Maria P

Jag byter bloggadress.

 

Anledningen är enkel. Jag heter inte Persson längre. I mångas mun är jag föralltid Maria P, MP eller Persson, kort och gott. Gott så. En kan ha både smeknamn och faktiskt namn. Jag är nöjd ändå.

 

Men jag byter bloggadress. Den här finns såklart kvar, även om detta blir det sista inlägget på denna adress. Successivt flyttas inlägg över från denna blogg till den nya, men blogg.se har ingen som helst exporteringsfukntion (vilket för mig är fullkomligt obegripligt), så det behöver göras för hand. Tur att skrivsidan är lättlurad, vad gäller datum och tid.

 

Nåväl.

 

Frånochmed nu hittar ni mig på klingande.blogg.se

 

Den som fattar, fattar.

Ikväll har jag bakat hundra vaniljbullar. 

 

Hundra stycken. 

 

Imorgon måndag är jag fullkomligt obokad. För den händelse att någon, sådär spontant skulle vilja, låt säga, bjuda hem mig på kaffe.

 

Hundra bullar. 

 

Hundra stycken. 

 

Betänk det.

 

Min måndag ser ut att bli en såndär oinspirerad dag med noll planer. Att ligga i Mariebergsskogen och pressa är förvisso skönt, men i längden rätt tråkigt.

 

Så imorgon blir det annat. Jag har planer på att cykla den Frykenrunda jag och Finaste tog med bil för ett par månader sedan. Dels bör det ta några timmar, dels bör jag bli såpass trött att jag inte orkar vara rastlös framåt kvällen.

I onsdags cyklade jag i klänning. En ganska lång sådan. Det var dumt. Den fastnade i bromsen och fick ett litet hål. Nu är klänningen inte sådär överdrivet exklusiv; den är enkel och svart och köpt på Gina Tricot för hundrafemtio kronor.

 

Men ändå. Det är en tubklänning och jag gillar den.

 

Så den fick bli mitt nya projekt. Idag var jag ner till stan och köpte mudd och dekorband och tråd. Det bidde ingen klänning mer. Det bidde en tubtopp.

 

Pass opp! Här kommer (fruktansvärt dåliga, men ändock) instagrambilder. Jag blev faktiskt nöjd (medtag i beräkningen att mina sömnadskunskaper uppgår till att se skillnaden mellan en symaskin och en brödrost.

 

Det jag ser fram emot mest varje fotbollsmästerskap, är att få lära mig offsideregeln. Igen.

 

Och så tycker jag att Collina gott kan återuppta sin domarkarriär. Det var lite mindre tjafs på hans tid.

Du skulle fyllt sextiotvå idag.

 

En del dagar är bra för själen. Och just därför, att jag inte gjorde något särskilt, själv, för att det skulle bli så, kanske dagen blev sådär bra? Bara flöt med, liksom. Lät det bli vad det blev.

 

Och det blev sådär bra; en dag fylld av varma blickar, äkta leenden och doft av sommarvarmt hår.

 

Det var tryggt och varmt. Sommar, gräs och sjöutsikt och träd och ja, om jag gick åt rätt håll så fanns vattnet där, på min högra sida;

"Att se öppet vatten gör mig lugn, så jag blev lugn där, jag kände mig trygg, det kändes som en plats där jag skulle kunna somna /---/. Vi började gå, gå framåt och utan att svänga, över det gröna gräset där det växte buskar och träd lite varstans, som en stor park var det, och det var lite kullar där och vattnet var på vår högra sida."

 

Här sitter jag, på balkongen och bara laddar om. Jag har promenerat en dryg mil, och ska strax ta cykeln till vännerna, trettio kilometer bort.

 

Jadå, jag har hunnit äta frukost också. Vad kan vara bättre att ladda om med, än havregrynsgröt toppad med havredryck, banan, hallon, solrosfrön, kokosflingor och honung? Eller hur?! Ja, jag säger då det, mitt geni vet inga gränser.

 

Javisstja. Kaffe också. Massor av kaffe.

 

Jag mår bra idag. Det blir en fin dag, med vänner och skratt. 

Det här med sommar, va. Det är min grej. Varmt och skönt. En ren njutning att vara utomhus.

