmar, ensam i bilen, och jag reflekterar. Han tog mig inte på allvar, jag kan bara inte tro det. Bara för att jag svarade Nej på två frågor, så har jag inga problem. För det är de två som räknas, inte jag, inte det som gror i mig. Två som räknas; två som finns. Just på grund av två Nej, är jag övertygad om att det här bara var en strid av många. Jag kan inte tro att det kommer bli så enkelt. Tre veckor kommer bli sex, kommer bli nio. På grund av två Nej. På grund av någon som inte läst på och som inte tog mig på allvar. Han fattade inte, han fattade ingenting. Precis som alla andra; ingen fattar. Han satt där och skulle förstå mig, men återigen såddes ett frö av tvivel, slog rot och började gro. Jag kanske är helt normal och då stängs alla dörrar.

 

Det är så det känns. Den känslan vill inte släppa, inte ikväll. Tröttheten tar krassheten, cynismen, i hand och knackar på. Jag är för trött för att stå emot och Han hinner före mig, öppnar dörren. Ingen som fattar. Ingen vill förstå. Bara Han förstår, men jag ska släppa Honom nu.

 

Och vem ska förstå mig då?