Maria P

Jag såg Dig för min inre syn. Jag vet att det är fånigt, men igår blev jag tvungen. Jag såg Dig, Du stod där framme i portalen, mellan baren och garderoben och Du lutade Dig mot dörrposten. Du hade Din svarta kappa och den färggranna sjalen och väskan över axeln.

 

Jag vet att jag är fånig, men jag såg framför mig hur Du stod där, som om Du bara haft vägarna förbi och tyckte att Du lika gärna kunde stå kvar och lyssna färdigt.

 

Igår var det nödvändigt. Jag vet att Du hade tyckt om texterna och melodierna, så det var enkelt. Enkelt och fullständigt livsnödvändigt. Presidentens Vaggsång blev så bra, så rätt och jag tog hjälp av Dig, fast på distans.

 

Och jag tror att det syntes. Klockan var nästan midnatt, lokalen var nästan tom på folk och en äldre kvinna kom fram till mig och berättade att hon sett mig, under hela konserten. Hon hade imponerats av att jag stod där, helt utan noter i handen, hon hade sett hur mitt ansiktsuttryck levde med i texter och melodier. Hon berömde mig, och sa, att det synts att jag visste vad jag sjöng.

 

Då skänkte jag Dig en liten tanke, ett enkelt litet Tack.