Att fega ur.
I skogen, dit vi brukar gå med jobbet varje vecka, växer en lätt lutande björk. Den har inga grenar längst ner, men den är rejält skrovlig och ett av kidsen, som är en riktig klätterapa, kommer en dryg meter upp på stammen innan hen glider ner igen.
Igår tyckte hen att jag skulle försöka. Jag blev visad var man bäst sätter första foten och sen var det, enligt ungen "bara att klättra".
Men du, sa jag, jag kommer inget längre.
Försök, tyckte barnet.
Står du nedanför då, och tar emot mig om jag trillar?
Barnet ställde sig strax nedanför med uppsträckta armar. I fem sekunder. Sen backade hen tre steg och sa med darrig röst (fast fylld av skratt):
Nä, jag vågar inte.
Nej. Okej. Hen har faktiskt min fulla förståelse. Men jag och kollegan T stod dubbelvikta av skratt, ändå.
Kommentarer
Trackback