 

Idag inleddes dagen med en långpromenad. Sen en frukost med temat en tager vad en haver innan jag cyklade ner till stan och jagade rätt på en bikiniöverdel. Jag ville ha en med löstagbara axelband, alternativt en halterneck och femtio ynka kronor senare, höll jag i en marinblå balconettevariant som erbjöd både halterneck och axelbandslöst. Superbt.

 

Efter det landade jag, precis som igår, i Mariebergsskogen, på stranden där. Igår stängde jag av telefonen och låg och slumrade stensov. Idag fick luren vara på, då jag väntade diverse samtal, men den rördes i princip aldrig, utöver det (visst, jag är barn av min tid; instagrammade gjorde jag, en gång). Två timmar av sol och bad (det var inte jättevarmt i vattnet, men fullt acceptabelt) och korsordslösande. Två timmar av sorl från barnfamiljer och kompisgrupper och plask i vattnet och måsskirk. Underbart.

 

Nu tar jag igen mig lite i soffan, inför kvällens BodyCombat. Imorgon ska jag stänga ner totalt, hos fina vänner. Bara glömma allt annat för några timmar. Vänd från världen, vänd mot ett par glittrande, mörkblå ögon. Vänd mot ett leende jag aldrig tröttnar på.

 

Sisådärja. Här inleddes dagen med sömn till klockan åtta, tre och en halv kilometer i spåret och sen balkongfrukost bestående av dinkelbröd med fikonmarmelad och äpple. Och kaffe. Såklart. Nu blir det en snabb tur på stan och sen strandhäng i Mariebergsskogen. Tjing!

 

Ni vill inte veta.

 

Idag felar jag. Stort. Kapitalt. Men inte i Hans ögon. Oh, nej, Han ler. Sådär varmt som Han gör ibland. Sådär, så att jag börjar tvivla på om Han verkligen är så dålig för mig? För Han visar ju mig sin kärlek, smeker min kind och berömmer mig.

 

Upp klockan sex. Tre och en halv kilometer. Inte fort, inte långsamt. Bara avverka. Cykel till stan, för möte klockan åtta. Sen gym. En timme på crosstrainern, fyrtiofem minuter bland maskinerna. Cykel hem.

 

Här hemma vilar jag lite. En rastlös vila. Han är nöjd just nu, det är Han, men jag fiskar efter mer beröm och funderar på hur jag skulle kunna använda tiden. Men nej, kaffe, får det bli. Efter att jag däckat en stund på balkongen. 

 

För ikväll ska jag dansa en timme, och sen blir det en halvtimmes core.

 

Nej. Det är inte rätt. Jag vet det. Men Han har en förmåga att driva mig. Och, i ärlighetens namn, Hans vrede är något värre än himlande ögon och oroliga frågor. 

 

Jag har blivit för stilla. Eller, snarare, omgivningen har blivit för stilla. Efter en vår av intensivt planerande, en försommar av vemod och farväl, har det mesta stannat upp. Gjort mig rastlös. Det utnyttjar Han.

 

Och det värsta är att jag tillåter det.

 

Jag sa ju att ni inte ville veta.

Kaffe halv tio på kvällen. För att jag har semester. 

 

Första semesterdagen. Jag inledde med att sova till *hrm* tio, och relativt direkt, blev det en långpromenad.

 

Lite balkonghäng på det, sen upp på cykeln för att via Klarälvsbanan trampa mig de två milen hem till A. Min fina, älskade A.

 

Cykelturen gick fint och väl framme, bjöds jag på både chokladkaka och rabarberpaj. Varför tvingas välja? tyckte vi. Dessutom fanns både kaffe och saft och som grädde på moset blev det en stund av klick, klick, eld, glöd och ljuvlig menthol.

 

Och så Milton. Nytillskottet hos A. Deras nya bebis. Alldeles lurvig och bitig och busig och hur söt som helst! En tolv veckor gammal finsk lapphund. En liten skitunge till hund, som bar omkring på rabarberblad och blötte ner hela köksgolvet och lekte med sin skräniga gräsand.

 

Och nej, jag cyklade inte hem. Det började regna. Finaste fick komma till undsättning. 

Att planera ett bröllop har varit... nytt. Så att säga. Det är ju inte så att vi har gjort det här sådär överdrivet många gånger tidigare. Så att säga.

