Maria P

Från hotellet har jag ungefär hundra meter till havet. Jag blev emottagen av en liten man med mjuk skånska och han tog betalt för det fina lilla rummet och visade mig över innergården där det växer prästkragar och några blå blommor och där det står bord och stolar och han berättade att restaurangen vägg i vägg var öppen, för hur skulle han rimligen kunna veta att jag inte är hungrig, och att jag har en hel påse med bananer i handväskan? Det kan han inte, och han kan inte veta att jag plockade ur bananerna ur väskan innan jag gick ner till havet. Jag gick i de smala gränderna på kullerstenarna och såg rosor och nyponbuskar och en vildkaninunge.

 

Jag sitter vid havet och njuter av dess musik. Havet är aldrig tyst, men ändå fyller det mig med en märklig, lugnande tystnad. Inga ljud finns, och ändå sjunger havet en melodi som aldrig tar slut.

 

Det doftar tång och saltvatten. Det knirrar av tampar och dunkar i fendrar. Båtarna har namn som Marie och Johanna och Spättan och de vilar bredvid varandra nu ikväll.

 

Jag tänker på havet, hur jag alltid älskat det. Havet är aldrig stilla, aldrig tyst och jag undrar om min rastlöshet är besläktat med havets?

 

På min resa söderut, förbi fält med vallmo och blåklint, såg jag det plötsligt, strax i höjd med Laholm och jag inser att jag måste vara nära kusinernas stuga. Mamma och pappa försökte pussla in några dagar där varje sommar, tillsammans med kusinerna och vi trivdes där allihop. Jag vill dit, till klipporna och nyponbuskarna och kohagen. Jag vill sitta på min favoritplats och jag vill se om mina stenar finns kvar. Jag hade ett gömställe i muren och min stora sten, som liknade en båt, låg kvar i flera år. Den blev en stenåldersflickas leksak, ett skepp på gungande hav. Jag vill sitta på min älsklingsklippa och jag vill hoppa över den skreva på kanske tjugo, trettio centimeter som i många år var mitt Helvetesgap och Ronja hoppade, fram och tillbaka. Vi har några kort på det, men de är dåliga och de är från den tid då en bara tog två, tre kort, på sin höjd, på någonting för det var kamerafilm på rulle och när den var slut så hade en alltid glömt att köpa ny. Efter dagar, veckor, månader köpte en så en gul liten låda innehållande en svart plastburk med grått lock och däri låg rullen med tjugofyra eller trettiosex bilder och rullen fick en sätta i själv. I min kamera fick jag tillochmed skruva in filmen innan jag kunde börja ta kort. Sen var rullen slut och trots att skåpet över mikron innehöll massor av plastpåsar med klisterfilm på, såna som kommit med posten som ett oemotståndligt erbjudande, tog det dagar, veckor, månader innan filmen skickades in med tryckbokstäver i bläck på utsidan av påsen. Sen kom bilder i ett pappersfodral och sjuttio procent av bilderna var, mer eller mindre, skräp.

 

Det tänker jag på, här ute på piren. Jag tänker igen på havet, hur jag under de till synes oändliga bilresorna måste varit en plåga för mina föräldrar, i en kokhet gammal Saab utan AC och med mig som tjatade om havet från det att vi passerat Alingsås. Efter Falkenberg gick det att se, oändligt blått med vitt skum som vittnade om havets ständiga rastlöshet. 

 

Jag har gått barfota i sanden och stått i havsbrynet och känt vattnet på fötterna. Jag drar in doften av havet om och om igen. Det var kallt om mina fötter men jag tog sandalerna i handen och gick alla de sexhundratjugofem numrerade plankorna hit ut till pirens yttersta ände. Sanden var kall och mjuk. Havet doftar hav. Min fotlänk med bjällror gör att det klirrar om mig när jag går.

 

Havet tar aldrig slut. Tystnar aldrig. Stillnar aldrig. Det rullar på och fyller mig med lugn. Bjuder in mig. Jag litar på havet, trots allt det kan göra.

 

Älskade hav.