Maria P

Senaste veckan har det vridit och vänt sig åt alla möjliga håll. Jag behöver tänka, men kan inte tänka klart. Inga tankar blir helt färdiga i det här och jag vet inte vad jag vill. Jag vet bara att allt nu är helt utom min kontroll. Och jag vet inte om jag ska vara lättad eller förbannad. Eller kanske båda. Jag vet inte om jag bara ska låta mig styras nu? Jag vill ju styra, men uppenbarligen finns det folk som tycker att jag förlorar kontrollen över rodret? Och det kanske jag gör. Eller inte kanske. Det gör jag.

 

Men fan, det lät så bestämt. Ingen återvändo, liksom. Och när jag inte ser något utrymme för att vända om, då blir jag rädd, trängd. Då får jag panik, kan inte andas rätt. Det är starka hjärtan som kliver in och tar över, och hur mycket jag än vill bromsa, känns det som fruktlösa försök.

 

Jag försöker förklara att jag inte är någon söndagspromenad. Jag är inte den som låter mig styras hur som helst. Hur mycket ett hjärta än brinner, så kan bränslet, någon gång, ta slut. Och jag vill inte vara den som släcker elden, men i allt det här, finns den risken. Rätt vad det är, orkar man inte med mig längre. För jag blir så jävla motsträvig, sätter mig trotsigt på tvären, bara för att visa att jag inte är någon man sätter sig på. Jag kan bli så elak, så medvetet elak mot den som vill mig väl. Bara för att inte släppa in. För min egen överlevnads skull, helt av egoistiska skäl. Helt och hållet för mig, för att jag ska slippa få ont.

 

Nu kliver de alltså in. De, vars hjärtan brinner. De, som vågar påstå att deras hjärtan kommer orka brinna.

 

Jag är så rädd att bli den som släcker deras hjärtan, gör slut på bränslet som när elden.