 

Men vi har haft kul. En del par väljer att överlåta allt på andra. Gott så. Vi valde vår egen linje och har styrt allt från början till slut. Eller snarare, fram till dess att vi hittat dem vi behövt; när musiker var bokade, då släppte vi den delen. Restaurangfolket hade vårt fulla förtroende. Och så vidare. Sen har vi varit klara med vad vi velat ha, och fått det så. Och just tack vare att vi undan för undan släppt greppet om sådant som andra styr bättre, har det blivit sådär bra. Och ännu bättre än så. Och det har blivit personligt. Vi ville inte ha orgel. Vi slapp den. Klänningen är sydd till mig och enbart mig. Den finns i en enda upplaga - min. Jag har känt sömmerskan, fotografer och musiker har varit vänner till oss. Vi har litat på folk.

 

Familjerna fick sitt efter vigseln, med middag och musikquiz (älskade morbror!) och egen våning och bar. Kort träff på söndagen med lite hotellfrukost, promenader och fika på Bergvik.

 

Igår fick vännerna sitt. De som ville och kunde. Något trettiotal kom till festlokalen, och det enda problemet var väl det delikata i-landsbekymret att vi nu har mat för en vecka, till övers. Vi hade kokt närmare tio kilo potatis, rensat och hackat grönsaker, bakat två stora tårtor (plus en liten glutenfri), införskaffat två (fortfarande nästan fulla) flak med lättöl. Vi förberedde och donade.

 

Folk hade trevligt. Skratten studsade mellan väggarna, barnen kunde springa fritt och det åts och dracks och sjöngs. Nederländarna fick se sitt landslag gå till semifinal.

 

Allt har gått i lås. Allt. Har. Gått. I. Lås. Avspänningen som sprider sig i hela kroppen, nu när insikten sakta smyger sig på. Det har funkat. Allt har blivit sådär bra. Vår linje med två separata fester, har visat sig vara vår väg. Vår rätta väg. Vårt sätt har funkat för oss, och alla har följt med. Alla viktiga har funnits på plats, inte alltid samtidigt, men alla har funnits där. Längs vägen, ända in i mål. Ingen har klagat, alla har uppmuntrat. Vänner har träffat andra vänner, fösts ihop med folk de inte känt. De har trivts. Jag och Finaste sa det till varandra, när vi cyklade hem genom den varma sommarnattsluften, att folk hade ju faktiskt trevligt. På riktigt, liksom.

 

Vi har trivts.

 

Vi har haft det så bra. Det har ju blivit en hel bröllopsvecka. Nu är dagarna över, men minnena smyger fram då och då och jag kommer på mig själv med att le.

 

Vi är nygifta och glada. Tillfreds. Lyckliga. Vi har så fina vänner. Vi har varandra.

 

Just nu är det bra.

 

Bröllopsfesten med vännerna blev lyckad. Mat och dryck fanns till alla, och folk såg ut att ha trevligt. På riktigt. Folk som aldrig tidigare träffats bjöds på varandras erfarenheter och jag å min sida bjöds på schottis.

 

Klockan tre kom Finaste och jag därifrån. Då var bara en snabb grovstädning gjord; gästerna stannade till efter två. Min älskade A och hennes man var där bland de sista och jag njöt fullt ut i deras sällskap.

 

Dock kan jag konstatera, efter att ha varit vaken i sisådär en timme nu, att det här med smärtor i hårbotten ännu inte hunnit inträda.

 

Joråsåatteh...

Dagens frukost intogs på balkongen med min nya bricka som underlägg. En nybryggd kopp kaffe (koppen är Pyrola från samlingen vi fick av mina syskon och min brors flickvän) och två Solrosfrö- och pumpaknäcke (från gottekorgen vi fick i bröllopspresent) fick starta denna min sista arbetsdag på mitt älskade jobb. Om bara några timmar väntar semester och därefter taggar jag nytt jobb! 

 

Imorgon gör jag min sista dag på jobbet.

 

Jag ber, önskar, att åtminstone någon ska minnas mig. Åtminstone ibland. Bara tänka på mig. Råka minnas en ljus stund. Kanske någon av de små kommer göra det. Jag hoppas och ber.

 

Jag kommer alltid minnas dem.

 

 

 

Think of me, think of me fondly when we've said goodbye
Remember me once in a while; pleaste promise me you'll try
When you find that once again you long to take your heart back and be free
If you ever find a moment; spare a thought for me

We never said our love was evergreen or as unchanging as the sea
But if you can still remember; stop and think of me

Think of all the things we've shared and seen
Don't think about the way things might have been

Think of me, think of me waking silent and resigned
Imagine me, trying too hard to put you from my mind
Recall those days, look back on all those times, think of the things we'll never do
There will never be a day when I won't think of you

Flowers fade, the fruits of summer fade, they have their seasons; so do we
But, please, promise me that sometimes you will think of me

Rastlösheten. Denna oro i kroppen. Som något som kliar, långt inuti, så det inte går att komma åt. Tröttheten efter att ha vaknat, och legat vaken en timme.

 

Borde sätta mig, behöver sätta mig, men orken räcker inte till för att dra ut stolen. Så jag går, fastän kroppen borde få vila, för jag är rädd för att om jag sätter mig, så reser jag mig inte igen. Kan inte sitta, bara sitta ner, sitta still. Oron tär, det sliter och det drar. Vanka, gå, ströva omkring. Plocka. Radera varje spår av det som varit jag, på denna plats.

 

Precis som något som kliar. 

Här sitter jag och går igenom bilder på alla kort och presenter från i lördags. Jag blir lite varm av alla fina människor omkring mig. Tänk, att det finns så många som tänker på oss. Bryr sig om oss. Tänk, att människor kan vara så fina.

 

Ett litet bildregn från lördagen. Varsågoda.

 

Kroppen är så full av fina minnen. Att välja ut ett, det bästa minnet, kommer vara omöjligt.

 

Var det när vi vaknade, och insåg att dagen är här? Eller var det när vi gick in på Nya Drakes Blommor och hämtade buketten (och samtidigt fick en liten chokladstrut från Åre Chokladfabrik)? Var det att göra sig iordning, och stå bredvid varandra framför hallspegeln (första gången inför Finaste med klänningen på)? Var den bästa stunden den, när J och J kom och vi åkte iväg och jagade fotoplatser? Var fotograferingen det bästa; det episka kortet på mig när jag sitter med benen i kors på pakethållaren på Ts rostiga, punkterade gamla tjugotalscykel, ätandes en banan och med bubbel i handen medan Finaste låtsas pumpa bakdäcket? Eller hade vi det som bäst när jag, Finaste, J och J mellanlandade hos oss mellan fotografering och vigsel och satt, bröllopsklara allihop, och åt frallor och kanelbullar? Kanske njöt jag som mest av att fnissande av nervositet huka mig i baksätet av Js bil, medan vi väntade på att tiden skulle gå så vi fick gå in i kyrkan, samtidigt som vi såg människor vi älskar anlända och jag med en lyckoklump i halsen stammade fram till Finaste att "De är här, titta, där är de!"? Var det det bästa, när vi väntade i vapenhuset, och sen hörde S ta de första tonerna med fiolen? Eller när dörrarna öppnades och vi mötte allas blickar? Var musiken det bästa? Alla psalmer, körsången (Kammarkörens blickar och leenden och sångtrions perfekt avvägda stämmor), marscherna, att få skrida ut till Kammarkörens mäktiga toner? Eller att jag, när jag kort vände mig om, fick se S och E stå med armarna om varandra snett bakom Finaste, med S hårt hållandes i min bukett? Vigseltalet? Tiden som kommer är er? Det faktum att folk hade med sig barnen? Stunden efteråt, med kramar och skratt? Middagen, med familjerna? Att dödströtta åka taxi hem, tvätta av oss, stupa i säng och sen ändå inte kunna somna för att huvudet är fyllt av intryck och tankar och magen är fylld av skratt? Alla sms? Alla kommentarer på instagram och twitter? Att vakna igår? Att kunna duscha, utan att behöva ta av mig förlovningsringen (ett par nummer för stor; och den åker alltid av när jag är blöt så jag har aldrig duschat med den), för att en annan ring sitter utanpå och håller den kvar?

 

Vad jag vet, är att mitt leende inte gick att sudda ut. Långt in i själen kändes det. Skrattet bubblade, bubblar än, när jag tänker tillbaka. Jag ler. Jag vandrar, tryggt, kring i ett nu av lycka och minnen. 

Nachostallrik med okristligt mycket ost, en massa dipp och naturgodis. Min söndagkväll. Helt okej. 

 

Jag avgudar denna människa och hennes halvgalna tankebanor.