Maria P

Tre och en halv timme, i sträck, bakom ratten. Det är nog personligt rekord. Pausar i Falkenberg för kiss och kaffe. 

 

Usch, det här med avsked är verkligen inte min grej. När fingrarna strök över de svarta, mjuka lockarna och jag såg in i ett par ögon så mörka, en blick så klok och djup att den tycktes mig bottenlös, och när den lilla rösten viskade i mitt öra Jag älskar dig, Maria, då gick tårarna inte att stoppa. Det är ord som just den munnen aldrig tidigare sagt till mig. De betyder så mycket, allihop, och varje avsked skär i hjärteroten. 

 

Tänker på Prins Wilhelms dikt, som Lyy så vackert har tonsatt, den om kärleken som vet att det kan ta slut, att tiden en dag är förbi, men att kärleken ändå kommer finnas i minnet, och skapa ens Jag. Den löd i mitt inre idag.

 

Hade jag inte dig, så hade jag intet på jorden

 

Och hade jag inte dig, så hade jag intet i världen

Intet som hjälpte mig tillrätta på färden 

 

Trofast och innerlig; av dig allt gott blev givet 

 

Ja, hade jag inte dig, så hade jag intet att minnas

När andra världar öppnar sig, där ödets trådar tvinnas