Stina, Stina... Underbara Stina Wollter.
Igår, när jag lagt mig, scrollade jag mig fram i Twitterflödet och fastnade, som så många gånger förr, hos
Lisa. Efter ett tag förstod jag att hon rantade på grund av ett radioprogram; Söndagarna med
Stina Wollter. Jag följer även Stina, både på
Twitter och på
Instagram.
Hursomhelst. Programmet Stina leder, går rätt sent på söndagarna och jag tycker om att sova. Eller snarare; när jag är trött, då behöver jag gå och lägga mig. Jag har därför inte hört programmet innan, men förstod efter en stund att det, just igår, handlade om ätstörningar. Så när jag skulle promenera till bussen efter jobbet, laddade jag hem programmet och började lyssna.
Intervjun med tjejen, Olivia, var otrolig. Samtalet med hennes mamma rörde upp en massa. Igenkänning, såklart, skam och ångest över vad jag utsätter min omgivning för, tacksamhet över att jag inte är där Olivia var... och en massa annat, såklart.
Sen tackade Stina Olivia för medverkan, och gick in på inkommande samtal. Däribland med Sandra, en tjej som är några år yngre än jag. Sandra hade eldat upp sig kring ideal, och hon ver verkligen en eldsjäl som arbetade på kollo om somrarna (herregud, unga tjejen!). Till henne sa Stina, bland annat:
Det går att vara förändringen i sig själv.
Det var där mina tankar stannade när programmet var slut, efter en och en halv timme (utan musik).
Att vara förändringen i sig själv.
Jag skulle sprungit ikväll. Men det hinner jag inte. Jag hinner inte, för det här är viktigare! Jag bara sprutade ur mig det, till Finaste när jag kom hem, hade landat vid datorn och tryckt i mig två stora limpskivor (jag hann inte ens koka gröt, eller steka en jävla bananpannkaka). Jag ska blogga om det här! Finaste hängde nog inte helt med i svängarna, men han tyckte väl att det lät bra; allt som kan ta fokus från mitt träningstvång ser han som ren bonus, så han var nöjd.
Fattar ni grejen?! Jag kan vara den förändringen! Jag har världens viktigaste jobb, och när det handlar om det här med ideal, sätter jag en prägel på framtiden, varje dag. Visst, det handlar om en bråkdel av världens befolkning, men varje människa är viktig, och de kommer träffa en massa människor, som i sin tur kommer träffa... ja, ni fattar.
Vad kan jag göra då? Jag kan börja med att aldrig, aldrig fokusera på barnens utseende, varken i sig självt, eller i vad de har på sig. Aldrig lägga deras värde i ett plagg. Jag kan fråga om de trivs i den där tröjan? Om den är skön? Eller om de tycker om den? Men mina värderingar, ska aldrig prägla deras syn på sitt utseende. Visst, ibland är de stolta över ett nytt plagg, eller en ny frisyr, och då bekräftar jag att jag sett det. Punkt.
Vad som istället blir viktigt, är vem de är. Det låter ju så inåttahelvete enkelt. Men det är det inte, för yttre ideal påverkar oss, precis hela tiden. Dina kläder, dina mått, din vikt, vad du äter, hur du tränar... allt blir en symbol för vem du är och, framförallt, ditt människovärde. Dina personlighetsdrag, det viktiga i att vara medmänsklig, att se en person, att finnas till, att orka lyssna, att ta tillvara berättelser och livserfarenheter, det sätts i dagens samhälle åt sidan. Allt fokuseras, kanaliseras, till hur du ser ut och vad du presterar.
Att jag kan vara en del i att flytta fokus, från prestation till person, är en svindlande tanke. Att jag, bara under en halvtimme under lunchen, kan prata om att det är himla gott med kladdkaka, att det är viktigt att få äta det man tycker om... det blir liksom inte större än så. Det blir inte större än det, att jag får sätta värde i dem. Att vi får hålla om varandra, för att vi tycker om varandra. Allt de gör, är så oviktigt. Vilka de är, vilka egenheter de har, det faktum att jag får anpassa mina ordval och mitt tonläge till vem jag pratar med, för att de är olika personer, är så viktigt. Helt oavsett kön, social bakgrund, om de har syskon eller ej, är de sig när de kommer till mig. Vad vill de? Vad är viktigt för dem? Vad vill de arbeta med? Vilka drömmar har de?
Jag bara önskar att jag kunde ta dem med mig, från allt som talar om för dem hur de ska se ut, för att bli accepterade i vår snedvridna värld; Gåsa, gåsa klinga, ge mig dina vingar.
Fast... de behöver veta att det finns, det är det som är så sorgligt. För hur ska de annars kunna kämpa? Kämpa, mot alla sjuka ideal. Det går inte att kämpa, mot det man blundar för. De behöver veta att det finns, men de behöver samtidigt veta att det behöver bekämpas. De behöver veta hur vi påverkas, men de behöver stå emot.
Jag är inte korkad. Jag glider aldrig in i limousine på Mensas årsmöten, men dum i huvudet är jag inte. Jag är smart nog att inse, att jag normaliserar det faktum att kvinnor sminkar sig, i och med att jag själv gör det. Men jag pekar på, att alla som vill, får sminka sig. Män också. Alla får klä sig hur de vill, vara hur de vill. Allas åsikter räknas, även de jag inte håller med om. Sen kan jag tydligt ta avstånd från det som sätter värde i en människas bakgrund, jag kan bekämpa det. Men jag kan aldrig bestämma vad en annan människa ska tycka. Jag pratar mycket om att man får tycka om vem man vill. Genusperspektivet blir viktigt, och det går också in i det här att personen är viktig, oavsett vem hen är.
Jag har börjat gå in på upprepningar, men det här tände en låga inom mig. Det är det här jag brinner för, det är det här jag är uppfostrad i. Alla tankar åt andra håll, skapade diskussioner hemma, tills det satt djupt inpräntat i oss, alla tre.
Ta reda på vem du pratar med. Ta reda på egenskaperna. Se bortom ytan. Den är oviktig. Låt folk gå klädda i gjutesäck, låt dem operera vad fan de vill. Lär känna personer. Döm ingen, för du vet inget om resorna hen gör och har gjort.
Ni förstår, att jag inte hann springa ikväll? Ni förstår, att jag fick fylla på med energi under tiden? Med ytterligare smörgåsar, med bullar? Har Du börjat se, var vi kan börja? Jag hör nämligen, hur Du sitter och jublar, jag ser hur Du hoppar upp och ner. Vi har hittat något jag kan kanalisera all min energi på, när det onda tar över. För hit ska ingen av dem få komma, inte så länge jag har chansen att sätta stopp.
Person före prestation.
Tack, Stina. Tack, Sandra. Tack Olivia, och tack Lisa.
Tack, ❤mamma❤. Tack, ❤pappa❤.
