Hur skulle det se ut?

Hon var bra. Fantastisk, rentav.
 
Tänk om hon den första varit sån, minns Du henne? I februari, hon som varken Du eller jag tyckte om?
 
Den här kvinnan var underbar. Till att börja med, när jag kom in, såg jag en tavla med bilder på all personal. Ewa var hon som hade ringt mig i måndags, henne kunde jag identifiera och det var henne jag anmälde mig till, i receptionen. Jag skulle till Ulrika, sa hon, och en halv minut senare stod jag vid tavlan och hittade Ulrika.
 
Ulrika förklarade, steg för steg, vad jag gjorde där och varför. Minsta detalj gick hon igenom; att alla nyanställda i kommunen ska lämna blod- och urinprov för alkohol- och drogtester. Jag var fullständigt trygg med henne och hon pratade sådär underbart Kristinehamnigt, som Mia Skäringer gör. Först skulle urinprov lämnas. Stegen var desamma som när en häst lämnar dopingprov efter ett travlopp; skillnaden var att nu var det jag som skulle kissa. Annars kände jag igen proceduren. Och jag tyckte faktiskt inte att det var särskilt snuskigt, fastän Ulrika trodde att jag skulle tycka det. Herreminget, jag handskas med barn och kiss på golvet och bajs i byxorna hela dagarna.
 
Och så blodprovet, då. Jag berättade att jag inte är nålrädd på minsta vis, och att min smärttröskel överstiger de flestas. Däremot, förklarade jag, tycker jag det är sjukt obehagligt med någonting inne i kroppen, något som inte hör hemma där. Det berättade jag och Ulrika konstaterade att då slipper jag ju ligga i riskzonen för att bli sprutnarkoman och det hade hon ju rätt i. Jag berättade om min lilla egenskap, att jag lätt får blåmärken och jag berättade om min stundande vigsel. Då tyckte Ulrika att vi skulle ta provet mer mitt i armvecket, och inte åt sidan. För så ytligt som det kärlet var, sa hon, var det inte konstigt att jag fick blåmärke senast och hon tyckte, som jag, att det vore väl trist med ett stort blåmärke, när jag ska gå barärmad. När hon stack mig pratade vi om ditten och datten och hon frågade varifrån jag kommer. Jag sa som vanligt; Axvall, fast ingen vet var det ligger, så vi kan säga Skara. Men tji fick jag, för Ulrika visste visst var Axvall ligger för där hade hon varit på pansarmuséet och sen var hon klar med blodprovet.
 
Jag knöt min högra hand och föreställde mig Din hand där. Sådär varm och trygg. Du hade älskat Ulrika, men nu klarade jag det ändå. Det är bra, för hur skulle det se ut, om jag skulle släpa med Dig på varenda blodprov jag ska ta?

Kommentarer
Du vet vem säger:

Vad gott att höra! Och handen fanns ju där ändå, om än via telepati denna gång. :-)
Vacker sjal, dumma kval. Låt det inte stå i vägen för ert livs lyckligaste dag!

Svar: Ska försöka. Men ikväll blev det svårt. Kram
Maria P

2014-06-26 | 21:15:43

Tyck och tänk här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback